Etikett: Äldre

När gubbarna och kärringarna laddar om

Av , , Bli först att kommentera 3

Åldrandet i framtiden när de äldre blir fler och lever längre än tidigare – en väldig möjlighet för samhället som måste tas tillvara, men som också kräver en del förändringar, inte minst när det gäller attityder – är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————-

När gubbarna och kärringarna laddar om

”Nu när hon själv var sextiofem kom hon på sig med att berätta för yngre vänner att det inte alls var någon konst att bli gammal, riktigt behagligt faktiskt, för om det ena eller andra goda försvann så infann sig alla möjliga nöjen som de unga inte hade en aning om, och man gick ofta och undrade vad nästa trevliga överraskning skulle bli.”
(Ur romanen ”Kärlekens teater” av Doris Lessing)

Under 1900-talets första decennium var den förväntade medellivslängden i Sverige för nyfödda lägre än 60 år. För barn födda mellan 2005 och 2009 beräknas, enligt SCB, den genomsnittliga livslängden bli 83,1 år för flickor och 78,9 år för pojkar. Det mesta tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta i minst samma takt framöver.

Den senaste rapporten från FN:s barnfond Unicef visar att barnadödligheten i världen sjunkit med 41 procent sedan 1990. Tidigare i år visade Världsbankens senaste rapport om världsfattigdomen att den globala fattigdomen fortsätter minska stadigt, vilket i sin tur innebär stora framsteg i kampen mot sjukdomar, för bättre livsvillkor och för bättre miljö i fattiga regioner.

Det är alltså ett rimligt antagande att de äldre glädjande nog kommer att bli betydligt fler det kommande seklet, och leva betydligt längre, än förr, både nationellt och globalt.

Samtidigt finns det skäl att anta att den svåra ohälsan kommer att motverkas av högre levnadsstandard, skonsammare arbetsmiljöer och bättre vård, så att inte bara medellivslängden ökar, utan även antalet aktiva ålderdomsår.

Hur kommer det att påverka samhällen när fler generationer än i dag är aktiva tillsammans och parallellt med varandra, när ålderdom inte längre är ett ångestfyllt väntrum, utan en av livets rikaste faser? Det är en väldig möjlighet givetvis, men vad måste ske för att den ska tas tillvara?

I Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, som bland mycket annat rymmer en intressant litterär framtidsskildring av extremt åldrande, lever några av huvudpersonerna, tack vare en behandling Robinson kallar ”longevity treatments” (livslängdsbehandling), i över 200 år. Hur skulle en sådan extrem livslängd påverka en människas minne, relationer och personlighet; sinnet för detaljer och sammanhang?

När Ann Clayborne, född i USA på 1900-talet, stapplar ner mot stranden vid en av Mars nya sjöar i den allra sista scenen, har berättelsen nått in på 2200-talet, och flera av pionjärerna finns kvar i ett oöverblickbart myller av generationer. Men en ålderdom som går över sekel, förändrar perspektiven. I romanen erbjuds de äldsta speciella minnesbehandlingar:

“Now the theory was that the anamnestic treatment stimulated the memory and caused the consciousness to rehearse the associational complexes of node and network, bounding through the years. This rehearsal reinforced the memories in their physical tracery, such as it was, an evanescent field of patterns formed by quantum oscillation. Everything recalled was reinforced; and what was not recalled was perhaps not reinforced; and what was not reinforced would continue to fall prey to breakage, error, quantum collapse, decay. And be forgotten.

So she was a new Ann now. Not the counter-Ann, nor even that shadowy third person who had haunted her for so long. A new Ann."
(Ur Kim Stanley Robinsons ”Blue Mars”)

***

(I egen översättning: ”Teorin gick ut på att minnesbehandlingen via en upprepning av sjukdomsförloppet stimulerade minnet och framkallade en medveten genomgång av kopplingsstegen mellan noder och nätverk som tagits över åren. Repetition förstärkte minnenas fysiska väv, i den utsträckning den fortfarande fanns, ett bortbleknande mönsterfält som uppstått genom kvantumsvängningar. Allt som kunde återkallas i minnet förstärktes, det som inte återkallades förstärktes antagligen inte; det som inte förstärktes var även i fortsättningen utsatt för nedbrytning, fel, kvantumkollaps, åldrande. Och försvann i glömska.

Därför var hon nu en ny Ann. Inte motstånds-Ann, inte ens den där skugglika tredje personen som så länge hemsökt henne. En ny Ann.”)

