Etikett: Angela Merkel

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Av , , Bli först att kommentera 5

Läget i tysk inrikespolitik är ämnet för den här lördagskrönikan, som tar sin utgångspunkt i dagens besked att tidigare finansministern Peer Steinbrück blir socialdemokraternas kanslerkandidat och därmed Angela Merkels huvudmotståndare i nästa år förbundsdagsval.

Några tidigare krönikor på liknande tema.

Tonårsrevolt mot morsan Merkel

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål

Delstatsval i Berlin med konsekvenser

Tyskland avvecklar kärnkraften

Europas intressantaste parti

——————————————-

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

En högljudd, uppbrusande, krävande besserwisser som inte gör någon hemlighet av när han tycker att andra inte når upp till hans egen nivå, vilket han väldigt sällan tycker att någon gör. Så beskriver Thorsten Denkler i tyska tidningen Süddeutsche Zeitung, den tidigare socialdemokratiske finansministern Peer Steinbrück.

En högt intelligent, beläst, kompetent, otålig och ansträngande typ alltså.
I går meddelade de tyska socialdemokraternas att just Steinbrück, 65 år, blir partiets kanslerkandidat och kristdemokraten Angela Merkels huvudmotståndare i nästa års förbundsdagsval. Det är, mot bakgrund av den europeiska skuldkrisen och EU:s kommande institutionella vägval, en nyhet av större relevans för Sverige, än exempelvis vem som blev republikanernas kandidat i USA.

Steinbrück mot Merkel, fortsätter Thorsten Denkler, är två motsatser som möts, kravall mot kontroll, rock ´n’ Roll mot saklighet, en vass tunga mot verbal monotoni.

Nja, det stämmer vid en första anblick, men under ytan skiljer de sig mindre åt och rör sig trots allt inom samma genre. Jämförelsen borde snarare vara att det är Beethovens lätt teatraliska femma som möter Bachs mycket vältempererade klaver.

Liknelser åsido, kommer valet nästa år att domineras av två politiker som båda hyser stor skepsis mot kortsiktig populism och frasmakeri, och som i grunden gör samma bedömning av europroblemens orsaker och lösningar. Men också av två som inte har någon större uppsättning ideologiska dogmer med sig när de sätter sig vid ett förhandlingsbord. De söker praktiska lösningar som verkar rimliga och fungerar, oavsett vad som står i eventuella partiprogram (som de knappast brytt sig om att läsa två gånger).

Fördelen med en sådan duell är att galna experiment, virrpannor, populister och panik undviks. Nackdelen är att allt utspelas inom ramen för en gemensam världsbild och samhällsanalys, utan några större kontraster, alternativ och principiella debatter. Det handlar om vem som är den mest kompetenta förvaltaren i en aktuell situation, inte vem som har den intressantaste idén om hur framtiden kan gestaltas.

Tyskands europolitik är i alla väsentliga delar ett gemensamt verk av sittande regering – alltså kristdemokrater och liberaler – och två av oppositionspartierna i förbundsdagen, socialdemokrater och gröna. Klyftan i eurodebatten har ofta varit större mellan Merkel och hennes egna partikamrater, eller mellan Merkel och liberalerna, än mellan Merkel och socialdemokraterna.

Faktum är att Steinbrück och Merkel tycker gott om och respekterar varandra på ett sätt som är ovanligt mellan politiker. Merkel hör till det fåtal som Steinbrück erkänner som en jämbördig när det gäller analysförmåga.

Men så har de också suttit i regering tillsammans som kansler och finansminister under fyra prövande år mellan 2005 och 2009, då kristdemokrater och socialdemokrater regerade i koalition. När finanskrisen bröt ut stod de vid randen till en ekonomisk kollaps och tittade ner i avgrunden. Sånt svetsar samman.

Erfarenheterna från det konstruktiva samarbetet med Peer Steinbrück är ett av skälen till varför de flesta tror att Merkel i hemlighet hellre skulle se en ny stor koalition efter nästa val, än en fortsättning på den hon nu leder.

Steinbrück, som med kraft försvarat de rödgrönas kontroversiella men framgångsrika välfärdsreformer under Gerhard Schröder i början av 2000-talet, har länge haft partiets vänsterfalang emot sig. Och han har med nedlåtande kommentarer om partiets funktionärer gjort sig impopulär internt inom SPD, där han uppfattas som illojal. Det som räddat honom är hans stora popularitet utanför partiet, där hans ses som en ärlig fritänkare.

