Låt Umeå bli en stad för djärv, nyskapande arkitektur

Konstnärligt campus, Staden mellan broarna, kanske ett Kulturens hus, sannolikt ett nytt badhus, järnvägsstation och ny form åt området kring sjukhuset, högt blickande hotellplaner, önskan om konstnärlig utsmyckning, nya, centrumnära bostadsområden, förhoppningsvis, om man får smyga in en egen önskan, storsatsningar på spektakulär ljussättning av stadskärnan vintertid – det framtida Umeå planeras och formas mitt framför våra ögon.

Här kan mycket gå rätt och mycket gå snett. Det gäller även den arkitektoniska dimensionen.

I det senaste numret av tidskriften Fokus finns en lång, mycket läsvärd temaartikel om modern arkitektur med rubriken: ”Fega, snåla Sverige”. Jag rekommenderar den. Några av de utvalda citaten i artikeln ger en god bild av vad det handlar om:

"Det är dags att inse att arkitektur inte bara är teknisk funktion."
Wolf Prix, arkitektbyrån Coop Himmelblau

"Vi bygger fortfarande nästan allt på klassiskt vis, sätter sten på sten, det är rena medeltiden",
Kjetil Thorsen, arkitektkontoret Snohetta.

"Det blev social ingenjörskonst, överdrivet pragmatiskt och så jantelagen. Nu vaknar Sverige och inser att norrmännen är skickligare"
Peter Cook, grundare av arkitektbyrån Archigram.

Ett återkommande tema i artikeln är att feghet, försiktighet och konservatism ofta gör svensk arkitektur till, som Fokus skriver, en "stadig ström av småputtrigt trevliga projekt. Det är lagom och korrekt. Och oinspirerat."

Det här är en käpphäst hos mig som jag varit inne på tidigare i en del texter om Umeås framtida stadsbild, inte minst när det gäller Staden mellan broarna och Ön: när det byggs nytt på unika lägen med stort symbolvärde måste arkitekturen tillåtas bli djärv, vågad, utmanande, nyskapande, fritänkande, överraskande, provocerande.

Försiktiga kompromisser, kompetenta standardlösningar och normtrogna, tidstrogna projekt finns det nog av.

Umeå borde inte tveka att ge det arkitektoniska skapandet mycket fria tyglar, bli en föregångsstad, en plats där invånarna kan studera vad som kanske blir framtidens normer, där byggnader och landskapsarkitektur väcker känslor.

Det är inte enbart, som ofta påstås, en resursfråga, utan handlar också om attityd och inställning hos beslutsfattare, olika aktörer och allmänheten.

Att inte varje nytt bostadsområde blir en fest för ögat eller en turistattraktion är klart – även om det i Umeå finns exempel på lyckade sådana, liksom det finns exempel på misslyckade – men när de viktigaste platserna ska bebyggas efter lång beslutsprocess och djupgående planeringsdiskussioner måste estetiken sättas i högsätet. Och kostar det lite extra, vilket inte är detsamma som att det kostar för mycket, vore det väl investerade pengar.

Umeå har projekt som ska genomföras under alla omständigheter i en fascinerande miljö där det gröna övergår i det blåa för att landa i det urbana. Det är en stad där nyskapande arkitektur skulle passa utmärkt till den unga, rörliga, öppna universitetsstadens framtoning som mötesplats för idéer.

Jag är ingen expert på vare sig stadsplanering, beslutsprocesser, finansieringslösningar eller arkitektur och vill inte på något sätt underskatta den utmaning som alla nyskapande projekt innebär.

Men magkänslan är entydig: när Staden mellan broarna tar form, när centrum vidgas med nya attraktioner, när Ön exploateras – finns det någon ursäkt för att i den processen låta försiktighetsprincipen eller ointresset styra när det gäller just form och stil?

"Vi har", säger Thomas Sandell till Fokus, "rätt duktiga arkitekter i vårt land, vi är inte sämre än på designsidan. Men det finns ingen efterfrågan på spetsarkitektur, det ställs inga krav på oss, vi är lite av ett lagomland."

Låt Umeå – när staden nu ska formas för en generation och många decennier framåt – gå före för att bryta det trista mönstret.