Befolkningssiffror visar på både Umeås styrka och svaghet

Den senaste befolkningssiffrorna från Statistiska Centralbyrån (SCB) visar på både Umeås styrka och Umeås svaghet. De lämnar vidöppet för olika tolkningar: läget är toppet, läget är under kontroll, läget är lite oroande.

Under årets första månader har Umeå ökat med 336 personer. Det första mycket svaga kvartalet har vänts i ett plus. Jämfört med övriga städer i Norrland håller Umeå uppe takten förhållandevis väl och kommunens biträdande planeringschef spår på nyhetsplats i dagens VK att det kommer att sluta med ett plus på 500 personer vid årsskiftet.

Det är under det planerade genomsnittet, men fortfarande en tydlig tillväxt som märker ut Umeå i norra Sverige.

Men samtidigt består det bekymmersamma negativa flyttnettot – fler människor lämnar Umeå än kommer hit. Det är en påminnelse om hur konjunkturstyrd Umeås tillväxt fortfarande är, något som gör att andra universitetsorter söderöver kan rusa ifrån när det brummar på arbetsmarknaden.

För i goda tider riskerar takten att sjunka i Umeå, vilket är en god indikator på hur attraktiv en stad är, hur väl arbetsmarknaden fungerar, hur stora chanserna är till jobb efter avklarad utbildning, hur väl utbildningarnas inriktning matchar näringslivets efterfrågan, hur gott företagsklimatet är, hur bostadsmarknaden och livsmiljön uppfattas, vilket prisläge som råder, osv.

Många sådana faktorer påverkar tillsammans flyttströmmarna.

Negativt flyttnetto är därför en varningssignal som måste tar på allvar, inte tonas ned.

När befolkningssiffrorna var uppe till debatt senast skrev vi så här i en huvudledare, det tål att upprepas:

’Men Umeå borde ha högre ambitioner än så. Det är dags att kommunens ledning börjar visa större ödmjukhet och självkritik inför det faktum att Umeå har problem som bör tas på allvar, att de senaste åren bjudit ett antal oroande tecken på stagnation som inte får ignoreras eller viftas bort. Allt är inte frid och fröjd, även om en hel del är det.’