Etikett: Anja Pärson

Rätt in i branten, klara hårnålen, få med farten ut på flacken

Av , , 1 kommentar 4

Idrottens släktskap med poesin och religionen, Stig Strand, Assar Rönnlund, Anja Pärson och en västerbottnisk tradition av expertkommenterande, är trådar i del 16 av min serie om skäl att fascineras av Västerbotten. I papperstidningen som vanligt med snillrik teckning på temat av Niklas Eriksson.

De tidigare krönikorna i serien kan läsas här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

—————————————-

Rätt in i branten, klara hårnålen, få med farten ut på flacken

Stig Strand kan med ett lätt hummande strax före första mellantiden försätta en hel tv-nation i panik: han låter nervös, det är kris! Eller tillförsikt: han låter lugn, det löser sig.

Det går säkerligen att med statistik motbevisa påståendet att Stig Strand kan förutsäga alla mellantider. Det går nog att belägga att han ibland, sitt tränade öga till trots, gissar som vi andra och sedan slätar över det med ett enkelt ”jo”. Men att Stig Strand – när åket pågår och hjärtat bultar – ser mer än oss andra är ändå en sanning på ett djupare, metafysiskt plan.

Han är en av de där klassiska rösterna som ledsagat många av oss genom otaliga vinterhelger under uppväxten. Och med tiden handlar det mindre om vad han säger än hur han säger det. När någon vi håller på åker vill vi höra Strand belåten, inte stressad. Låter han nervös blir det olidligt spännande.

Med åren fastnar kommentatorernas stående uttryck. Man skulle kunna sätta samman en hel sådan där levnadskonstbok med goda råd, enbart bestående av Stig Strands kommentarer från de alpina mästerskapen.

Oavsett vilken politisk eller estetisk fas vi befinner oss i, sade Erland Josephson en gång, finns det alltid en pjäs av Lars Forssell att ta till. På samma sätt finns det, oavsett situation, alltid en Stig Strandare att dra till med:

”Komma rätt in i branten” ”Få med sig farten ut på flacken”, ”Klara hålnålen”, ”Hålla linjen”, ”Parera slagen”, ”Inte bli för försiktig”, ”Gå på sista biten”, ”Undvika en innerskida”

Sportkommentatorer är med och formar hela generationers vardagsspråk. Till lycka har de bästa sportreferaten och poesin nära släktskap med varandra – något ögonblickligt, nedskalat, exakt, ändå bara antydande, laddat med oförlösta känslor. En bisittare behöver inte vara verbalt flödande, men behöver en känsla för språkets tonlägen och effektivitet – ett hummande kan säga mer än tusen ord. Det är därför som dåliga sportreferat är lika irriterande som dålig poesi; det kryper i kroppen.

Den som skrivit bäst om släktskapet mellan idrott och litteratur, idrott och religion, idrott och politik, är kanske Per Olof Enquist. Han gillar att sätta idrott i förbindelse med annat.

”Det fanns något både i religionen och idrotten”, står det i Sekonden, ”som var besvärjelse, ceremoni och rit: båda tycktes kunna placera ett slags glasvägg mellan ceremonin och verkligheten, men det kunde inte hjälpas att idrottens glasvägg var tunnare och ändå gav känslan av att det egentliga livet inte var placerat bakom framtidens molnbank eller dödens mörker, utan fanns strax intill, alldeles strax intill.”

På ett annat ställe står det: ”Amatörboxning tillhör överbyggnaden liksom litteraturen, kärleken, Släggkastning med lätt slägga bästa hand och allt annat som var bra.”

”Men”, skriver Enquist också i Kartritarna, ” idrott ska inte användas metaforiskt. Idrott ska användas.”

Västerbottens idrott har producerat en hel del framstående expertkommentatorer i radio och tv genom åren. Och det har inte enbart varit inom utförsåkningen och längdskidåkningen.

