Etikett: alkohol

Landsbygdens finaste och svåraste helg

Av , , Bli först att kommentera 7

Midsommarfirandet och ett Sverige som både minns och förändras är ämnet för min helgkrönika den här veckan.

—————————————————

Landsbygdens finaste och svåraste helg

Du kan aldrig återvända hem igen, lyder talesättet. Midsommar är helgen när Sverige försöker ändå. Det kan vara fint nog, och svårt nog.

Åtminstone har det varit så sedan urbaniseringen tog fart på allvar, nedärvda levnadsmönster bröts upp och ekonomiska och sociala förändringar fick flyttlassen att rulla mot städerna i större omfattning. (Vi barn av 70-talets gröna våg, som fick flytta med familjerna i motsatt riktning, från storstad till by, och blev lantisar, var trots allt få till antalet.)
Tradition, instinkter och landsbygdens förunderligt ljusa kvällar har fått städernas unga och medelålders invånare att just den här helgen åka tillbaka till uppväxtorter, föräldrar och barndomskamrater.

Midsommar har varit ett tillfälle för många att hålla kontakten med ursprungsmiljöer och minnen, dialekter och landskap, bruksorter och bondbyar, vanor och kunskap. Allt sånt som annars skulle försvinna in i fotoalbum, dagböcker, turistbroschyrer och tvetydiga k-märken utan att någon längre skulle känna i kroppen vad det handlar om, kunna hitta de rätta orden, vara förmögen att berätta om och blåsa ande i arvet.
Mönstret består fortfarande. Midsommar förblir den stora trafikhelgen. Och aldrig skrivs och sägs det så många idylliserande och från nedlåtenhet helt befriade saker om landsbygden som under denna helg.
Plötsligt är allt förlåtet. En nation av, i sitt förhållande till landsbygden och småorterna annars påtagligt neurotiska, utflyttare smälter i hjärtat; på bryggan, i trädgården, vid åkerkanten.

Men kanske håller något på att förändras. Allt fler föds och växer upp i storstadsregionerna, har större delen av släkt och vänner där, är urbant präglade från början. Det märks inte minst i den storstadsdominerade politiska debatten att många i medierna bara har mycket vaga föreställningar om exempelvis större delen av Norrland.
De är okunniga och ointresserade av det som för dem är främmande miljö, kanske också lite rädda för att göra bort sig, att avslöja inskränkta historiska perspektiv. Det är något nytt. Under ett antal decennier var storstadsmedierna snarare befolkade av utflyttade lantisar upptagna med att bearbeta problematiska erfarenheter från den egna uppväxten genom utbrott mot och hån av småstäder och landet. De skrev av sig. Men det var frustration och aversioner någonstans grundat i en dubbeltydig känsla av identitet och ursprung på landet. Det är inte sällan just de som blir tårögda över hembygden på midsommarafton.

Nu håller istället håller en slags förfrämligad välvilja och ett krampaktigt försök till förståelse av det exotiska på att ta över storstadsmedias sätt att närma sig övriga landet. Stad och land blir mer av skilda världar från början till slut. Rollfördelningen görs övertydlig. Klyftorna i den politiska opinionen mellan storstäderna och Norrland är intressant även ur det perspektivet.
Den utvecklingen, utmanande för ett land på många sätt, kommer sannolikt på sikt att börja förändra även midsommarfirandets geografiskt sammanbindande funktion i Sverige.
Också den befriande och frigörande invandringen av människor från hela världen och många olika kulturer bidrar till att lösa upp stereotyper, utveckla traditioner i nya riktningar, sätta den tidigare svenska urbana rotlösheten i perspektiv och kittla om på en tidigare ganska homogen landsbygd.

Midsommarfirandet är därför i flera avseenden en iscensättning av ett Sverige som är sig föränderligt likt och bestående föränderligt. Det är en kväll på året när vi ser landet både minnas och förändras. Men framför allt är det ännu den svenska landsbygdens stund på året.
Det blir lätt så i debatten att samtal och diskussioner om landsbygden enbart kretsar kring jobb, välfärd, ekonomi, demografi och infrastruktur – klassiska politiska spörsmål. Och då gärna med ett probleminriktat anslag.
Men det som håller landsbygden levande, och det man alltid bör framhålla om Norrland för dem som inte känner till livet häruppe, diskuteras inte så ofta i dagsdebatten. Det är det vitala civila samhället. Där kan storstäderna lära av landsbygden.
Den frisinnade folkrörelseandan, det självständiga kultur- och föreningslivet, fixar- och problemlösartraditionen – där man klarar sig själv, tolererar andra och tar hand om varandra på samma gång – håller landsbygden levande mer än något annat.

På sommaren går det norrländska civila samhället i kortärmat och utomhus, synligt för omgivningen på ett helt annat sätt än under det bistra vinterhalvåret. Vid byadagar och helger, arrangemang och festivaler, marknader och loppis, karavaner och utställningar, poesikvällar och debatter, höskördar och föreningsfester, idrottstävlingar och studiecirklar – och vid organiseringen av midsommarfirandet.
Det engagemang och medborgerliga ansvarstagande som kommer till uttryck i landsbygdens civila samhälle lär oss något om Sveriges väg till demokrati, folkstyre och välstånd. När den mentala klyftan mellan stad och land växer, och viktiga aspekter av Sveriges historia riskerar att glömmas bort i storstadens självcentrering och förtigas i mediernas historielösa rojalistförljugenhet, kan hemvändandets midsommaraftnar vara nyttiga påminnelser om hur och var det började.

…men talesättet ska inte underskattas. Det är inte lätt att återvända hem, och ofta är föreställningen om ett bevarat hem en fiktion för rotlösa. Det är inte heller lätt för alla att hantera vackra, ljusa sommarkvällar, när det borde kännas bra, men svaghet, sorg, vånda, rädsla och ångest finns kvar ändå, som de stackars satar vi ibland är och måste få vara i ett mänskligt samhälle. Det är en av missbrukets svåraste ögonblick.
Sverige har en mångsekel lång historia av djupa alkoholproblem. Och midsommar är inte bara en fin och tänkvärd tradition, landsbygdens lyckligaste kväll. Den är också, tyvärr, en av våra värsta suparhelger, landsbygdens värsta helg, när den svenska alkoholkulturen tar några av sina mest destruktiva uttryck och skördar många offer. Det finns en flabb- och hö-hö-tradition av att före, under och efter midsommarfirandet sätta alkoholen helt i centrum, oreflekterat och vulgärt. Det är att svika dem som inte kan hantera alkoholen – och det är att svika missbrukarnas omgivning.

Det svenska folkrörelsesamhället – och därmed en av de viktigaste förutsättningarna för den svenska demokratin – föddes i inte ringa grad ur ett socialt nykterhetsengagemang, mot alkoholkulturens värsta avarter. På den stolta traditionen vilar den restriktiva alkoholpolitiken.
Även i helgen kommer många alkoholfria insatser att göras, inte minst för ungdomar. Det behövs. Midsommar är en av det civila samhällets högtidsstunder, men också en av dess svåraste utmaningar.
Håll liv i landsbygdens allra finaste tradition, och ta hand om varandra i helgen.
Glad midsommar, till er alla.

Alkoholkulturen

Av , , 3 kommentarer 1

Skräp på marken, krossat glas på vägen, ölflaskor på gräset och ölburkar inslängda överallt i buskarna, men givetvis ingen av de som ställt till griseriet där för att städa upp efter sig.

De vanliga spåren, dagen efter, av den svenska alkoholkulturens helgvanor, kring vilken medierna slagit en hycklande järnring av tystnad.