Kultursveriges mest kända namn vädjar om hjälp, och ser en bransch närma sig sammanbrott. De pekar på regelverk som inte är konsekventa och gränsdragningar som tycks absurda.

En provocerande godtycklighet vilar över alltihop. Aktörer som lojalt sökt följa riktlinjerna överges just som deras resurser börjar ta slut. Andra, som blomstrat hela tiden, kan köra på utan att någon kommer rusande med pekpinnar.

För kulturlivet är den här krisen extra svår. Uteblivna besked nu om vad som faktiskt gäller för olika evenemang, kan leda till inställda uppdrag för ett halvår eller år framåt. Då kan många av de som bär upp livehändelser i det tysta ha tvingats ge upp och söka sig till andra verksamheter.

Det vi ser och hör på scenen – tonerna, bilderna, rösterna, orden, kropparna – har involverat otaliga människor och månader av detaljerade förberedelser. Ni ser dem kanske inte, men försvinner en enda av dem, så blir det besvärligt att genomföra något överhuvudtaget. Stjärnorna klarar sig förstås och över stormrika celebriteter behöver man inte slösa oro.

Men hur länge orkar den stora majoriteten kulturarbetare och föreningsmänniskor, stolta i sitt hantverk och lojala med lokala arrangörer, men med obefintliga marginaler, hålla ut?

Droppar vi dem nu, som om de verkligen bara var en trevlig krydda man kan klara sig utan?

***

Det här är bara ett exempel bland många. Kulturlivets oro för vad som ska finnas kvar efter den här prövningen delas även av dem som saknar egna plattformar och företrädare med kändisstatus.

Till och med i Sverige – där pandemin möts med jämförelsevis återhållsamma restriktioner – växer en frustration fram som inte handlar om att åtgärder varit för milda, utan om att så mycket är ologiskt och motsägelsefullt.

Där man anar orättvisor eller spel för galleriet, försvinner självklart viljan att hålla ut. Vad är egentligen motiverat och effektivt, vad är mest symbol och godtycke och vad är rentav kontraproduktivt, i coronahanteringens prioriteringar?

Har frågan mer fastnat i en intern dragkamp mellan olika, prestigestinna expertdrev, snarare än blivit en rationell diskussion om helheten?

Den debatten kan inte ta fart snart nog.

För det håller på att växa fram ett farligt tabu nu, som gör det obekvämt att påpeka det som borde vara självklart för alla: Inte heller pandemin, inte ens den, är fri från målkonflikter. Varför skulle den vara det? Även under en mycket allvarlig smittspridning finns det fler folkhälsoaspekter att ta hänsyn till än bara ett virus.

Ett samhälle som uteslutande fokuserar på en enskild riskbild, utan att bry sig om vad som händer i övrigt eller erkänna målkonflikter, kan bli hypereffektivt i att lösa just det problemet, men samtidigt ställa till ett värre elände och ett större lidande i många andra avseenden.

Så det duger inte att föra debatten som om smittspridningen, hur viktig den än är att bekämpa, vore den enda relevanta aspekten på våra liv och samhällen år 2020. För så är det inte.

Lika lite som det håller att bara fokusera på ekonomin, jobben, energiförsörjningen eller någon annat.

Nu skördas många offer samtidigt, och ibland som ett direkt resultat av krishanteringen. Så vi behöver få höra många olika röster.

***

Jag har under året lyssnat till läkare med olika specialområden, till ekonomer, statsvetare och psykologer med stor sakkunskap i sina fack. Experter på snart sagt varje område har sagt sitt.

De är oense hela tiden. Alltså inte så att ett fack polemiserar med ett annat, ekonomer med läkare, eller psykologer med statsvetare. Nej, läkare är i luven på och dömer ut varandra i hårda ordalag. Ekonomer kommer till vitt skilda slutsatser. Psykologernas uttalanden går inte att sammanfatta. Och statsvetare förblir statsvetare, god bless them.

Men de flesta har viktiga poänger och lär oss i omgivningen mycket. Det har mitt i allt kaos även varit ett folkbildningens år. I debatten om den svenska strategin har ingen sida haft helt rätt och ingen sida helt fel, vilket möjligen retar de som är vana att få som de vill i sina dagliga miljöer. Men att debatten rasat har varit till fördel för både helheten och balansen.

Kunde vi som samhället gå bakåt i tiden och utforma beslut utifrån det vi vet i dag skulle vi, tror jag, fortfarande välja vad som kallats en mer frihetlig linje, inte bomma igen grundskolor och inte stänga ned samhället helt, men med säkerhet agera snabbare, göra mer för att smittspåra intensivt och skydda äldrevården mer rigoröst.

