Lyft eller fördumning: sannolikt varken eller

(Jag ska inte fastna i den här frågan, men jag tycker att den är hopplöst intressant, ungefär som jag tycker att dokusåpor är intressanta, det vill säga i den skarpa ögonvrån. Och att det här inlägget blev så långt får gärna uppfattas som både viss ironi och viss självironi.)

Det finns fenomen som man delvis gärna skulle vilja ogilla, för att man inte hängt med riktigt, för att man inte orkar ta till sig ytterligare ett språng i utvecklingen, för att man är sur över att komma ut på banan när den redan är övefull och för att det alltid är lättare att såga något och sedan i en känsla av moralisk rättfärdighet inte ägna mer tankemöda åt det, än att försöka se för- och nackdelar.

Det här twitter-fenomenet är ett sådant för mig. Jag vill verkligen ogilla det, för att slippa öppna båsdörren på nytt. Samtidigt vet jag av erfarenhet att den instinkten ofta leder snett. Och jag inser att jag så här inledningsvis diskuterar den med ett språkbruk och med referensramar som kanske inte är tillräckligt uppdaterade för att fånga det väsentliga.

Så, i en blandning av nä, usch och okej, intressant:

Mikrobloggande politiker (och journalister): är det ett lyft för det demokratiska samtalet eller en triumf för snuttifiering och fördumning? Sannolikt varken eller.

Om vi tar twixdagen som exempel: det ligger i fenomenets natur att mikrobloggandet i sig inte ger något utrymme för substans, eftertanke, reflektioner och mer ingående meningsutbyte. I enbart mikrobloggandets form kan inget vettigt samtal föras om de frågor som folkvalda arbetar med och har att ta ställning i.

Att motivera mikrobloggande för riksdagsledamöter med argumentet att på 140 tecken ryms inget skitsnack är förstås en uppgiven syn på vad det demokratiska samtalet skulle kunna vara.
För det första stämmer det ju inte att det kortfattade alltid är tidssparande när det handlar om att skriva för en offentlighet, så tidsargumentet är tveksamt. Och för det andra är kan även ömsesidiga grymtningar vara en dialog, men inte nödvändigtvis en som lyfter det demokratiska samtalet.

Någonstans måste argumenten för mikrobloggande politiker handla om innehåll och meningsfullheter, annars är det svårt att betrakta det som något annat än en lustig och underhållande trend med låg relevans för politiken i övrigt.

Så om det är målet – ett utbytande av korthugget vänskapligt tjabb och meddelanden om var någon befinner sig – lär det bli ett personvalsargument för seriösa politiker i framtiden att lova att placera mikrobloggande långt ner på prioriteringslistan. Inte för att det är skadligt, fel eller olämpligt – utan för att det har väldigt lite med ett kvalificerat demokratiskt samtal att göra.
Jag håller alltså helt med Thomas Hartman om att twittrande inte kan vara en rimlig utgångspunkt för en utvärdering av de folkvaldas politiska insatser.

Okej, vilka är fördelarna med mikrobloggande politiker i, än en gång, twixdagens form? Nyckelorden då blir för mig överblick, samling, nyfikenhet, öppenhet och insyn.

Även om mikrobloggandet i sig omöjliggör substans och innehåll, så möjliggör det förstås hänvisningar till forum och debatter där de kvalificerade debatterna förs: länkar, hänvisningar till offentliga seminarier, tips om evenemang, osv, som lägger spår läsarna kan följa om de vill gå vidare.

Där tillför ju mikrobloggandet i sig inget som vanliga bloggar inte redan erbjuder, men som twixdagen visar ökar det möjligheterna till ökat tempo och en samlande överblick.
Det är underhållande i sig, som dokusåpa, att lyssna till en twitterkör med riksdagsledamöter, man blir lite nyfiken, och det ger en mer nyanserad bild av var riksdagsledamöterna faktiskt befinner sig under en dag, än den gråa, fantasilösa föreställning som media gärna länge odlat om att riksdagsledamöter bör sitta i sina bänkar i kammaren.

Och om twittrandet kan göra att något fler börjar intressera sig för vad folkvalda skriver på internet om sina aktiviteter, öppnas även möjligheterna för att intressera fler för vilka frågor och vilka debatter som folkvalda ägnar sig åt och via hänvisningar kan ge antydningar om. Det blir just mer av en kör.

I så mening kan mikrobloggandet definitivt bli ett ytterligare lyft, utöver de allt vanligare politikerbloggarna, för en viss form av öppenhet och tillgänglighet (det handlar ju givetvis även i mikrobloggandets form om en offentlig kommunikation som politiker, och för all del journalister, använder strategiskt och som därmed bör läsas och granskas med det i minnet) inom politiken.

Även om mikrobloggandet i sig inte tillåter något vettigt demokratiskt samtal, tillåter det alltså påminnelser om, hänvisningar till och därmed i bästa fall en indirekt stimulans av de kvalificerade demokratiska samtalen, där de faktiskt förs.

Och sedan, som skaparna av twixdagen framhåller, kan själva öppenheten förhoppningsvis bidra till en bättre ton i den demokratiska debatten, ett bättre debattklimat.

Mikrobloggande politiker (och journalister): är det ett lyft för det demokratiska samtalet eller en triumf för snuttifiering och fördumning? Sannolikt varken eller, alltså.

Jag tror att det kommer att spela en intressant och permanent roll framöver, inte som demokratiskt samtal med innehåll och substans i sig, men som en blandning av dokusåpa och anslagstavla som i förlängningen kan ha en positiv inverkan även på det faktiska demokratiska samtalet.

Det är med mikrobloggande som med det mesta andra: formen i sig ger inte så många ledtrådar om hur fenomenet kommer att utvecklas – det kan båda lyfta och fördumma, användarna själva avgör. Och det är kanske huvudpoängen: det finns inga rätt och fel i frågan. Folkvalda kan väl få vara olika, använda olika sätt att kommunicera, utveckla sina individuella strategier för möten med väljare och varandra?

Om en briljant och kompetent politiker vill använda penna och papper och inte har någon lust att twittra, men faktiskt har koll på vad olika beslutsärenden handlar om – utmärkt. Om en lika briljant och kompetens politiker vill twittra ett antal gånger om dagen – jättebra. Saknas kompetensen, saknas substansen, lär varken brevpapper eller twixdag hjälpa.

En anklagande, förnärmad indignation hos ’arrangörerna’ över att vissa politiker inte mikrobloggar blir därför lika fel som en förfärad indignation hos traditionalister över att politiker twittrar. Fenomenet kan betraktas och bevakas mer avspänt än så.