Den hotande svältkatastrofen på Afrikas horn och orsakerna bakom den, inklusive miljö- och klimatfrågan, är utgångspunkten för den här lördagskrönikan.

———————————————————–

Svältkatastrof med många orsaker

Det finns många sammanverkande faktorer bakom den katastrofala svältsituationen på Afrikas Horn.

Gamla efterverkningar från många år av kolonialism och kommunistiska styren, långvariga inbördeskrig, västvärldens tullar mot fattiga länders jordbruk, och nu fundamentalistiska terrormiliser som stoppar internationella hjälpsändningar och utnyttjar lokalbefolkningens nöd för systematiska mord, våldtäkter och skövlingar. Även om omvärldens insatser och uppmärksamhet borde vara mer omfattande och mer kontinuerliga, råder usla förutsättningar för både internationell nödhjälp och lokala förebyggande insatser.

Så fördjupas en allvarlig kris till katastrofläge. Trots många angelägna och bokstavligt talat livsviktiga projekt i regionen – i ett rasande inbördeskrig med en raserad statsmakt, terror som vardag och stora delar av befolkningen på permanent flykt är det svårt att göra så mycket mer än att försöka avhjälpa det värsta lidandet och söka rädda så många som det går.

Till slut förvandlas stora områden till permanenta, gigantiska flyktingläger, i väntan på att vansinnet utanför ska ta slut.

Bristen på fred, demokrati och en fungerande stat är den viktigaste förklaringen till varför svåra år får sådana förfärande följder i vissa länder, medan de kan hanteras med lindrigare konsekvenser i andra.

Men det kan också finnas ytterligare ett bidragande skäl till hungerkatastrofen på Afrikas horn som är mer globalt än lokalt till sitt ursprung. Det är ännu på sin höjd bara en liten del av den akuta krisen, men pekar på ett nytt och växande problem snarare än på gamla som ännu inte avhjälpts. Och det riktar ljuset inte mot missförhållanden på plats, utan på ansvarslöshet i den rika, fredliga och fria världen – klimatförändringarna.

Långvarig torka är inget nytt. Svälthoten har varit många på Afrikas horn det senaste seklet. Men de senaste årens uteblivna regn är en föraning om vad klimatförändringarna och ett hårdare, alltmer anspänt globalt uttag av ändliga naturresurser, med krympande säkerhetsmarginaler, mindre lokalt hänsynstagande och större risktaganden, kan föra med sig under resten av det här seklet.

Vill man hitta en hotbild av större dignitet och av mer ödesmättat slag än instabila börskurser och konjunkturväxlingar som trots allt får hanterbara följder, och som alltid följts av nya uppsving och ökat välstånd, så finns den där. I kombinationen av krig, förtryck, anarki, miljöförstöring, kamp om naturresurser och en långsam, global klimatomvandling som kan utlösa ständigt nya lokala nödlägen.

Men hotet finns inte bara i redan krisdrabbade regioner. Viljan att tänja gränserna i jakten på ändliga resurser får följder på många håll. Oljeutsläppet i Mexikanska golfen förra året visade de små marginaler som bolagen arbetar med.

Senaste månaden har det rapporterats om ett stort oljeutsläpp utanför Kinas ostkust. I nigerianska Ogoniland rapporteras det finnas enorma saneringsbehov efter decennier av oljeutsläpp.

En militär upptrappning lite i det tysta äger just nu rum i Arktis mellan USA, Ryssland, Danmark, Norge och Kanada. Utlösande faktor där är dragkampen om olje- och gasförråden i området.
Världshistorien har inte tagit slut, i många avseenden är den sig ganska lik.

Om världssamfundet har svårt att hinna med att samla och organisera hjälpaktioner i dag, kommer det att bli mångdubbelt svårare i ett framtidsscenario, när miljökatastrofer inträffar i redan ansatta länder.

Och om fattiga regioner dessutom blir alltmer beroende av hjälp från auktoritära regimer, eller från globala koncerner frikopplade från etik och värderingar, riskerar aspekten demokrati och mänskliga rättigheter att försvagas i det internationella hjälparbetet.

Det är i det ljuset som den globala tyngdpunktsförskjutningen av ekonomisk styrka – från USA och Europa till Kina – kan ses. Eller diktaturernas inflytande över FN:s så kallade människorättsarbete. Skulle demokratier, och internationella företag, fastna ännu djupare än som redan i fallet i ett ekonomiskt beroendeförhållande till auktoritära regimer, kommer människorättsfrågor att få ännu lägre prioritet.

Då finns risken att Kinas variant av statsauktoritär kapitalism kontrollerad genom en politisk enpartidiktatur, skenbart och kortsiktigt framstår som livskraftigare än demokratiska system.

När frihetsrörelserna spirar i områden som under lång tid lidit under diktaturer och övergrep kanske inte längre de fria demokratierna, som riktar sig inåt i självupptagenhet, blir förebilden för krafter som tar över, utan andra modeller som till priset av förtryck, ofrihet och skriande sociala orättvisor upprätthåller en stabilitet som får omvärlden att slå dövörat till för skriken från cellerna.
Vi känner igen det. Det vore ett historiskt bakslag för globala frihetssträvanden.

Demokrati, mänskliga rättigheter, frihet för debatt, forskning och entreprenörskap, öppna gränser, globalisering, välfärdsmodeller och frihandel; allt det är förutsättningar för att fattigdom och förtryck ska kunna bekämpas och förebyggas. Utan fred, grundläggande rättigheter och social solidaritet mörknar perspektiven vad man än gör. Men till de gamla, alltid viktiga slagorden måste en liberal världsbild för att förbli relevant på 2000-talet foga också miljö- och hushållningsperspektivet.

Försiktighetsprincipen och omställningen till en förnyelsebar tillväxtmodell som frigör sig från beroendet av ett ständigt större uttag av ändliga och farliga resurser är en nödvändig ingrediens i ett framstegs- och utvecklingstänkande värt namnet.

Det är inte något okontroversiellt synsätt fritt från målkonflikter. Men de målkonflikter som exempelvis satsningar på och investeringar i förnyelsebara energikällor medför och skapar debatt om är vida att föredra framför de problem som alternativen för med sig.

Och det är ingen pessimistisk, bakåtblickande hållning som förirrar sig in i förljugen nostalgi eller en kall, cynisk, obegriplig kritik av ökat välstånd, utan en framåtblickande hållning som bejakar teknisk utveckling, innovationer och forskning av ett slag som kommer att belöna regioner som går före med nya jobb, framtidsbranscher och ledande kompetens.

Initiativen behöver inte heller komma bara eller även från de största länderna för att vara meningsfulla. De är viktiga överallt. De kan tas i Västerbotten, och verka globalt.
Krisinsikt är inte detsamma som pessimism. Men frånvaro av den förstnämnda ger skäl för det sistnämnda.