Etikett: arbetsliv

Åldrande befolkning och framtidens arbetsliv

Av , , Bli först att kommentera 5

En åldrande befolkning och framtidens arbetsliv är ämnet för den här krönikan. Jag tycker att det är utmärkt att den diskussionen, full av svåra problem och med många bottnar, nu drar igång. Alla som har något engagemang för välfärdssamhällets framtid borde välkomna att problematiken uppmärksammas. Och så bör vi kanske också minnas att utgångspunkten för alltihop i grunden är positiv, att människor lever och håller sig friska längre för varje generation.

Här är några av mina tidigare funderingar på temat:

Det nya åldrande stor utmaning för framtidens välfärd

Ge gröngölingar och gamlingar chansen

Att bli gammal i Västerbotten

————————————————-

Äldrande befolkning och framtidens arbetsliv

Den framtidskommission regeringen tillsatt för att utreda utmaningarna framtidens välfärdssamhälle står inför, har fått fyra ämnen att utgå ifrån: 1. ”En åldrande befolkning”, 2. ”Delaktighet och jämställdhet”, 3. ”Grön tillväxt” och 4. ”Samhällets orättvisor”.

Att första punkten handlar om en åldrande befolkning är logiskt. Hur trygghetssystemen ska bäras upp när demografin förändras i takt med att vi, lyckligt nog, lever och håller oss friska längre, är den kanske enskilt viktigaste frågan att besvara för framtidens välfärdssamhälle. Som det sammanfattas av kommissionen: ”År 2030 beräknas var fjärde svensk vara över 65 år. Inträdet i yrkeslivet har förskjutits uppåt i åren och allt fler lever allt längre. Det innebär att tiden efter 65 år för många blir den längsta livsfasen, och att de som är inne på arbetsmarknaden behöver försörja allt fler.”

Alla som har något engagemang för att samhället ska hålla ihop långsiktigt borde välkomna en diskussion om hur vi kan forma en arbetsmarknad, ett arbetsliv, ett utbildningssystem och nya attityder till erfarenhet som gör att fler än i dag i framtiden kan, orkar, får och vill arbeta längre.

Utmaningen har så många olika bottnar och aspekter att det kommer att ta decennier att hitta lösningar, ta fram nya idéer och ställa om system och attityder. Det handlar om hela arbetslivet, villkor, incitament och arbetsmiljöer, om hela arbetsmarknaden, om värderingen av ålder och erfarenhet, om vår syn på yrkesidentitet och vidareutbildning. Och ingen sitter inne med några säkra svar.

Joakim Palme, professor i statskunskap, som deltog vid framtidskommissionens seminarium”Bortom 65” i dag, pekar på studier som visar att den viktigaste aspekten för äldre när det gäller att arbeta längre upp i åren ofta handlar om sociala faktorer: innehållet i arbetet, hur man trivs med det.
Han framhäver att arbetsgivare i norra Europa är mer beredda att investera i äldre arbetskraft än i södra, och betonar hur viktigt det är med investeringar i humankapitalet generellt, inte bara riktat mot äldre arbetskraft.

Men mycket måste förändras även här när det gäller fördomar och åldersdiskriminering. Dagens utbildningssystem och arbetsliv medger inte de förändringar som kommer att krävas för morgondagens välfärd. 

Pensionsåldern är det minst intressanta så här tidigt i en omställningsprocess med långa tidsperspektiv som handlar mer om kommande generationer än om dem som har makten i dag, eller som har formats av dagens och gårdagens arbetsliv.

En diskussion kring en enda fixerad pensionsålder leder egentligen tanken fel från början. Alla kommer inte att vilja eller kunna arbeta lika länge. Det är naturligtvis omöjligt att föreställa sig att människor ska arbeta flera år längre i slitsamma, otacksamma yrken som redan i dag är för tuffa, där förslitningsskadorna är stora och villkoren orättvisa. Det måste ske en uppvärdering av många yrken, exempelvis inom vård och omsorg.

Och det handlar inte heller enbart om att förlänga arbetslivet, utan lika mycket om att tidigarelägga det, att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. ”Vi behöver börja arbeta lite tidigare och arbeta lite senare. Då räcker pengarna, både till pensionen och till sjukvård- och äldreomsorg.” som liberale debattören Ulf Öfverberg skrev på Newsmill i går. Det gäller att behålla det helhetsperspektivet.