Redan den uppdelningen är omstridd, förstås. Balansgången skulle vara nästan lika svår även med facit i hand, eftersom facit inte finns ännu och inte kommer att finnas på många år.

Drömmen om ett ensamt auktoritativt expertutlåtande i komplexa samhällsfrågor är inte bara fåfäng, utan livsfarlig.

Då litar jag mer på demokratiska processer och demokratiska institutioner, som ska ta hänsyn till många motstridiga vittnesmål och miljöer, än på enskilda studier, intervjuer, tillfälliga drev och braskande rubriker, med ögonblickets effekt. De senare fyller en funktion, men diskussionen och besluten är i slutändan allas vårt gemensamma ansvar.

Det gäller att hitta en balans, också den här gången. Den balansen påverkas i coronakrisen av hur behandlingsmetoderna utvecklas, hur allvarligt människor insjuknar, hur situationen på sjukhusen ser ut i praktiken, hur viruset eventuellt förändras och så småningom hur nära ett (tillräckligt testat och seriöst) vaccin är.

Men också av hur samhället mår i övrigt som en följd av krishanteringen, demokratiskt, ekonomiskt och sett till den samlade folkhälsan.

Kanske kommer vi att få leva med liknande pandemier som en återkommande del av våra liv under hela 2000-talet. Då blir det ännu viktigare att utforma förhållningssätt som är långsiktigt försvarbara och väl avvägda. I grund och botten handlar det om hur vi ser på ovisshet och risker i vår tillvaro. I spänningen mellan trygghet och frihet, säkerhet och integritet, kontroll och livsglädje.

Kantrar det åt ena eller andra hållet – total nedstängningen eller total nonchalans – slutar det i elände.

När vi försöker mobilisera allas fortsatta och uthålliga solidaritet i arbetet med att bromsa coronaviruset, måste strategin fungera i praktiken. Mitt ute i samhället, bland kött och blod, instinkter och känslor, över tid. Inte bara i en teoretisk modell där allt som stör experimentet, människans psykologi och beteendemönster exempelvis, bländas bort.

Vi måste hålla den insikten i minne, annars kommer vi inte att förstå vad som händer, när all disciplin plötsligt rasar i ett uppror mot varje form av restriktion.

***

Så å ena sidan:

Att i någon, enda form stänga ner ett samhälle får negativa konsekvenser. Det drabbar mycket snabbt människors hälsa, trygghet, ekonomi och sociala relationer. Ju längre restriktionerna varar och ju mer omfattande de är, desto djupare blir problemen. I synnerhet för dem som redan innan befann sig i utsatta situationer.

Påfrestningarna blir extrema när sammankomster av ett visst slag förbjuds, resor försvåras, anhöriga hålls åtskilda, branscher lamslås, kulturevenemang begränsas och människor tvingas att stanna hemma eller underordna sig långtgående frihetsinskränkningar.

Att åsidosätta vad vi normalt anser vara medborgerliga rättigheter är ett allvarligt ingrepp i människors liv. Länge står ett samhälle inte ut med det utan konvulsioner.

Inte ens en akut kris kan motivera det mer än under en ytterst begränsad tid och med mycket starka argument för varför det ska anses ofrånkomligt trots målkonflikter. Bevisbördan ligger på dem som vill införa olika former av undantagstillstånd, inte på dem som avråder från det.

Den utgångspunkten måste rimligen varje demokratiskt sinnad person ha.

***

Å andra sidan:

Coronapandemin utgör i flera avseenden ett undantagstillstånd i sig. Inte på grund av politiska beslut och överreaktioner, utan som ett medicinskt faktum. Om inga försiktighetsåtgärder alls upprätthålls under hösten och vintern hotar ett större bakslag igen.

Det vore, även vid en avvägning mellan många olika risker, inte ansvarsfullt att helt öppna upp samhället på en gång redan nu. Skulle en andra våg av smittspridning komma bör misstagen från i våras rättas till, när Sverige var dåligt på att testa och smittspåra snabbt. Att erkänna målkonflikter får inte bli en ursäkt för att blunda för det faktiskt exceptionella i den nu rådande krisen.

***

Därför bör de politiska beslutsfattarna, ytterst regeringen, vara beredda att förlänga, förfina och utvidga stödåtgärderna ytterligare några månader, som stöd åt alla de företag och branscher som hjälpt till och tagit sitt ansvar hela året.

En bransch där många i praktiken inte fått något stöd alls, är just kultursfären. Rimligen skulle ett besked om betydligt större och riktade insatser för dem kunna komma i närtid.