Man kan från senare år tänka på ett par fotbollsspelare från UIK:s storhetstid som ställt sig framför kamerorna. Umåkers travbana har fostrat och format några av landets skarpaste trav-tv-profiler. Kanske är det något, även om jag hatar klichéer, något med dialekterna och ett slags norrländskt lugn som fungerar så bra i just expertkommentatorsrollen.

Tvingas jag begränsa mig till bara två, så blir det för min del ändå Stig Strand och Assar Rönnlund, från Tärnabys backar och Umeås slättland.

Assar Rönnlund i samspel med Åke Strömmer, två oskiljaktiga kontraster, var en fröjd för örat. Rönnlund som med korrekta analyser, men en hel Shakespeare-scen i rösten, balanserade upp en Strömmer i extas, hör till radiohistoriens höjdpunkter. De tog klassiska skidtävlingar i mål, och ibland var de i sina yrkesroller bäst av alla inblandade, inklusive Svan, Wassberg och Mogren. Röstupptrappningen från startfålla till målgång, överlämningarna, pratet i munnen och ändå den ömsesidiga respekten.

I radio är det enbart rösterna, orden, ljuden som kan förmedla stämningar – det är enormt stimulerande för vår inre bildproduktion.

Den som inte hör poesin när ett klassiskt sportögonblick refereras i mål av en som kan konsten, måste ha missförstått något om vad poesi kan vara.

Att vara expertkommentator är en svår konst. Det är som med poeterna. Få lyckas riktigt bra. Stig Strand och Assar Rönnlund hör till de minnesvärda undantagen från en lång rad av misslyckade försök med tidigare stjärnor som kommentatorer.

Först, bara så att vi inte förhäver oss här, när de mindre lyckade exemplen kommer på tal: den amerikanske tennisjournalisten Jon Wertheim föreslog tidigare i höst sina läsare, som svar på kritik av tv-kommentatorer, att testa själva. Det är ett gott råd.

Kommentera en idrottshändelse hemma framför tv:n live, spela in referatet och ge varandra bara en chans var, inget mer. Skriv sedan ut referaten. Därefter, när rodnaden lagt sig, när ödmjukheten inträtt, är det fritt fram att börja kritisera dem som gör det inför miljonpublik.

Att kommentera saker live på ett sätt som både fungerar i livesändningen och dessutom för repriser, hör till medievärldens svåraste konster. Ingen ska inbilla sig att det är lätt. Jag har inte spelat in egna referat hemma i tv-soffan, men har stängt in mig i ett rum och testat att kommentera idrottshändelser live ett par gånger, för att försöka förstå vad det kräver. Rodnaden har inte lagt sig ännu, så uselt kan det bli.

Men många expertkommentatorer fastnar i den meningslösa hejarklacksgenren, ropar ja och nej i växlande tonstyrka och reducerar ordförrådet till olika varianter av ”bra”, ”dåligt” och ”spännande”.

En del olyckligt inbjudna tar med sig den egna karriärens moltigande förakt för medier in i studion, och hummar buttert som satt de på sina egna presskonferenser. Att ha varit världsstjärna i en idrott och att vara en världsstjärna som kommentator, är två helt skilda saker.

Och så finns det dem som är som gjorda för rollen, som med glädje ser, skildrar och förklarar det som händer med sån pedagogisk känsla för sin idrott att man nästan är förvånad över att de inte vann mer själva.

Häromveckan kom beskedet att Anja Pärson i vinter ska agera expertkommentator åt SVT. Man kan aldrig innan de testat veta vilka som är duktiga på att ”glömma kameran och mikrofonen” och bara köra på, släppa det egna språket och den egna tanken fria. Men jag tror hon har goda förutsättningar att lyckas.

Den rakhet och integritet hon utstrålar – och som kanske kostat henne en del enklare form av popularitet i stugorna, men som väckt respekt av ett slag som betyder mer i längden – kommer till nytta i den nya rollen.

Anja Pärson har redan fullföljt och fulländat en Västerbottenstradition. Nu tar hon över stafettpinnen i en till.

1 kommentar
Etiketter: , , ,