I dag gjorde även Fredrik Reinfeldt ett utspel om nödvändigheten av att fler i framtiden arbetar längre för att välfärdsekvationen ska gå ihop. Statsministern har med rätta fått kritik för idélöshet. Men här gör han en viktig insats, som drar igång en nödvändig diskussion. Det här är en utmärkt fråga att satsa förtroendekapital på.

Att formulera ett problem är inte att ange en lösning, men jag har mycket mer till övers för politiker som vågar inleda en diskussion om hur ekvationen kan fås att gå ihop än dem som vägrar erkänna att den ens existerar.

Fler borde våga diskutera denna utmaning utifrån olika ideologiska infallsvinklar, söka alternativa lösningar, bryta åsikter, nyansera verklighetsbilden, tänka kreativt och oväntat. Att stoppa huvudet i sanden är inte att värna någonting, utom en tillfällig sinnesfrid som bara dumpar problemen i förvärrad form på nästa generation. 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Måste man vara glad? Får man vara glad?

Av , , Bli först att kommentera 6

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet? Det är frågorna som jag resonerar lite kring i den här korta krönikan om ett arbetsliv i förändring.

—————————————————————-

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet?

Måste man vara glad på jobbet? Får man vara glad på jobbet? Hur mycket tjurig individ tål ett gemensamt mål och ansvarstagande, hur mycket effektivitet och kontroll överlever kreativiteten och fliten?
Svensk arbetsmarknad är inne i en omställning som inte bara har med strukturomvandlingar och globalisering att göra. Lika stor betydelse har det att livsstilar, identitetsbottnar, kommunikationsvanor och vardagsliv förändras i takt med samhälls- och teknikutvecklingen. Det sker inte enbart men i huvudsak i en välkommen, mer individualistisk och liberalt tillåtande riktning, bort från kvävande mallar och måttstockar.
Men hänger arbetsgivare, arbetstagare och kunder med i den gradvisa omvandling som pågår runt omkring?

I förra veckan rapporterades det om att Alimak Hek AB i Skellefteå inte längre vill betala för de anställda under fikaraster, med hänvisning till den globala konkurrensen.

Under det senaste året har rader av direktiv för användandet av sociala medier på arbetstid, väckt uppmärksamhet i olika branscher.

Arbetskläder, makten över dem, utformningen och finansieringen av dem, är ett återkommande konfliktområde i många yrken.

För en månad sedan protesterade anställda inom äldrevården i Umeå mot formuleringar i ett kontrakt från arbetsgivarens sida om att de anställda ska ”visa lust och vilja för arbetet”.
Det handlar ibland om arbetsgivare som, ofta med goda avsikter, ibland med ett nervöst kontrollbehov, inte hittar balansen mellan iver och tolerans, mellan tro på ett upplägg och respekt för medarbetares integritet, mellan vilja att lägga tillrätta och fördragsamhet med knöligheter.

Det mesta talar för att yngre generationer kommer att växla arbetsplatser oftare och tvingas jobba längre upp i livet än tidigare, för att välfärden ska kunna upprätthållas när vi lever längre och längre.
Då krävs inte bara reformer för generell välfärd som höjda tak i socialförsäkringarna, regelreformer som sänker trösklarna för företag att anställa människor i utsatta grupper och stora insatser för ett livslångt lärande. Ännu mer hamnar frågor om miljö och stämning, på arbetsplatserna i centrum.

Om vi ska orka längre, och mäkta med omställningar högre upp i åldrarna, får inte arbetslivet slita ned som förr. Det finns alla skäl att tala om vad som kan ge uthållighet och glädje i jobbet för fler.
Men inte som krav och yta, utan i en djupare insikt om hur vi fungerar som människor i olika livsfaser.
Lite större rum för det individuella och egna, och för det sociala som lindrar, stöttar och avleder – på internet eller i fikarummet – är en bättre väg att gå, och skapar långt större konkurrenskraft, än att skränka in och reglera bort vardagspauser eller kräva lust när den saknar rötter och näring.

Bli först att kommentera
Etiketter: