Högstadiet i Fredrika läggs ner och flyttas till Åsele. Det blev beslutet, med knapp marginal, vid Åsele fullmäktige i måndags. Samma dag gav Vilhelmina kommunfullmäktige byskolorna i Latikberg och Nästansjö en ny respit från planerade neddragningar till småbarnsskolor. Det ärendet ska beredas på nytt, med oklar utgång.
Om detta rapporterade VK på nyhetsplats i gårdagens tidning.
De små skolornas framtida öde har debatterats intensivt runt om i länet, och landet, de senaste åren. Det har handlat om nedläggningshot, indragningar och uteblivna renoveringar.
När årskurser plockas bort eller lokalernas skötsel försummas i åratal så att både pedagogik och arbetsmiljö påverkas, säger erfarenheten att det är svårt att vända utvecklingen. Har beslutsfattarna en gång signalerat sin vilja att dra in och centralisera skolverksamhet, brukar det bli slutresultatet. Ibland genom dråpslag, ibland genom långsamma nedläggningar och uppskjutna renoveringar, steg för steg utsträckta över ett decennium eller mer.
Men ibland har, faktiskt, protester från föräldrar, elever, skolpersonal och andra bybor effekt, och skolor får nya chanser, att överleva, med rimliga förutsättningar.
För en kommun med en tydlig centralort handlar inte en nedlagd byskola om allt eller inget. Det är även för den majoritet som fattar beslutet vanligtvis en smärtsam besparing, men ändå en som anses gå att leva med. På kort sikt är den analysen möjligen korrekt, i en till synes hopplös ekonomisk situation där resurserna inte räcker till allt.
Men på längre sikt är det en slarvig analys av var landsbygdens styrkor och möjligheter ligger.
På en liten ort finns det ingenting som symboliserar omtanke om bygden – och som signalerar till besökare, potentiella inflyttare och investerare att det är en plats med framtidsutsikter – som en lokal skola med kvalitet i undervisningen. Den har stor betydelse för möjligheterna till nyinflyttning och för möjligheten att rekrytera och behålla kompetens och företag. Byn med en nedlagd skola däremot, uppfattas oundvikligen som en krismiljö.
För små kommuner på landsbygden finns inga bättre argument för de lokala livsmiljöerna, än byar med servicen i behåll. De är det unika, som kan avgöra ett flytt- och livsstilsval på ett sätt som centralorterna sällan kan.
Föräldrar och bybor har inget annat val än att fortsätta sina protester för att få behålla de lokala skolorna intakta och i fungerande skick.
De beslutande politikerna är inte att avundas alla ekonomiska målkonflikter. Deras situation är otacksam. Ingen vill vara i deras beslutskval.
Men att lägga ner byskolor är tyvärr inte att gå rope-a-dope, för att rädda det som räddas kan av framtidens landsbygd. Det är att kasta in handduken.