Det är ingen slump att en av Steinbrücks anhängare och mentorer är tysk politiks okrönte majestät i grenen besserwisseri, den tidigare förbundskanslern, nu 94-årige Helmut Schmidt, som på sin tid hade lika lite till övers för vad han uppfattade som svamliga, verklighetsfrämmande frasmakare i partiapparaten som Steinbrück har.

För många aktiva socialdemokrater i dag är det idealisten Willy Brandt, inte cynikern Schmidt eller butterauktoritäre Herbert Wehner, som är den stora förebilden, men i en jämförelse av hur de fungerande i rollen som förbundskansler får vanligen Schmidt högre betyg än Brandt.

Det var i huvudsak på grund av konflikter med det egna partiet som Schmidt tvingades avgå som förbundskansler 1982, när liberala FDP bröt upp från den socialliberala koalitionen och började samarbeta med kristdemokraterna under Helmut Kohls ledning. När Schmidt i samband med att han förra året gav ut en bok tillsammans Steinbrück, meddelade att han såg medförfattaren som den givna kanslerkandidaten för socialdemokraterna inför 2013, var det inte enbart positivt för Steinbrücks chanser internt i partiet.

Men nu är Steinbrück kandidaten som blivit över

Partiledaren Sigmar Gabriel – dynamisk men odisciplinerad och svajig – har fått närmast katastrofalt dåliga personliga opinionssiffror i mätningar som jämfört stödet för honom med stödet för Angela Merkel. Den senaste visade att 60 procent skulle föredra Merkel framför Gabriel som kansler. Bara 16 procent föredrog Gabriel – som är relativt ung och smart nog att bida sin tid.

Toppkandidaten från 2009, tidigare utrikesministern och nuvarande gruppledaren för SPD i förbundsdagen, Frank-Walter Steinmeier, har sagt ifrån en egen kandidatur och ställer inte upp. Han har redan förlorat en gång mot Merkel, och i ovannämnda mätning låg han under Merkel med 49 – 26.

Mäktiga delstatspolitikern i Nordrhein-Westfalen Hannelore Kraft hela tiden gjort klart att hon inte är intresserad av att ta steget upp i den nationella politiken ännu, och det har varit ett besked få tvivlat på. Hennes tid kommer, om hon själv vill.

Av de tre män som det därför stått emellan och spekulerats kring inom SPD är nu bara Steinbrück kvar som kandidat.

Men inte heller Steinbrück har något chans i förtroendemätningarna mot Merkel, som ibland kallats Tysklands populäraste socialdemokrat. Opinionsläget är entydigt när det gäller kanslerfrågan: de flesta tyska väljare vill behålla Angela Merkel.

Problemet är förstås, att de enligt samma mätningar varken vill behålla den nuvarande regeringskoalitionen eller ersätta den med en rödgrön koalition bestående av socialdemokrater och gröna. För inget av de alternativen ser det ut att räcka till egen majoritet.

Eftersom ingen vill regera med vänsterpartiet Die Linke, och piratpartiet har vissa möjligheter att komma in i förbundsdagen, lutar bedömare alltmer åt att det blir en ny stor, blocköverskridande koalition efter nästa val.
I så fall tillsätter det största partiet regeringschef.

Och eftersom CDU/CSU ligger klart före SPD skulle det betyda att Merkel kan sitta kvar. Samtidigt har Steinbrück gjort klart att han inte står till förfogande för en ny koalition under Merkel. Han vill bli kansler. Dramat tätnar.

Nu är det långt kvar till valet och utvecklingen i Europa kan hinna ta flera dramatiska vändningar innan de tyska väljarna ska bestämma sig. Men enda chansen för socialdemokraterna att bli regeringsbildare, kan visa sig vara i en trepartikoalition tillsammans med gröna och liberaler – två partier som är som hund och katt.
Å andra sidan finns det också gröna mittenpolitiker som inte skulle ha något emot en allians med kristdemokraterna, vilket får den gröna vänsterfalangen att se – tja, rött.

”Den stora bluffen” kallar tidskriften Die Zeit läget i tysk inrikespolitik med blick mot 2013. Merkel talar inte klarspråk om att hon vill leda en blocköverskridande koalition. SPD talar inte klarspråk om att de börjat ge upp hoppet om att få tillsätta regeringschef, och att de leker med tanken på en ny koalition med CDU/CSU. De gröna talar inte klarspråk om att de vill sitta i en ny regering även utan socialdemokraterna om det krävs. Liberalerna antyder både det ena och det andra. Varför berättar ingen, undrar Zeit, om sina avsikter för väljarna?