*****

I bland är det nyttigt att göra en tankelek bortom det realistiska, för att få perspektiv på en reell utveckling. Hur kan många generationer samsas med skiftande erfarenheter? Hur ser en sådan arbetsmarknad ut, hur löper yrkesliven från introduktion till pension? Hur förmedlas kunskaper? Vad innebär det att gå i pension?

Det säger sig självt att synen på åldrandet och äldre – liksom äldres självuppfattning – måste förändras i grunden.

Arbetsmarknaden och utbildningssektorn måste förändras, så att fler får chansen längre, på mer individuellt anpassade villkor. Föreställningen om ett yrkesliv som ett entonigt, nedslitande maratonlopp (samma uppgift rakt igenom, alla i klump, monotona rörelser, en lång, förutsägbar bana från start till mål) måste ersättas av en syn på yrkeslivet som en mer omväxlande, för kropp och själ skonsammare femkamp (varierande uppgifter, olika typer av stimulerande utmaningar, i ett livslångt lärande).

De fördomsfulla, negativa attityder mot äldre människor som arbetskraft och makthavare (i Sverige är i synnerhet fördomarna mot äldre politiker starkare än i många andra länder) som finns lite överallt, måste ersättas med en uppskattning av äldre som resurser både i arbetslivet och efter avslutade yrkesliv.

Äldrevården kommer att behöva erbjuda långt fler alternativ och aktörer än i dag, med attraktivare villkor och karriärmöjligheter för de anställda, samtidigt som pensionssystem och socialförsäkringar sannolikt kommer att behöva nya former, anpassade till en ny demografi, för att den generella välfärden ska kunna värnas. Det finns ingen anledning till pessimism, tvärtom, men alla skäl till förutseende. För en omställning kommer att bli nödvändig.

De avspända övergångarna mellan det offentliga och det civila, exempelvis äldre som frivilligkrafter, får också ökad betydelse. Försöken med skolmormor och skolfarmor (förhoppningsvis även skolmorfar och skolfarfar) i skolorna är lysande initiativ. Låt de få efterföljare, utan hämmande byråkrati. Låt liknande initiativ i olika sammanhang växa fram spontant, kväv det inte med utredningar och standardiseringar, låt goda erfarenheter sprida sig på egen hand och fritt.

Och varför sitter pensionärsorganisationer på sitt håll och ungdomsorganisationer på sitt håll? De borde mötas oftare, för att se vad som händer, för att lära hur de kan vitalisera varandra och bryta en del förutsägbarheter och introverta teser om sig själva och varandra.

”Det gamla bondesamhället kunde tillvarata åldringarnas arbetskraft till det yttersta. Det industrialiserade samhället kan det däremot inte alls. En gamling kunde laga mat, sprita tufs, vakta barn, nysta garn, slöjda, spinna. På en modern fabrik eller på ett modernt kontor är gamlingen totalt ur leken. I det gamla samhället uppfostrades barnen nästan alltid av de gamla. De flesta hade en morfar eller en morbror stapplande bland sina första, intimaste barndomsminnen. Det barnen då fick lära sig av omvärlden, av åsikter, fick de av far- och morföräldrar.”
(Ivar Lo-Johansson i ”Ålderdom”, 1949)

Men ålderdomen kommer aldrig att bli en enkel process. Fysiska krämpor, depressioner och demensproblem hotar hela tiden.

En viktig del i det förebyggande arbetet har med kultur- och fritidsaktiviteter att göra. Kultur, hantverk och idrott hjälper att fördröja problem, och att lindra dem.

Kerstin Hamre och Karin Zingmark skriver i Socialmedicinsk tidskrift 2/2012 om hur sång, musik och dans kan bidra till fysiskt och psykiskt välbefinnande för ”äldre personer och för personer med demenssjukdom”, och att kultur ”kan få betydelse för kommunikationen med demenssjuka personer genom att den känslomässiga isolering som sjukdomen kan leda till kan brytas”. Minne kan stimuleras av musik, och muskelträning av dans och idrott.

Det är viktigt att se äldre som utövare, som aktiva, medskapande individer, inte bara som trogna kulturkonsumenter.

