Astrid Väring som journalist, författare och konservativ samhällskritiker, kanske i vissa avseenden mer aktuell i dag än på 50-talet, är ämnet för den här krönikan, här i en längre nätversion, i min serie:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————-

Den bråkiga Astrid Väring

Det är förunderligt vad man blir filosofisk i en sådan här stad, när vintern och kvällsmörkret hota att komma på allvar. Tillvarons gåta lyser i eldskrift mot den mörka himmelen, och det är ju alltid ett plus i belysningen. Man blir som sagt filosofisk i brist på roligare förströelse. Kanske man tar fram sitt eget gamla trasiga jag ur dess fodral och synar det en smula i sömmarna – kanske till och med lappar lite här och där, om man har tyg som passar.”
Ur ett kåseri av signaturen Rita i Västerbottens-Kuriren, november 1916, under rubriken ”November, Schopenauer och hunden”.

På hösten 1916 hände det något i VK:s spalter. En ny röst, en ny ton dök upp, egen och självmedveten, litterär och avspänd, bitsk och reflekterande om vartannat. Inte en stressad redaktörs stressade, cyniska, mekaniska rasp med pennan, utan en ung skribents frisläppta, nästan naiva entusiastism över att få chansen. Och med ett otåligt, vasst temperament pulserande under det till synes stillsamt lyriska.

Fortfarande i dag, när jag i VK:s arkiv bläddrar i långsamt sönderfallande exemplar av tidningarna från de åren, tycker jag mig ana hur läsekretsen måste ha tagit notis om de små texter som började komma under signaturen Rita. Det fanns ett lyft och ett anslag i dem, som skiljde ut sig från många övriga, mer slentrianmässiga texter.

Bakom signaturen Rita dolde sig den då 24-åriga, blivande kulturjournalisten och författaren Astrid Glas, så småningom känd under namnet Astrid Väring (1892-1978).

Hon var född och uppväxt i Umeå, hade ett starkt intresse för journalistik och folkbildning, och efter avslutad utbildning till lärare och ett par år som privatlärarinna på andra håll i landet, fick hon börja skriva i VK på hösten 1916. Chefredaktören Gustaf Rosén gav henne snart fast anställning som VK:s första kvinnliga journalist – med uppgift att bland annat bevaka kulturevenemang i staden, senare även att skriva litterära inlägg, sociala reportage och politiska artiklar.

Under dryga två år, fram till våren 1919, arbetade Astrid Väring fast på VK. Det var en tillräckligt lång tid för att ge henne en praktisk journalistisk och polemisk ådra, som skulle komma att färga hennes författargärning längre fram. Astrid Väring formades som skribent av vardagsbestyren på en kontroversiell och flera gånger åtalad tidningsredaktion.

Men det är inte som journalist, utan som författare av Norrlandsromaner och socialpolitiska romaner, hon är bortglömd och förbisedd i dag. Och hon är något så ovanligt som en Norrlandsförfattare med konservatismen som politisk utgångspunkt.

Den som gjort mest för att återupptäcka Astrid Värings författarskap på senare år är litteraturvetaren Karin Edlund, som vid Umeå universitet 2003 lade fram den gedigna och synnerligen läsvänliga avhandlingen ”Från den västerbottniska frostmyren till den socialpolitiska hetluften. Astrid Väring – konservativ författare i Folkhemmets Sverige”. Vill man få perspektiv på Värings författarskap är det Karin Edlund man ska gå till först. Hon sätter också in romanerna i en ordentlig kontext av tidsanda och Värings egna släkterfarenheter, som ofta låg till grund för ramhandlingarna.

Astrid Väring debuterade med romanen ”I rang med husets katt” 1924, men det var de stora Norrlandsskildringarna Frosten (1926) och Vintermyren (1927), som utspelar sig under andra halvan av 1800-talet, som blev hennes genombrott. I dem bidrar Väring till att litterärt återupptäcka det västerbottniska landskapet, granska kampen mellan centrum och periferi och skildra kampen för överlevnad, utveckling och bevarad hembygdskänsla i en del av landet mitt uppe i en tid av socialt och ekonomiskt uppbrott.

Det är i grunden antikoloniala romaner, men med en tvekande inställning till hur utveckling egentligen ska definieras.

”Hur skulle den också kunna säga honom något om vårens under, denna främmande mark, som varken kan sås eller skördas? En främling måste han alltid bli på stadsgatorna, bondeynglingen Mats Jonsson.  (…)

En annan mark håller på att vakna, också den. Den marken känner han bättre. Där har han trofast gått med al och harv, när tjälen tinat upp, där har han hoppfullt lagt kornet i jorden vid mössöronstid, där har han med bävande ansvar bidat skördeanden. Hans är den väl inte med människorätt. Men den jord man brukat i lust och nöd, äger man alltid del i.
Vem månne skulle sätta träplogen i Anders-Ersas bästa sädesåker denna vår?”
(Ur Vintermyren)

Väring kommer också hela tiden nära att fastna i en bakåtblickande romantisering av gamla tiders bondesamhälle som något moraliskt renare och idealiskt, mot vilken den industriella och urbana utvecklingen målas i svart. Det ”enkla brödets värde” är inte så enkelt att bejaka utan att det fastnar i historierevisionism. Hon varnade i andra sammanhang för maskinsamhällets ytlighet, men utan att riktigt vilja se välståndet och den höjda levnadsstandarden.