En teori som framförs är att Steinbrück fått klartecken att leda socialdemokraterna i valrörelsen, för att sedan, om det står klart att Merkel förblir förblir kansler och socialdemokraterna bara får en vicekansler, lämna över ledningen till Steinmeier eller Gabriel igen.

Tyska (fram till murens fall västtyska) regeringsskiften var länge liktydiga med epokskiften:

Den stora koalitionen 1966 när kristdemokraternas tvingades erkänna socialdemokraterna som pålitliga (tack vare ett envetet förarbete av Herbert Wehner).

Den socialliberala koalitionen 1969 när socialdemokrater och liberaler – på Willy Brandts initiativ trots internt motstånd i den egna partiledningen – bildade regering och Brandt tog över efter 20 oavbrutna år med kristdemokratiska regeringschefer.

När den socialliberala eran tog slut, Schmidt tvingades avgå och Helmut Kohl blev kansler 1982.

När socialdemokrater och gröna besegrade Kohl i vad som betecknats som 68-rörelsens ankomst till makten 1998.

Men Angela Merkel är ingen epokskiftespolitiker, mestadels på gott. Och det är inte Peer Steinbrück heller, mestadels på gott. För Tysklands uppträdande i EU, spelar det ingen större roll om kanslern heter Merkel eller Steinbrück.

Men i ett läge när tjänstemän i demokratiskt nästan oåtkomliga institutioner, styr allt mer av den europeiska utvecklingen, är denna enighet inte bara en stabilitetsfaktor, utan också ett växande problem. De seriösa alternativen till den förda politiken, de intellektuella kontraster som behövs, saknas i beslutande församlingar. Det öppnar för helt oseriösa, populistiska partier.

När två möts som tycker ganska lika, tenderar dessutom de olika lägrens retorik att intensifieras i försök att blåsa upp motsättningar som inte existerar. Volymen skruvas upp för att dölja en enighet, inte klargöra ett vägval.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Av , , Bli först att kommentera 2

Angela Merkel och ett spänt läge tysk politik är ämnet för den här lördagskrönikan, som även har ett genusperspektiv hämtat från min akademiska tid och mitt ofärdiga avhandlingsarbete, som avbröts när jag började på VK, i vilket jag bland annat studerade just Merkel.

Det här är en längre och nördigare version än som fick plats i papperstidningen. Men det är ju inte så ofta jag skriver om utrikesskeenden här. Några av mina tidigare texter om just tysk politik kan läsas här:

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål

Delstatsval i Berlin med konsekvenser

Tyskland avvecklar kärnkraften

Europas intressantaste parti

Och i Liberal Debatt för den som är intresserad, skrev jag förra året om Angela Merkel i det här numret (texten ej på nätet)

————————————————————

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

De brukade, i en blandning av ironi, nedlåtenhet och underskattning, kalla henne för ”das Mädchen” (flickan).

Nu kallar de henne, i en blandning av ironi, respekt och fruktan, för ”Mutti” (morsan).

Det är morsan i betydelsen: hon som bestämmer.

Hur smeknamnen på Tysklands förbundskansler Angela Merkel, 57 år och Europas viktigaste politiker, förändrats från tidigt 90-tal fram till i dag säger mycket om den politiska karriär hon gjort sedan Berlinmurens fall. Men det säger också mycket om hur svårt omgivning, motståndare och medier haft att förhålla sig till hennes framgångar. Hon har inte passat in i gamla förklaringsmodeller, hon har inte rötterna i sedvanliga kotterier och hierarkier. Merkel är ett politiskt fenomen utan förlaga.

Sedda mot genusbakgrund av en politisk bevakning i medierna med tydlig machoprägel, och ofta med undertoner av sexism i skildringen av unga kvinnliga politiker, får smeknamnen fler nyanser.

En kvinnlig, protestantisk politiker med bakgrund i gamla Östtyskland, naturvetenskaplig utbildning och en lågmäld, försiktig, nästan ursäktande framtoning har steg för steg lyckats manövrera ut alla interna motståndare i ett katolskt präglat kristdemokratiskt parti dominerat av bullriga män fostrade i det gamla Västtysklands nätverk.

