Etikett: Almedalen

Almedalen, demokratin och värdigheten

Av , , 1 kommentar 6

Almedalsveckan sedd genom en kikare, är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————–

Almedalen, demokratin och värdigheten

Helmut Schmidt påpekade en gång att ”i ordet trovärdighet återfinns det betydande ordet värdighet. Demokratin behöver värdighet”.

De säger att Almedalsveckan är en orgie i lobbyism, pr-jippon, bortslängda skattemedel, intetsägande utspel och desperata försök att om inte få uppmärksamhet för ett evenemang så åtminstone bädda för egna karriärer. De talar om cyniska eliter som ler i mjugg över rosékindade godtrogna som tar spektaklet på allvar. De säger att det hycklas mycket under Almedalsveckan.

De har rätt.

De säger att Almedalsveckan är ett fantastiskt exempel på demokrati i praktiken, en möjlighet till samtal mellan människor som annars inte skulle ha träffats och lyssnat på varandra, till utbyte av idéer, åsikter och information som annars ingen skulle ha brytt sig om, till ömsesidig folkbildning mellan olika grupper i samhället, till möten med tillgängliga makthavare och inblick i annars slutna rum. De talar om en nördarnas revansch, en ovanlig vecka i bruset. De säger att Almedalen borde vara en förebild för andra länder.

De har rätt.

De säger att Almedalsveckan är ett sommarnöje för etablissemangen, en ursäkt för dem högst uppe i hierarkierna att träffas, hålla kontakten och ge varandra uppdrag i en annan miljö än Stockholm, under sken av att röra sig bland folket, som i stort är frånvarande och ointresserat, men finansierar det hela. De säger att i Almedalen är det många som inte har något av substans att bidra med.

De har rätt.

De säger att Almedalsveckan är en arena där även mindre aktörer, eller mindre regioner, har samma möjligheter som de stora jättarna att vinna mediernas och makthavarnas öron, om de har något som angår fler att visa upp; att Almedalen straffar slentrian och avmätthet, och belönar engagemang och fräscha perspektiv (och goda tilltugg) på ett prestigelöst sätt, där ingen utom besökarna får något gratis. De säger att i Almedalen vinner dem med goda argument och något att säga, att Almedalen är en möjlighet för alla som vill och tar chansen.

De har rätt.

Jag har aldrig besökt Almedalsveckan och har inga planer på att åka dit i framtiden heller. Men jag känner ändå ett behov av att, när det ska summeras, försvara arrangemanget som det ter sig genom kikaren. Inte för att det inte stämmer eller är oviktigt att påpeka, det mesta som kritikerna säger. Men för att det också stämmer och är viktigt, det som anhängarna betonar. Almedalsveckan i sig äger nämligen ingen värdighet eller ovärdighet, utan rymmer hela skalan. Det är de enskilda arrangemangen och de enskilda deltagarna som, var för sig, framstår som trovärdiga eller inte. Och vi som tar del av den på olika sätt får svara för hur vi förhåller oss till den.

För oss som följer det hela, men inte är på plats, har Almedalsveckan aldrig varit bättre eller mer givande. Eftersom det rapporteras, berättas, skvallras, citeras, fotograferas och streamas mer än någonsin, har man framför datorn förmodligen en långt bättre överblick över helheten och nyhetsflödet än dem som är på plats.
Men det har också ytterligare klargjort att Almedalsveckan bara till en del handlar om formella arrangemang, om budskap.

De som kommer hem därifrån har saker att berätta för alla som inte var där – för vi missar de ögonblick där veckan höjer tempot och, faktiskt, går på djupet: snacket i minglet, umgänget vid sidan av de välbevakade programpunkterna.
Men de som betraktat det på cynisk distans kan också hjälpa alla som varit där att sätta isolerade rapporter i perspektiv – för de som är där löper risk att tro att varenda kotte är där och förblindas av ritualer, som måste gå att motivera även efteråt. Almedalen är ett större fenomen än det som sker på plats, och ett mer komplext fenomen än det som når ut i nyhetsflödet och går att rapportera på ett enkelt sätt i efterhand.

På många sätt påminner det om ett stort idrottsevenemang. Det är viktigt inte bara för dem som faktiskt finns på arenorna. Tv-publiken är mångdubbelt större och de som inte bryr sig särskilt mycket alls är nästan alltid i majoritet. Men utan dem som är närvarande helt och fullt, dem som lever och svärmar hela året för denna enda händelse, dem som tar det på störst allvar, dem som skapar den fysiska inramningen, skulle ingen bry sig, för då skulle atmosfären utebli som ger allt ett sken av att för en stund utspela sig i universums centrum.

Vill man följa den stora händelsen effektivt och resultatkoncentrerat gör man klokast i att stanna hemma och följa direktsändningarna. Som enskild åskådare förlorad i mängden är det svårt att få grepp om helheten.

Men vi som inte bemödar oss om att närvara, som inte klär ut oss i utstyrsel, överreagerar på småsaker, poserar teatraliskt och får hänförda blickar, fascineras ändå av den teatrala helheten, stämningen som skapas av dem som är där. Vi kan skänka dem en tacksamhetens tanke, som ger sig hän, för de gör en del av jobbet åt oss, de avmätta, som njuter av händelser som får färg av andras engagemang.

Lite så är det också med Almedalsveckan. Den kan vara fantastiskt givande att följa på bekväm distans, där man kan koncentrera sig på vad man tycker är väsentligt och skippa annat. Men veckan skulle inte kännas relevant om inte många ”offrade” sig, var på plats och bidrog till ståhejet.

Det finns en annan aspekt på det hela, också. I en debatt som alltför ofta, och med mediernas benägna bistånd, trasslar in sig i utspel och hatretorik från ytterkanterna till vänster och höger, från dem som har despoter som idoler och vill rensa samhället och samhällsdebatten från oliktänkande och önskar andra ont, framstår Almedalsveckan som ett under av saklighet, civiliserat umgänge och – ja – värdighet. Det vimlar av sakfrågor, i överflöd.

I en miljö där man faktiskt oundvikligen fysiskt stöter på motståndare i debatten, dem man polemiserar med, tenderar argumenten att hyfsas och putsas från de värsta avarterna av vulgaritet och låghet. Det mest slentrianmässiga politikerföraktet tar en paus och sekteristerna framstår som lätt aparta.

För hat är Almedalen ingen bra plats. Vinner eller förlorar demokratin i värdighet under Almedalsveckan? Jag lutar åt det förstnämnda.