Rädda kulturlivet – erkänn att inte ens coronakrisen är fri från målkonflikter

Kultursveriges mest kända namn vädjar om hjälp, och ser en bransch närma sig sammanbrott. De pekar på regelverk som inte är konsekventa och gränsdragningar som tycks absurda.

En provocerande godtycklighet vilar över alltihop. Aktörer som lojalt sökt följa riktlinjerna överges just som deras resurser börjar ta slut. Andra, som blomstrat hela tiden, kan köra på utan att någon kommer rusande med pekpinnar.

För kulturlivet är den här krisen extra svår. Uteblivna besked nu om vad som faktiskt gäller för olika evenemang, kan leda till inställda uppdrag för ett halvår eller år framåt. Då kan många av de som bär upp livehändelser i det tysta ha tvingats ge upp och söka sig till andra verksamheter.

Det vi ser och hör på scenen – tonerna, bilderna, rösterna, orden, kropparna – har involverat otaliga människor och månader av detaljerade förberedelser. Ni ser dem kanske inte, men försvinner en enda av dem, så blir det besvärligt att genomföra något överhuvudtaget. Stjärnorna klarar sig förstås och över stormrika celebriteter behöver man inte slösa oro.

Men hur länge orkar den stora majoriteten kulturarbetare och föreningsmänniskor, stolta i sitt hantverk och lojala med lokala arrangörer, men med obefintliga marginaler, hålla ut?

Droppar vi dem nu, som om de verkligen bara var en trevlig krydda man kan klara sig utan?

***

Det här är bara ett exempel bland många. Kulturlivets oro för vad som ska finnas kvar efter den här prövningen delas även av dem som saknar egna plattformar och företrädare med kändisstatus.

Till och med i Sverige – där pandemin möts med jämförelsevis återhållsamma restriktioner – växer en frustration fram som inte handlar om att åtgärder varit för milda, utan om att så mycket är ologiskt och motsägelsefullt.

Där man anar orättvisor eller spel för galleriet, försvinner självklart viljan att hålla ut. Vad är egentligen motiverat och effektivt, vad är mest symbol och godtycke och vad är rentav kontraproduktivt, i coronahanteringens prioriteringar?

Har frågan mer fastnat i en intern dragkamp mellan olika, prestigestinna expertdrev, snarare än blivit en rationell diskussion om helheten?

Den debatten kan inte ta fart snart nog.

För det håller på att växa fram ett farligt tabu nu, som gör det obekvämt att påpeka det som borde vara självklart för alla: Inte heller pandemin, inte ens den, är fri från målkonflikter. Varför skulle den vara det? Även under en mycket allvarlig smittspridning finns det fler folkhälsoaspekter att ta hänsyn till än bara ett virus.

Ett samhälle som uteslutande fokuserar på en enskild riskbild, utan att bry sig om vad som händer i övrigt eller erkänna målkonflikter, kan bli hypereffektivt i att lösa just det problemet, men samtidigt ställa till ett värre elände och ett större lidande i många andra avseenden.

Så det duger inte att föra debatten som om smittspridningen, hur viktig den än är att bekämpa, vore den enda relevanta aspekten på våra liv och samhällen år 2020. För så är det inte.

Lika lite som det håller att bara fokusera på ekonomin, jobben, energiförsörjningen eller någon annat.

Nu skördas många offer samtidigt, och ibland som ett direkt resultat av krishanteringen. Så vi behöver få höra många olika röster.

***

Jag har under året lyssnat till läkare med olika specialområden, till ekonomer, statsvetare och psykologer med stor sakkunskap i sina fack. Experter på snart sagt varje område har sagt sitt.

De är oense hela tiden. Alltså inte så att ett fack polemiserar med ett annat, ekonomer med läkare, eller psykologer med statsvetare. Nej, läkare är i luven på och dömer ut varandra i hårda ordalag. Ekonomer kommer till vitt skilda slutsatser. Psykologernas uttalanden går inte att sammanfatta. Och statsvetare förblir statsvetare, god bless them.

Men de flesta har viktiga poänger och lär oss i omgivningen mycket. Det har mitt i allt kaos även varit ett folkbildningens år. I debatten om den svenska strategin har ingen sida haft helt rätt och ingen sida helt fel, vilket möjligen retar de som är vana att få som de vill i sina dagliga miljöer. Men att debatten rasat har varit till fördel för både helheten och balansen.

Kunde vi som samhället gå bakåt i tiden och utforma beslut utifrån det vi vet i dag skulle vi, tror jag, fortfarande välja vad som kallats en mer frihetlig linje, inte bomma igen grundskolor och inte stänga ned samhället helt, men med säkerhet agera snabbare, göra mer för att smittspåra intensivt och skydda äldrevården mer rigoröst.

Redan den uppdelningen är omstridd, förstås. Balansgången skulle vara nästan lika svår även med facit i hand, eftersom facit inte finns ännu och inte kommer att finnas på många år.