”Långt före nittio kan man känna att tålamodet blir kort. Kort för att tiden känns kort? Nu vill jag och nu ska jag. Vill inte vänta, vill inte höra invändningar, vill inte be om lov och vill inte ta emot förslag. Jag vill och jag ska. Jag stampar med foten, mer eller mindre synligt. Det känns som att kämpa i egen sak. Det känns viktig. Själva direktheten är tilltalande. Hur många gamla märker inte – medan de ännu reflekterar över eget och andras beteende – att det ligger frihet i att ”med ålders rätt” få agera spontant och lite fräckt, snudd på oförsynt.”
(Kajsa Telander i ”Våga vara gammal”, 1990)

På arbetsplatserna, i civilsamhället, i kulturen, i politiken: vi går en spännande framtid till mötes, när gubbarna och kärringarna laddar om.

Ge gröngölingar och gamlingar chansen

Av , , 2 kommentarer 5

Mest banala iakttagelser i den här lördagskrönikan, men ibland kan det vara nog så svårt för partierna och arbetsmarknadens parter att samla sig till uppgörelser även om det som är ganska uppenbart. Några ord om framtidens arbetsmarknad och vad en förändrad demografisk situation kommer att kräva när vi lever och förblir friska längre: sänkt ungdomsarbetslöshet och fler äldre som jobbar och driver företag, bortom dagens pensionsålder. Det i sin tur kommer att kräva en hel del förändringar, politiskt och i arbetslivet. En socialliberal sammanfattning:

———————————————————-

Ge gröngölingar och gamlingar chansen

Det är på gröngölingarna och gamlingarna det hänger och alla däremellan förstås. Ska framtidens ekvationer om välfärd, försörjningsbörda och tillväxt gå ihop när människor tack vare ökat välstånd lever längre, och de demografiska kurvorna förskjuts, väntar två stora utmaningar (förutom behovet av ökad invandring):

Att (1) få in arbetslösa ungdomar på arbetsmarknaden, i eget företagande eller i utbildning snabbare och effektivare än i dag, och att (2) behålla de äldre på arbetsmarknaden eller i eget företagande längre, en bra bit bortom dagens pensionsålder.

Det i sin tur förutsätter en rad, banala men viktiga, saker, som ständigt påpekas i debatten, men som alla hänger ihop:

* En mer flexibel arbetsmarknad med fler ingångar där framför allt småföretag vågar anställa i högre grad och där trösklarna in till jobb för människor i utanförskap blir lägre. Att bara se till dem som är inne i värmen i fasta jobb och strunta i dem som aldrig får chansen, att värna gamla dogmer hellre än att granska deras faktiska konsekvenser, är en selektiv och hycklande solidaritet. För att inte tala om de lustigkurrar som ropar på full sysselsättning och hatar företagare i samma andetag.

* Ett generellt välfärdssystem med socialförsäkringar baserade på inkomstbortfallsprincipen (höga nivåer och höjda tak), som lindrar och därmed underlättar strukturomvandlingar. Den generella välfärden i en socialliberal marknadsekonomi ger en trygghet som frigör, inte förlamar, som gör det lättare för människor att byta spår oftare under ett långt arbetsliv, ställa om, bryta upp och klara oförutsedda händelser utan att hårda sociala följder.

Generell välfärd främjar risktagande. Hållbara socialförsäkringar och flexibel arbetsmarknad, trygghet och ekonomisk förnyelse, hänger ju ihop. Det är det fina i kråksången. Att bara argumentera för det ena eller andra är att missa poängen. Dessutom är fungerande socialförsäkringar utmärkta konjunkturutjämnare, som minskar behovet av väldiga och ofta ganska ineffektiva krispaket av det slag som länder med sämre trygghetssystem tvingas till.

* En kunskapsskola som ger fler en gedigen, bred bildningsgrund att stå på inför ett kommande långt och omväxlande yrkesliv.

Men också ett system för livslångt lärande, där inte allt avgörs av resultat och motivation i unga år, utan där chanserna till kvalificerad utbildning och vidareutbildning består upp i åren.

* Arbetsmiljöer och arbetsförhållanden som i lägre utsträckning än tidigare sliter ut människor i förtid. Till det hör även att flexiblare arbetsmarknad inte får betyda utnyttjande av arbetskraft från arbetsgivarnas sida, utan måste bygga på en ömsesidig flexibilitet. Där måste arbetsmarknadens parter hitta vägar tillsammans.

Och så krävs en ny attityd till ålder i samhället, som bryter med åldersfixeringen och gör upp med fördomar om både unga och gamla och deras värde på arbetsmarknaden, inom politiken och i det övriga civila samhället. Här måste många tänka nytt, för att hitta sätt att ta tillvara erfarenheter och perspektiv hos äldre, men på villkor och i former som fungerar längre upp i åren. Det nya åldrandet blir en av de stora samhällsförändringarna det kommande seklet.

