Etikett: arkitektur

Bygg storstad i Umeå för Norrlands skull

Av , , 3 kommentarer 14

Bygg Umeå högre, tätare och centralare för en miljömedveten, socialt progressiv, attraktiv större norrländsk stad, är budskapet i min lördagskrönika den här veckan.

———————————————————

Hela Norrland behöver storstaden Umeå

Folk har alltid dragit till storstan med dubbla känslor. Men det är dit de har dragit. Städer och stadsliv, urbana miljöer, har alltid fascinerat, attraherat, skrämt och provocerat människor. Älskade och hatade har de oupphörligt lockat nyfikna till sig.
Urbaniseringen som genomgripande strukturomvandling i våra nordeuropeiska trakter, och som massrörelse globalt, är en relativt ny företeelse. Men staden som fenomen och miljö har djupa civilisatoriska rötter. Städernas historia är i hög grad de stora idérörelsernas och kulturrörelsernas historia.

Där människor samlats på liten yta med många centrala mötesplatser och skiftande sociala miljöer, har processer dragit igång. Ett utbyte av idéer, åsikter, erfarenheter och trosföreställningar har tagit fart, och sammanslutningar bildats, som blivit koffein för kulturliv, idéutveckling, serviceutbud, livsstilsexperiment och samhällsaktiviteter av alla slag.
Stadslivets faser uppsving och blomstring är ända från antiken förbundet med ett yttre framåtskridande. Städerna har haft en påskyndande effekt för kulturella epokskiften, upptäckter, innovationer, tolerans och tillväxt. Städernas större kriser är i allmänhet också kopplade till epoker av ofred, nöd, stagnation och nedgång.

Om människor i ökande omfattning sökt sig till städerna, motvilligt, för att det är där som jobb och näringar funnits vid handels- och maktcentra, eller om jobb och näringar uppstått i städerna för att det är där många driftiga människor velat vara av andra kulturella och sociala skäl, är delvis omstritt.
Men de flesta är överens om att den moderna urbaniseringen i ett välmående och rikt land som Sverige till väsentliga delar är kulturellt och socialt betingad.

Människor vill till urbana miljöer som ett självändamål, och de ekonomiska realiteterna förändas som en följd av det. Och de människor som vill bort från städerna är visserligen långt färre till antalet, men drivs inte sällan av liknande, fast omvända känslor – flytten ut på landet ses som ett självändamål, ett ställningstagande i sig.

Flyttlassen är inte som förr ekonomiska, utan kulturella och sociala.

Ska man förstå de utmaningar som Västerbotten, och hela Norrland, står inför på 2000-talet kan man därför inte blunda för urbaniseringen som ett ofrånkomligt och frivilligt faktum. Norrland har inte råd att förlora sina byar. Men Norrland är också dödsdömt om det inte kan erbjuda åtminstone ett par utpräglat urbana storstadsmiljöer av det slag som majoriteten människor i dag vill leva sina liv i. Som Norrlands största stad har Umeå där ett särskilt ansvar. Att Umeå fortsätter att växa och fångar upp flyttlass som går till större städer, är viktigt för hela regionen.

Men för att Umeå ska kunna fortsätta att spela en sådan roll, och öka befolkningen i den omfattning som prognoser förutser, krävs att staden förmår erbjuda miljöer som kännetecknar en riktig storstad.

Då stämmer det, som allt fler framhåller, att om en stad ska växa på ett socialt hållbart och miljömedvetet sätt gäller det att bygga högre, centralare och tätare. Skulle Umeå börja närma sig 150 000 eller rentav 200 000 invånare blir det även här till att välja: förtäta miljövänligt och bygg på höjden så att centrala delar av stan blir tillgängliga för fler, eller skapa en segregerad, hierarkisk transportstad där folk utan ekonomiska muskler tvingas ut i utkanter och förorter. Förtätningen av städer, att utnyttja marken så att kostnader kan sänkas och yta frigöras även för gemensamma, icke-kommersiella mötesplatser, är inte bara en miljöfråga, utan en klassisk jämlikhetsfråga. Att bygga högre och tätare, och gärna så att ögat får något att lägga märke till, är en del av en progressiv stadsplanering.