Men det är också nödvändigt att klargöra vilka regler som gäller för olika arrangemang, göra dem mer logiska och ange när de förväntas lätta på nytt.

Kultur- och idrottsarrangemang lär omgärdas av restriktioner under hela det här året. Coronakrisen är på riktigt. Men en del verksamhet borde kunna startas upp igen, inom försiktiga ramar. Klargör vad som går, och ställ inte högre krav på evenemang där det utövas kultur än där det shoppas, badas och äts.

Ska verkligen en av själva demokratins strömfåror dämmas upp, medan debatten helt domineras av annat?

Solveig von Schoultz (1907-1996) skrev dikter som aldrig helt låter sig kategoriseras och läggas till handlingarna, och som därför alltid upptäcks på nytt med jämna mellanrum. Hon går inte att stämpla, ens om eftervärlden kommer i bestämd och samlad trupp.

Som finlandssvensk lyriker i generationen efter Södergran och Diktonius har hon ofta kallats för modernist, som en passande pusselbit. Men hennes poesi, med sin blandning av naturbilder, psykologiska iakttagelser, samhällsbetraktelser och sångton, värjer sig mot att inordnas på det sättet.

Som skildrare av kvinnors situation sågs hon först som en föregångare inom vad som då kallades kvinnolitteratur, fick kritik av en del kritiker på 60- och 70-talen för att ge uttryck åt en förlegad analys, men har blivit återupprättad av senare generationers feminister.
Hennes författarskap vinner i längden.

Det som fascinerade henne mest var enskilda människor, deras relationer och sammanhang. Mening är ett av hennes ledord. Hon stimulerar insikter snarare än deklarerar slutsatser.

Ibland, skrev hon en gång, måste man ”unna andra mänskor att vara sådana de är, och att man själv måste få vara sådan som man är. Inte misstro och protestera mot vad som händer, utan tvärtom: utnyttja det som händer, känna att det har mening”.

Och så citerar hon sin egen dikt ”Måsen”, från samlingen ”Nätet” (1956):

”Låt mig ett ögonblick vila i det som är/ liksom måsen när han blir ett med luften/ och litar på sina vingar:/ att de bär/ att strömmen av det osynliga bär/ den som kastar honom högt/ och låter honom sjunka/ så som han ska/ och aldrig annorlunda/ utan att vänta av honom annat än han är.”

I en senare dikt, ”Gryning” från 1968, en av hennes finaste, står det:

”Dröj lite Gud/ låt landskapet vara ofärdigt/ låt ofärgat ljus strömma över sträva fält/ håll också lärkan borta/tillåt tystnan”

Det är en tålamodets och modets poesi.

Omgivningen har skakat på huvudet, himlat med ögonen och suckat i kör. Vad i herrans namn ska du med dem till i dag? Hört talas om internet? Det blir så dammigt. Sluta vara gubbnostalgisk.

Men häromdagen gick en gammal längtan i uppfyllelse för mig: Mina föräldrar har börjat rensa i sina hyllor, och jag sitter nu, utan att knappt hinna äta och dricka, nedsjunken på golvet med sammanlagt 23 band av Nationalencyklopedin.

Den som gavs ut mellan 1989 och 1996, alltså i sista sekunden av en svunnen epok. I bokform. På papper. Det är samma böcker som började komma när jag var 14 år, och som jag sedan dess bläddrat i varje gång jag varit tillbaka i Hälsingland genom åren.

Även med min mormors och morfars många band av Nordisk familjebok från början av 1900-talet tillbringade jag åtskilliga timmar när jag besökte dem, mellan eftermiddagskaffe och kvällste. Att vandra utan mål bland uppslagsorden i vad jag vill minnas varandra upplagan, den med ugglan, hör till livets goda stunder.

Nationalencyklopedin har kanske inte samma kultstatus som Nordisk familjebok, inte samma doft och tidsdjup. Men när jag läst texter i NE om ämnen jag själv är hyfsat insatt i, har jag känt stort förtroende för redaktörskapet.

***

Det finns två viktiga skäl till varför encyklopedier på papper fyller en funktion som nätets motsvarigheter aldrig kan göra: Slumpen och integriteten.

Visst, böckerna tar plats, är tunga, innehåller mycket som aldrig kommer till användning och går inte att motivera med rena nyttoargument i ett digitalt tidevarv. Det går snabbare att söka effektivt på nätet. Via länkar kan du nå mer material än tidigare generationer kunde drömma om. En demokratisk folkbildning över gränserna har aldrig haft så goda förutsättningar.

Jag älskar nätets sökande, varje dag. Tack och lov behöver vi ju inte heller välja bara det ena eller andra, papper eller digitalt, åtminstone inte så länge det finns tillgängliga bibliotek.