Det var också en kritik som riktades mot de romanerna från en del håll, att de hade bakåtsträvande och Norrlandsromantiserande drag.

När man läser dem i dag, är det kanske annat man lägger märke till först: kärleken till landskapet, det litterära upprättandet av de lokala gestalterna och varningarna för att lokala miljöer ska förstöras av mäktigare och skövlande krafter i en samhällsutveckling som inte har något långsiktigt intresse av att de småskaliga miljöerna ska överleva.

Som inlägg i dagens Norrlandsdebatt, om svåra vägval i nyttjandet av naturresurserna, sökandet efter lokala identiteter, avvägningen mellan utvecklingsbejakande och försiktighet, känns det hela högaktuellt och svårt.

Romanerna problematiserar även sina egna utgångspunkter. Det finns också, som Karin Edlund visar, inslag av bildnings- och utvecklingsroman i Frosten och Vintermyren. Astrid Värings romaner var aldrig helt entydiga med vad de ville säga. Läsaren får lov att göra sitt också, och ta ansvar för sin egen läsning.

Värings mest kända roman är den djupt kritiska, granskande och under flera decennier kontroversiella och ifrågasatta skildringen av övergrepp, slutenhet och rättsosäkerhet inom svensk mentalsjukvård i ”I som här inträden…” (1944).
Det var ett rasande socialpolitisk inlägg mot självrättfärdig byråkrati, likriktning och statlig överhöghet, byggt på erfarenheter hos närstående, där man kanske också kan se hur Gustav Roséns socialpolitiskt engagerade och för tiden radikala, aktivisitiska frisinne, satt spår i Astrid Värings sätt att angripa frågan.

I de flesta av hennes romaner återkommer på olika sätt, direkt och indirekt, Värings ifrågasättande av det dåvarande samhället: frånvaro av hembygdsrötter, det byråkratiska, maskinella, själlösa samhället, de stora, anonyma maktstrukturerna, hennes längtan efter något annat, delvis placerat i ett idealiserat förflutet, delvis drömt som en kommande tid, hela tiden hennes svårigheter att komma till ro i sin egen tid.

Det finns, för dem som är intresserade av idéhistoria och idépolitik, mycket att undersöka i kopplingen mellan den klassiska kulturkonservatismen, vår tids nästan andligt färgade miljö- och klimatdebatt och den postfolkhemska, radikala kritiken mot statliga övergrepp i folkhemmet, exempelvis tvångssteriliseringarna.

Värings konservatism får, när man betraktar den i dag och skalar bort de nationalistiska övertonerna, en nästan radikal färg. Ett sådant påstående hade inte varit henne främmande. Som Karin Edlund påpekar på ett ställe ansåg Väring att också en reaktion kan vara modern.

Hennes fräna kritik av rotlöshet och brist på förankring i det moderna, internationalistiska och urbana samhället framstår som mindre marginaliserad i dag än den gjorde på 1950-talet, vilket är på både gott och ont.

Det är ju så med kulturkonservatismen, att förr eller senare blir den hyperaktuell igen, hamnar mitt i debatten. Samhällskritiska rörelser som medurs och moturs går runt den stora mittpunkt av liberal och socialdemokratisk kulturradikalism som dominerar svensk politik sedan decennier tillbaka, möts ofta förr eller senare i en ohelig allians mot det etablerade tänkandet. Konservatismen blir norm- och samhällskritisk, radikalismen blir ångestfull och bakåtblickande, men när de stöter mot varandra kan överraskande saker hända.

Jag har för egen del, som något slags framstegsoptimistisk och kulturradikal liberal, mycket svårt för det nationalromantiska och bakåtblickande i Astrid Värings politiska åskådning, och för hennes ångest inför samhällsutvecklingen, men faller pladask för delar av hennes litterära, tidigt antikoloniala Norrlandsskildringar och för hennes skitförbannade angrepp på en självrättfärdig samhällsbyråkrati som inte vet sina gränser.

Som med de flesta betydande författare, som nästan alla berömda Västerbottensförfattare, är hon politiskt komplex och stridbar. Hon skulle nog ha känt igen sig i dagens miljörörelse, i dagens integritetsdebatt, i dagens normkritiskadebatt, i dagens Norrlandsdebatt, i dagens skogsbruksdebatt och kanske i dagens nyandlighet. Och hon skulle ha haft mycket att tillföra till de upprörda återblickarna på socialpolitiska skandaler och renhetstänkande i det tidiga folkhemmet. Hon var både bakåtblickande och progressiv.

Kanske har hennes konservativa stämpel bidragit till att hon skuffats undan i den litterära historieskrivningen.