I veckan protesterade moderaternas Anders Ågren mot uppgifter från Bostaden om att man övergett tanken på att bygga ett flertal höga hus på Ön. Det går, menar Ågren, emot intentionerna bakom hela den satsningen, att man skulle bygga stad. Han har helt rätt. Umeå räknar i sina egna prognoser med en fortsatt, långsiktig och kraftig befolkningstillväxt. Då är det socialt och ekologiskt rätt att bygga högre och tätare. Bostadsbyggandet på Ön är en chans för Umeå att inleda den utvecklingen.

I veckan anordnades också ett seminarium på Arkitekthögskolan (vad tur att inte det bygget stoppades för övrigt) om framtidens stadsplanering och stadsliv i samband med de svenska teknik- och designföretagens 100-årsjubileum. I ett av föredragen presenterades en intervjuundersökning om attityderna till Umeå som stad jämfört med riksgenomsnittet. Umeå placerade sig högt när det gällde mångfald och egen identitet, men fick sämre betyg när det gäller mötesplatser och hur vacker staden uppfattas vara. Det är något att lägga märke till.

Ska Umeå vara en progressiv, miljömedveten stad för studier, kultur och företagande bör grundriktningen vara klar: Umeå måste bejaka tillväxt, sträva till att växa ur småstadens kostym och bli mer av storstad. Bygg högre och tätare, erbjud en utpräglat urban miljö. Låt det märkas på utformningen att en utbildningssatsning av världsklass på området arkitektur och design faktiskt görs just här.

Förverkliga och ta fasta på de visioner som presenterats för Staden mellan broarna, med nya mötesplatser och landmärken på platser som i dag är anskrämliga.
Men att bejaka förändring och utveckling är inte liktydigt med att säga ja till allt eller att bara vrida på en kran. Även dogmatiskt nejsägeri kan ibland bottna i bittra erfarenheter av att allt inte går rätt till bakom kulisserna, att jämlikhetsaspekter sällan finns med i planeringen. Beslutsfattare och investerare gör klokt i att tidigt inse behovet av balans, delaktighet och demokratisk kontroll i stadsplaneringen.

Att man går till sista instans för att söka bevara Rosa Huset, att man säger nej till rivning av gamla varmbadhuset, att inte politiska och privata makthavare gör upp i de inre rummen, att ingen får automatisk gräddfil vid tillståndsgivningar – allt det hör också till en progressiv, jämlik stadsplanering i Umeå. Allt motstånd mot förändringar är alltså inte omotiverat. Balansen måste finnas, givandet och tagandet vara ömsesidigt. En progressiv stadsplanering måste bygga på transparens och öppenhet.

Man måste också, en nog så viktig punkt, planera och bygga så att det skapas ekonomiska förutsättningar för fler att bo centralt, med blandade boendeformer och rimliga hyror i delar av beståendet. I många storstäder pågår, trots förtätningar, en utslussning av ekonomiskt svagare bort från stadskärnorna. Det är en förödande utveckling, som inte får bli Umeås. Alla har hemläxor att göra.

Umeå bör vara en radikal, experimenterande, inkluderande, myllrande stad; ha den stora Norrlandsmetropolens attraktionskraft inte bara ekonomiskt på papper, utan även när det gäller mångfald i estetik, livsstilar och kultur. Då måste saker tillåtas hända och förändras när det gäller arkitektur och planering. Det vore synd om kulturkonservatism, jantelag och småstadsnostalgi, med gott minne men utan nyfikenhet eller lust på vad framtiden kan ge och nya generationer skapa, skulle stoppa en sådan utveckling.

Bygg högre, bygg iögonfallande, bygg progressivt, bygg storstad.

3 kommentarer
Etiketter: , , ,