Men att ha de fysiska böckerna i en encyklopedi omkring sig, att kunna öppna ett av banden på måfå, är trots det som att andas frisk luft igen. Nästan ett slags naturupplevelse. Det känns som om man i det tankspridda flippandet av sidor återvinner en myndighet och en värdighet efter alla praktiska, tidsbesparande, digitala uppslagsverk.

Att på grund av fumlighet bläddra fram fel sida och plötsligt fastna i något helt oplanerat, bortom egen och andras kontroll, något helt oförutsägbart, kopplat till varken surfhistorik, vänkrets, åsikter eller annonser, är en särskild form av värdefull frihet. Underskatta inte njutningen av att få upptäcka ett ord, ett namn, ett ämne, som du inte hade kunnat ana att du skulle bli fascinerad av. Det är att få sina vyer vidgade, i ordets rätta mening.

På nätet hamnar man mycket mer sällan någonstans av misstag och slump. Förs man bort åt oväntade håll i digitala sammanhang, är det vanligtvis via omgivningens rekommendationer, vilket är fint i sig, men inte någon ren slump. Eller så finns program med och manipulerar i bakgrunden, vanligtvis för att vinna dina klick, din lojalitet eller dina pengar.

***

Och så är det ingen som kan kontrollera vad du läser, vad du vill veta mer om, när du griper efter en fysisk bok. Övervakningssystemen, offentliga eller privata, når inte dit. Din individuella frihet räddas för ett ögonblick. Du kan läsa i hemlighet, vilket i princip är omöjligt i digitala miljöer.

Det kan bli nog så viktigt under det här seklet, när olika auktoritära strömningar kämpar för att motivera övergrepp, indoktrinering, munkavlar och godtyckliga frihetsinskränkningar.

Möjligheten till integritet och fria bildningsresor, utan maktens godkännande, är hotad i ett samhälle där sådana stämningar tar över. Att fysiska böcker finns kvar, omöjliga att spåra digitalt, är demokratisk preppning.

***

Det första ord jag slog upp, när jag spred ut de 23 banden, återfinns i bok 17, som går från ”smyckegarnityr” till ”syremättnad”. Jag ville se vad Nationalencyklopedin skriver om ”storspoven”.

Inte för att det är Västerbottens landskapsdjur, utan för att jag just sett om Jan Troells ”Här har du ditt liv” från 1966, där en storspov i norrländskt kvällsljus skapar oemotståndlig filmlyrik.

Den scenen, liksom flera andra, tillkom av slump har Troell berättat i intervju med Kurt Mälarstedt: ”Jag filmade den eftersom den ändå kom förbi, och så var det ju ett så underbart ljus.”

Om storspoven skriver Nationalencyklopedin bland annat att den är en ”art i vadarfågelfamiljen snäppor”, häckar på myrar, ängar, fukthedar och fuktig jordbruksmark och tillbringar vintern i Sydvästeuropa och på Brittiska öarna.

Uppslagsordet direkt före storspov är ”storspigg”. Direkt efter kommer några rader om den norske konstnären Aage Storstein (1900-1983) som enligt NE är mest känd som ”monumentalmålare, där han räknas till de s.k. frescobröderna.” Visa mig en algoritm som kan slå den kombinationen.

***

Men man brukar ju läsa en bok från början. Jag testar.

I det inledande bandet av NE (1989), som gick från bokstaven A till ”Asa-Tor”, finns en programförklaring från redaktörerna där de slår fast att ”Nationalencyklopedin eftersträvar att nå en rimlig balans mellan områden som naturvetenskap och teknik, livsvetenskaperna, humaniora och samhällsvetenskap, konstnärliga verksamheter samt fritid, hem och familj. Ambitionen är också att förmedla en sammanhängande kunskap, att visa sambanden mellan skilda kunskapsområden.”

Det går i formuleringen att ana både en klassisk metod och nya strömningar inom högre utbildning.

På första sidan av själva uppslagsdelen återfinns sedan texter om exempelvis Anonyma alkoholister, den danska författaren Karen AAbye (1904-1982) och staden Aachen i “Västtyskland”.

Vänta, what?

Jo, Berlinmuren hade inte fallit ännu, när Nationalencyklopedin började publiceras. Så kan det vara. Historien tar ingen hänsyn ens till prestigefulla bildningsprojekt med statens stöd. Tajmingen kan alltid bli katastrofal när något ska tryckas på papper, jämfört med publiceringar på nätet, där det går att uppdatera efterhand.

Det är en del av fysiska encyklopediers begränsning och charm. Hjälp till att bevara dem om ni kan.