Flexiblare arbetsmarknad, ökad invandring, bättre företagsklimat, generella välfärdssystem, kunskapsskola, livslångt lärande, mindre nedslitande arbetsmiljöer och minskad åldersfixering.

Självklarheter för de flesta som inte tillhör ideologiska ytterkanter, och mycket att knyta an till för många av riksdagspartierna, både inom regeringsalliansen och inom delar av oppositionen.

Men inte så lätt att samla till en prestigelös, politisk helhet.

En del av de här frågorna är direkta lagstiftnings- och reformfrågor. Andra hör mer hemma i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter där politiken inte bör lägga sig i och partierna snarare får, nog så betydelsefulla, opinionsbildande roller.

Men gemensamt för dem är att de skulle må bra av breda uppgörelser, mellan partierna och mellan arbetsmarknadens parter, med viss hållfasthet över tid.

Det finns förutsättningar, trots den stundtals högljudda retoriken från olika sidor. LO och Svenskt Näringsliv har inlett ett gemensamt utredningsarbete om hur arbetsmarknadslagstiftningen fungerar i praktiken. Det ska ge underlag för fortsatta samtal. Det är rätt väg att gå.

Flera av riksdagspartierna ägnar nu stor energi åt just frågor kring arbetsmarknaden och socialförsäkringarna.

Folkpartiet, som har kongress i helgen och som nu söker fler profilfrågor än skolan, och centerpartiet har diskuterat både anställningsregler och ungdomslöner senaste tiden.

Socialdemokraterna och folkpartiet de två partier som traditionellt varit överens om välfärdsmodellen vill förbättra a-kassan för att förhindra en hotande smygövergång till ett grundtrygghetssystem.

Just socialförsäkringarna är i mina ögon en av få punkter som kan bli en av den i övrigt vilsna socialdemokratins starka kort framöver. Det är ett av de sällsynta områden där partiets olika falanger fortfarande förstår varandra och ett där alliansen sedd som helhet inte har en aning om vad den vill.

Kristdemokraterna är kanske det parti som är mest intresserat av frågor om äldre i samhället, och det är ju inte så att Kd har profilfrågor i överflöd. Allianspartierna och miljöpartiet har gjort flera utmärkta uppgörelser kring migration och arbetskraftsinvandring, och har lätt att mötas kring frågor om småföretagarnas villkor. Och de nya moderaterna ställer nog upp på det mesta, så längre Anders Borg kan paketera det under rubriken ansvar för statsfinanserna.

Stora, breda uppgörelser har regelbundet lagt grunden till långsiktig tillväxt och hållbara välfärdssystem i Sverige. I det tämligen idélösa och avvaktande politiska klimat som råder just nu är det läge för nya försök. För fler gröngölingar och fler pigga gamlingar, i jobb, företagande och utbildning, innan de demografiska förändringarna sätter välfärden under för hårt tryck.

 

För övrigt…är ett av skälen som anges till varför man vill bygga det nya finländska kärnkraftverket i just Pyhäjoki, på andra sidan havet, 16 mil från Skellefteå, att den platsen är säkrare mot jordbävningar. Låter ju betryggande. Bättre vore att man inte byggde en energipolitisk återvändsgränd alls, utan satsade resurserna på att utveckla det förnybara direkt i stället. Det är bara en tidsfråga innan uranbrytningskrav når Västerbotten på allvar. Det är en anledning till varför jag är för storskalig vindkraft.

Att bli gammal i Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 6

Den åldrande befolkningen, de demografiska utmaningarna och de äldres nya roll i det framtida samhället är ämnet för den här krönikan där jag argumenterar mot den utbredda pessimism som kretsar kring alla demografiska framtidsprognoser som spår en ökad andel äldre. Se det långa livets rikedom också, är budskapet. Till papperstidningen har Niklas Eriksson tecknat på temat.

————————————————

Att bli gammal i Västerbotten

Hur ska det bli med alla gamlingar som bara lever längre och längre? Får man tro de demografiska spådomarna är vi på väg mot åldrandets decennier. Men gamla människor, de har väl gjort sitt, eller hur var det nu igen?
Jämmervalsen är bakgrundsmusik till många debatter. Men sällan skruvas den upp på så hög volym som när åldrandet i det moderna samhället ska diskuteras. Försörjningsbördan, hur ska det gå med försörjningsbördan? Äldreomsorgen, hur skall äldreomsorgen finansieras, finns det tillräckligt med personal? Kommer rullatorproduktionen att hänga med? Hur ofta sänds melodikrysset? De unga kommer hur som helst att få jobba häcken av sig för att det här ska gå ihop, har vi fått lära oss. Den ödesdigra strömbrytaren väntar där någonstans vid 65 – klick, föredetting, eftersnack, nu tillhör du det gåtfulla folket 2.0.