Hade hon varit låt säga bekännande socialist, eller hört till den kulturradikala liberalismen, istället för att ha uppträtt som en bekännande konservativ och nationalromantiserande folkhemskritiker – under en tid rentav ordförande för en moderat kvinnoförening – kanske fler än några få entusiaster, hade sett till att hålla minnet av hennes verk levande.

Nu finns det i nästan alla återblickar på hennes gärning, såsom denna, ett drag av ideologiska reservationer. Men det saknas inte intressanta och överraskande kopplingar.

En av dem som visste att uppskatta Astrid Väring var Helmer Grundström.
1959 skrev han till henne i ett brev:

”Om vi nu tar Västerbotten – och förr tänkte vi i landskap och provinser – så är Du den första stora prosaisten därifrån. Frosten och Vintermyren är ju redan, och har varit det länge, klassiska, på samma sätt som Barnen från Frostmofjället blev det. Men är det inte konstigt att då Sara Lidman debuterade skrevs det om henne precis som om hon var den första. Allt vad som skrivits före henne tycktes vara glömt.”

Några dagar senare svarade Astrid Väring i ett brev ”som speglar hennes bitterhet och sorg särskilt över att vara bortglömd i hembygden” (Edlund), och skrev bland annat:

”Vad Norrländsk Tidskrift beträffar, så hade de en lång artikel om Norrlandsförfattare. Varken du eller jag – åtminstone jag – var nämnda. Jag blev så arg, så jag rev sönder avierna de skickade o gick ur föreningen. Det kan du hälsa Albert Viksten. Vad Sara Lidman beträffar så har hon ju lärt en hel del av mig, men tro inte att hon låtit höra av sig på något sätt.”

Karin Edlund avslutar sin avhandling med att konstatera att Väring ”hade oturen att komma i skuggan av Sara Lidmans västerbottenskildringar och av 1940- och 50-tals-modernismen. Och hennes kamp för en bättre sinnessjukvård som hon förde i ”I som här inträden…” gav henne inte några pluspoäng i litteraturhistorien. Men idag när vi inte längre är låsta av 1940-takets modernism och inte heller av de sociala frågor som var aktuella då, kan Astrid Värings författarskap och den tid hon levde i vara värda att undersöka på nytt.”

Man ska inte hålla med Astrid Väring – man ska läsa henne, lika självständigt som hon skrev, och sedan, som sagt, ta ansvar för sin egen tolkning. Tag och läs, brukar man säga. Och tag och skriv själva, om er tid, skulle kanske Astrid Väring, även i det en av Sara Lidmans föregångare, ha tillagt.

***

Min favoritscen i Astrid Värings författarskap återfinns i romanen Härmfågelen (1939), den fjärde och avslutande delen av hennes stora Umeåbaserade delvis biografiska släktkrönika, som hon skrev på 1930-talet. I slutscenen står Anna, hemkommen efter långa resor, i trädgården framför familjens hus, på västra sidan om bäcken, en het junidag 1888, och tittar ut över sin hemstad, som ”hon så ofta längtat under sina svåraste dagar, med sina små låga trähus, oljestrukna eller rödfärgade och med taken täckta av spån, så gammeldags trygg men också så trång och instängd.

(…)

Staden tog sig i alla fall inte illa ut i denna belysning, eftermiddagssolen brann i fönstren därnere på bryggeriet, det liknade eldsflammor så här på långt håll, de stego och sjönko oupphörligt – herregud, det var verkligen flammor, det brann därinne i den stora träbyggnaden under det röda tegeltaket, nu slogo lågorna upp genom taket – man såg det tydligt även på så långt håll! ”Mor, mor, det brinner”, ropade Anna förskräckt, bryggeriet brinner.”

En stund senare står Anna och stirrar ”som förhäxad” ut genom ett fönster på den eldhärjade staden, och i hennes känslor och tankar återspeglas även Astrid Värings kluvna förhållande till förändring och det förflutnas minnen:

”…inom henne rörde sig helt andra tankar, vilda och upproriska. Först nu visste hon hur mycket hon hatat allt detta, som en gång hållit henne fången och som hon trott sig längta tillbaka till. Nu visste hon bättre.

Denna trånga, instängda idyll, full av fördomar och konventionella lögner, så blid och leende på ytan men döljande så många hemliga hjärtekval – den var inte hennes värld, kunde aldrig bli det. Hon hade farit härifrån en gång, hon hade försökt göra sig fri, hon hade varit en föregångare till den kvinnans frigörelse, om vilken hon läst så mycket i tidningar och böcker, sedan hon kommit hem.

Men hon hade varit för tidigt ute, för dåligt rustad mot livets och dödens grymhet, mot kärlekens svek. Därför satt hon nu här, besegrad och slagen, i blomman av sina bästa år. Kanske skulle de kvinnor, som kommo efter henne, lyckas bättre –

Ja, låt det brinna bara, hela rasket, tänkte hon, så blir här kanske luft och ljus.”

Astrid Värings författarskap har många bottnar.