Undra på att de politiska journalisterna haft svårt att få gamla kompasser att sluta snurra vilt när de sökt beskriva Merkels väg till den högsta makten.

Länge underskattades hon, under åren som kvinno- och ungdomsminister och sedan miljöminister i Helmut Kohls regeringar på 1990-talet. Nu tvivlar ingen längre på den målmedvetenhet, maktinstinkt och skarpsyn som döljer sig bakom den fortfarande lika återhållsamma framtoningen hos en politiker som aldrig tappar sin självkontroll och fattning.

Hur bilden förändrats genom åren blir extra åskådligt i en ny, läsvärd bok (”Angela Merkel. Die Unerwartete. Wie Deutschlands erste Kanzlerin mit der Zeit geht”) där ansedda tidskriften Die Zeit samlat artiklar de publicerat om Merkel från 1991 och framåt. Urvalet är ärligt, eftersom en hel del av texterna visar hur Merkel fått rätt med tiden. Men antologin illustrerar också hur Merkel själv gradvis vuxit in i varje ny roll, full av motsägelser.

Hon, vars främsta kännetecken som regeringschef är en tålmodig, prestigelös pragmatism, har i rollen som partiledare konsekvent moderniserat och förnyat sitt partis samhällsanalys och uppträdande mer än någon av de berömda föregångarna lyckats med eller velat – en del skulle säga genom att släppa gamla kristdemokratiska dogmer utan att ersätta dem med nya, men förändringsarbetet har haft en klar inriktning.

Det hade ingen trott för tjugo år sedan. 1991, då Merkel var nyutnämnd minister, skrev exempelvis journalisten Margit Gerste i Die Zeit att den unga kvinnan från östra Tyskland inte verkade ha några stora visioner och inte ha ”några ambitioner att reformera partiet med några som helst egna idéer och störande eftertänksamhet”. Så har många underskattat Merkel genom åren, och efteråt undrat vad det var som hände.

I dag tycker inte ens motståndare att det är mödan värt att direkt ifrågasätta Merkels betydelse och ställning, utan angriper hellre politiker i hennes omgivning.

Joschka Fischer, tidigare ledande miljöpartist och utrikesminister 1998-2005, som inför valet 2005 talade om Merkel som en ”sufflé i ugnen” som det bara gällde att sticka hål på, skrev i gårdagens Süddeutsche Zeitung på för honom ovanligt respektfullt sätt – inbäddat i hård kritik av regeringen givetvis – om Merkels höga internationella anseende och inrikespolitiska popularitet, om hur hon symboliserar Tysklands positiva ekonomiska utveckling och stabilitet.

De tyska socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel väckte viss uppmärksamhet tidigare i år när han, vilket han sedan tog tillbaka, antydde att partiet inte tänker bedriva valkamp mot Merkel 2013, utan mot bankerna och finanskapitalismen. Vad han indirekt tycktes erkänna var att om valet blir en förtroendeduell mellan Merkel och socialdemokraternas ledande kandidater (samtliga män), så kommer väljarna att föredra Merkel.

Det måste ha svidit för en oppositionsledare att medge, men det ligger mycket i det som någon skrev för några år sedan, att den genompragmatiska kristdemokraten Merkel också är landets populäraste socialdemokrat. Hon har lyckats lyfta sig över inrikespolitiken, förknippas inte med några låsta positioner och har höga popularitetssiffror över partigränserna trots att hon leder en koalitionsregering mellan kristdemokrater och liberaler, som egentligen varit utskälld och splittrad rakt igenom hela mandatperioden.

Merkel kan tycka en sak ena månaden och en annan nästa – gång på gång, i rader av sakfrågor – och ändå på något sätt framstå som konsekvent och genomtänkt. Där andra skulle avfärdas som principlösa vindflöjlar, ses hon av många väljare som sympatiskt prestigelös och eftertänksam. Och väljarna har sett något väsentligt i hennes politiska gärning.

Smeknamnet ”morsan” har det senaste åren fått ytterligare en dimension, och ytterligare en genusdimension, sedan en grupp yngre män födda på sjuttiotalet ryckt fram till ledande positioner inom liberala FDP – kristdemokraternas regeringskoalitionspartner som brottas med rekordlåga opinionssiffror och den djupaste kris partiet någonsin upplevt – med 39-årige Philipp Rösler som ordförande.

Den nya liberala ledningen har kallats för ”pojkgruppen”, ”tonåringarna”, ”ungdomstriumviratet”.