Kontrasten till vårt bejakande av unga generationer som resurser och löften kunde inte vara större. En åldrande befolkning ger dåliga vibbar, den instinkten sitter djupt. Och regioner där det är de många äldre, inte de många yngre, som präglar framtidsprognoserna, får lätt panikkänslor.
Demografin är förstås ett faktum. Framtidens Västerbotten kommer att ha en större andel äldre som lever vidare, som vore det den naturligaste sak i världen. Men när blev det med automatik ett problem?

Livslängden ökar, människor får fler hyfsat friska år för sig och sina kära efter avslutade arbetsliv, erfarenheter bevaras längre, mötena över generationsgränser blir fler, människor får chansen att bejaka intressen och kompetens bortom yrkesrollerna. När gick ett av de finaste bevisen för utveckling och välstånd från att vara en mänsklig triumf till att bli föremål för pessimism? Debatten om framtidens åldrande är ibland ett typexempel på en instrumentell och trång människosyn.

Åldrandet är på väg att förändras radikalt i Sverige de kommande decennierna. Omställningen kommer inte att vara enkel, kulturellt eller ekonomiskt. Ingrodda fördomar om ålderdom släpper inte. Och 2000-talets försörjningsbörda är en reell utmaning.

I veckan kom siffror från Statistiska Centralbyrån som bekräftade att den arbetande delen av befolkningen kommer att behöva försörja, som uttrycket lyder, en växande andel äldre de kommande 20 åren . I Västerbotten ser situationen minst problematisk ut i Umeå, som ligger bättre till än riksgenomsnittet. Tuffast ser det ut i Dorotea och Åsele. Men den övergripande bilden är gemensam.

Av det går att dra några slutsatser. Framtidens yrkesliv kommer att behöva vara längre och därför mer omväxlande och långsiktigt skonsammare. Fler byten av branscher och arbetsplatser, ett livslångt, flexibelt lärande, pålitliga socialförsäkringar och varsamma arbetsmiljöer kan ge människor kraft att orka längre och lust att prova nytt längs vägen. Ökad arbetskraftsinvandring kan rädda välfärdsservicen. Men arbetsmarknaden är bara ett perspektiv, det som är lätt att mäta. Det finns många andra aspekter på den nya, långa ålderdomen, som inte utgår från vad äldre kräver, utan hur de berikar ett samhälle.

Hur värdesätter vi erfarenhet? Hur ser vi på människors roller och möjligheter som medborgare genom hela livet? Förmår vi lyssna med tillräcklig uppmärksamhet på de äldre som lämnat in sina formella positioner? Definieras vi som medborgare, som demokratiska medgestaltare, enbart av vad vi jobbar med? Det vore futtigt. De många äldre som går in i ålderdomen med bättre hälsa och fler aktiva år framför sig än någon tidigare generation, kommer att ha en stor roll att spela även några avslutande år på arbetsmarknaden. Äldres deltidsföretagande är en underskattad potential. Men de äldre kommer framför allt att vara viktiga och ovärderliga som aktörer, ledande och stöttande, i civilsamhället, i föreningar och folkrörelser, i grannskap och i vänkretsar.

Den nya, långa ålderdomen kan bli en energikick för framtidens lokalsamhällen. Inte heller det blir konfliktfritt. Det kommer att bli en balansgång och skapa en del oklara rollfördelningar. På mindre orter där antalet uppdrag är begränsat måste de äldre vara generösa med att släppa fram yngre till inflytande. Men framför allt är de äldres ökade tid och kraft som medborgare en potential.

Det diskuteras hur framtidens kommuner ska gestaltas för unga. Lika viktigt är hur service, utbud och lokala miljöer kan bli attraktiva och aktiverande för gamla. Även där är mångfald nyckelordet, möjligheten att välja att bli gammal i den urbana staden eller den lantliga idyllen, med nya vanor eller trygga vanor på ålderns höst. De gamlas Umeå, de gamlas Vindeln, de gamlas Lycksele – var och hur? Äldres flyttvanor och uppbrott på 2000-talet, kanske närmare barn och barnbarn, kommer att prägla Västerbotten.

Demografin anger förutsättningar, inte vad man gör av dem. Se det långa livets rikedom.