Drömmen om ett ensamt auktoritativt expertutlåtande i komplexa samhällsfrågor är inte bara fåfäng, utan livsfarlig.

Då litar jag mer på demokratiska processer och demokratiska institutioner, som ska ta hänsyn till många motstridiga vittnesmål och miljöer, än på enskilda studier, intervjuer, tillfälliga drev och braskande rubriker, med ögonblickets effekt. De senare fyller en funktion, men diskussionen och besluten är i slutändan allas vårt gemensamma ansvar.

Det gäller att hitta en balans, också den här gången. Den balansen påverkas i coronakrisen av hur behandlingsmetoderna utvecklas, hur allvarligt människor insjuknar, hur situationen på sjukhusen ser ut i praktiken, hur viruset eventuellt förändras och så småningom hur nära ett (tillräckligt testat och seriöst) vaccin är.

Men också av hur samhället mår i övrigt som en följd av krishanteringen, demokratiskt, ekonomiskt och sett till den samlade folkhälsan.

Kanske kommer vi att få leva med liknande pandemier som en återkommande del av våra liv under hela 2000-talet. Då blir det ännu viktigare att utforma förhållningssätt som är långsiktigt försvarbara och väl avvägda. I grund och botten handlar det om hur vi ser på ovisshet och risker i vår tillvaro. I spänningen mellan trygghet och frihet, säkerhet och integritet, kontroll och livsglädje.

Kantrar det åt ena eller andra hållet – total nedstängningen eller total nonchalans – slutar det i elände.

När vi försöker mobilisera allas fortsatta och uthålliga solidaritet i arbetet med att bromsa coronaviruset, måste strategin fungera i praktiken. Mitt ute i samhället, bland kött och blod, instinkter och känslor, över tid. Inte bara i en teoretisk modell där allt som stör experimentet, människans psykologi och beteendemönster exempelvis, bländas bort.

Vi måste hålla den insikten i minne, annars kommer vi inte att förstå vad som händer, när all disciplin plötsligt rasar i ett uppror mot varje form av restriktion.

***

Så å ena sidan:

Att i någon, enda form stänga ner ett samhälle får negativa konsekvenser. Det drabbar mycket snabbt människors hälsa, trygghet, ekonomi och sociala relationer. Ju längre restriktionerna varar och ju mer omfattande de är, desto djupare blir problemen. I synnerhet för dem som redan innan befann sig i utsatta situationer.

Påfrestningarna blir extrema när sammankomster av ett visst slag förbjuds, resor försvåras, anhöriga hålls åtskilda, branscher lamslås, kulturevenemang begränsas och människor tvingas att stanna hemma eller underordna sig långtgående frihetsinskränkningar.

Att åsidosätta vad vi normalt anser vara medborgerliga rättigheter är ett allvarligt ingrepp i människors liv. Länge står ett samhälle inte ut med det utan konvulsioner.

Inte ens en akut kris kan motivera det mer än under en ytterst begränsad tid och med mycket starka argument för varför det ska anses ofrånkomligt trots målkonflikter. Bevisbördan ligger på dem som vill införa olika former av undantagstillstånd, inte på dem som avråder från det.

Den utgångspunkten måste rimligen varje demokratiskt sinnad person ha.

***

Å andra sidan:

Coronapandemin utgör i flera avseenden ett undantagstillstånd i sig. Inte på grund av politiska beslut och överreaktioner, utan som ett medicinskt faktum. Om inga försiktighetsåtgärder alls upprätthålls under hösten och vintern hotar ett större bakslag igen.

Det vore, även vid en avvägning mellan många olika risker, inte ansvarsfullt att helt öppna upp samhället på en gång redan nu. Skulle en andra våg av smittspridning komma bör misstagen från i våras rättas till, när Sverige var dåligt på att testa och smittspåra snabbt. Att erkänna målkonflikter får inte bli en ursäkt för att blunda för det faktiskt exceptionella i den nu rådande krisen.

***

Därför bör de politiska beslutsfattarna, ytterst regeringen, vara beredda att förlänga, förfina och utvidga stödåtgärderna ytterligare några månader, som stöd åt alla de företag och branscher som hjälpt till och tagit sitt ansvar hela året.

En bransch där många i praktiken inte fått något stöd alls, är just kultursfären. Rimligen skulle ett besked om betydligt större och riktade insatser för dem kunna komma i närtid.

Men det är också nödvändigt att klargöra vilka regler som gäller för olika arrangemang, göra dem mer logiska och ange när de förväntas lätta på nytt.

Kultur- och idrottsarrangemang lär omgärdas av restriktioner under hela det här året. Coronakrisen är på riktigt. Men en del verksamhet borde kunna startas upp igen, inom försiktiga ramar. Klargör vad som går, och ställ inte högre krav på evenemang där det utövas kultur än där det shoppas, badas och äts.

Ska verkligen en av själva demokratins strömfåror dämmas upp, medan debatten helt domineras av annat?