I beskrivningar av regeringssamarbetet har de i sin relation till Angela Merkel liknats vid barn i baksätet på bilen som bråkar och väsnas lite för att få morsan i framsätet att svänga av och stanna för att köpa glass, men som inte har mycket att säga till om när de vuxna bestämmer.

Merkel har också flera gånger visat dem vem det är som har sista ordet, och hur överraskande effektiv hon kan vara när det gäller att vinna en maktkamp utan höjd röst eller stora gester.

Det är en illa dold hemlighet att Merkel trivdes bättre som förbundskansler för den stora blocköverskridande koalitionen med socialdemokraterna 2005-2009, än i koalitionen med de struliga och krisdrabbade FDP. Underförstått: det var lättare att regera stabilt med andra vuxna än att trilskas med tonåringar.

Men nu råder tonårsrevolt i den tyska regeringen, och källor berättar i tyska medier om något som ovanligt som vredesutbrott med höjd röst från Angela Merkels sida.

Bakgrunden är tidigare förbundspresidenten Christian Wulffs dramatiska avgång i förra veckan – en sorlig historia efter en utdragen affär kring slarvigt redovisade affärskontakter som Wulff hade i sin tidigare roll som ministerpresident i Niedersachsen – som satte tryck på regeringen att snabbt komma överens om en efterträdare med stöd även av socialdemokraterna och de gröna. (Vänsterpartiet Die Linke anses uteslutet som samarbetspartner även i en sådan fråga).

Tyskland följer nämligen den reaktionära och lätt fanatiska principen att statschefen ska tillsättas på demokratisk väg, inte via blodsarv. Och valet av förbundspresident har betydligt större symbolisk betydelse än man skulle kunna tro när det gäller en post som i huvudsak har representativ funktion.

För förbundspresidenten i Tyskland har inte bara representativa uppgifter. Dels finns det en begränsad, men indirekt makt och kontrollfunktion som kräver politiskt omdöme inbyggd i rollen. Men framför allt förväntas han eller hon vara en retorisk vägvisare, lyfta fram och stimulera debatt i viktiga samhällsfrågor, mana till eftertanke och självkritik, dra i gång processer och vara ett slags moralisk auktoritet, stå för något, samtidigt som han eller hon också ska vara ett samlande namn, lyft ovan dagsdebatten.

Det är en svår, för att inte säga omöjlig, roll i modern politik, i synnerhet när de ledande partipolitikerna själva strävar efter en sådan upphöjd men ändå aktiv positiv, lite ovanför alla andra. Men den tas på stort allvar i Tyskland, och efter två misslyckade presidentskap – Wulffs och Horst Köhlers – som slutat i förtida avgångar är kraven nu höga på att nästa president måste återställa respekten för institutionen.

Var en ny förbundspresident står politiskt och med vilkas stöd han eller hon väljs kan därför få stor politisk betydelse.
Förbundssamlingen som väljer förbundspresident består av ledamöter från både den nationella förbundsdagen och de olika delstaternas lokala församlingar. Eftersom Tyskland har skilda valdagar betyder det att förbundssamlingens sammansättning ofta återger en mer aktuell bild av det nationella opinionsläget än förbundsdagen i Berlin.

Flera gånger tidigare i Tysklands och Västtysklands historia har därför valet av förbundspresident gett en föraning om kommande nationella maktskiften och nya regeringskoalitioner. Det anses som ett utmärkt tillfälle för partier som önskar bryta upp från befintliga samarbeten att testa gränserna, provocera fram konflikter och börja förbereda nya koalitioner.

Direkt när Wulff avgick började också samtliga partier i förbundsdagen, förutom vänsterpartiet, misstänka att de andra smidde planer med och mot varandra. Alla misstrodde alla i ett partilandskap där många olika koalitioner är tänkbara efter nästa val 2013, men där en blocköverskridande lösning kan vara Merkels enda chans att behålla regeringsmakten.

Socialdemokratiska SPD och De gröna sneglade misstänksamt på varandra, i rädsla för att de andra skulle göra upp med kristdemokraterna ensamma. Och FDP sa av samma skäl envist nej till alla kristdemokratiska namnförslag som på minsta sätt skulle kunna tolkas som en utsträckt hand till framför allt de gröna.

När FDP sedan – fortsatt livrädda för att Merkel via förbundspresidentfrågan skulle börja sända ut samarbetsinviter till ett eller flera av oppositionspartierna inför 2013 – mitt under pågående överläggningar och utan att förvarna CDU/CSU gick ut i till massmedia med beskedet att de för sin del tänkte stödja socialdemokraternas och de grönas kandidat, prästen, publicisten och ansedde människorättskämpen under DDR-regimens sista år, 72-årige Joachim Gauck, ska det ha lett till stor och högljudd irritation, en kraftfull reaktion, från Merkels sida.

Gauck, som efter den tyska återföreningen blev chef för myndigheten som hade hand om arkivet med Stasimaterial, och som var SPD och de grönas kandidat redan förra gången när istället Christian Wulff, stödd enbart av CDU/CSU och FDP, valdes med mycket knapp material och efter flera voteringar, är ett mycket populärt namn i Tyskland.

En bred majoritet anser att han vore lämplig och värdig som efterträdare till Wulff, och han var mångas hemliga favorit även inom regeringspartierna senast det begav sig. Bara det tyska vänsterpartiet är direkt motståndare till honom. Dessutom har Merkel själv på det personliga planet en mycket god relation till Gauck, som hon tidvis hyst djup respekt för.

Gauck är samtidigt frispråkig och stridbar, med en vad han kallar liberal-konservativ ideologisk hållning som i grunden ligger närmare regeringspartierna än oppositionen. Hans skicklighet som talare, hans intellektuella drivenhet och hans oräddhet är det som gör honom till en mycket intressant kandidat.

Men han har aldrig tidigare varit politiker – och det väcker frågor om hur han ska klara balansen mellan att vara en moralisk auktoritet och samtidigt hålla sig utanför dagsdebatten.

Hans självständighet kan komma att bli ett irritationsmoment för de sittande regeringspartierna, medan hans tydligt liberala hållning i ekonomiska frågor kan vara kontroversiell inte minst för socialdemokraterna och de gröna. En del bedömare menar att oppositionspartierna, som nominerade honom förra gången, inte längre var så angelägna om att stödja honom utan istället börjat söka andra namn, när FDP plötsligt gjorde sitt utspel och tvingade dem att omedelbart ställa upp bakom sin egen kandidat från senast.

FDP påminde med sitt ovanliga agerande – en riskfylld tonårsrevolt för ett parti med bara två-tre procent i opinionsmätningarna och rekordlågt anseende hos väljarna – om att även de teoretiskt kan samarbeta över blockgränsen, som förr i tiden, när de satt med i socialliberala koalitioner tillsammans med SPD. Sådana tankeexperiment är visserligen inte särskilt realistiska, FDP är ett annat parti i dag. Men oppositionen som på alla sätt söker hitta sätt att underminera Merkels ställning har inget emot att hålla spekulationerna levande.

I det läget, mot bakgrund av eurokrisen och behovet av en pålitlig regering i Tyskland valde Merkel att sammanbitet och med bevarat lugn acceptera en kandidat som hon i grunden har starka sympatier för och tvinga med sitt eget parti på en sådan lösning, hellre än att riskera ett osäkert nyval.

Stämningen i den tyska regeringskoalitionen är efter FDP:s revolt på botten. Ledande kristdemokrater talar öppet om hämnd och att FDP kommer att få betala för sitt öppna brott mot vad som anses vara god sed i ett regeringssamarbete. Liberalerna själva utgår ifrån att de från och med nu kommer att få ännu svårare att få gehör för sina hjärtefrågor.

Angela Merkel är, än så länge, påtagligt tyst i ämnet, undviker det. Det behöver inte vara några goda nyheter för FDP på sikt. Merkel har själv tidigare, återger Süddeutsche Zeitung i en analys, talat intresserat om tystnadens betydelse i all kommunikation, budskapet som finns dolt i det man inte säger. Vad Merkel egentligen anser om FDP:s agerande kanske inte blir tydligt förrän i samband med och efter nästa val, men hon har tålamod och resning nog att vänta.

Mathias Brandt, son till Willy Brandt, svarade eftertänksamt i en tv-intervju en gång på frågan varför Merkel är en bra förbundskansler: ”Hon har hållning. Och frånvaron av testosteron, tilltalar mig ganska mycket". Om man inte tar det bokstavligt, utan som metafor, från en som sett politikens högsta sfärer på nära håll under sin uppväxt, är det ganska tänkvärt.

Även hur ett nederlag hanteras kan säga mycket om en politikers mognad och styrkeposition.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,