Jag hörde Chris Heister hålla ett tal häromåret, när hon i en bisats tvekade om huruvida hon som relativt nyinflyttad i länet hade rätt att riktigt kalla sig västerbottning. I en paus efteråt argumenterade jag för att hon inte bara har rätt, utan i sin roll också en plikt, att kalla sig västerbottning.
Det är viktigt att markera den principen i en region som ska präglas av en öppen, välkomnande attityd: alla som lever och verkar här, infödda eller inflyttade, är västerbottningar.

När Chris Heister blev utnämnd till ny landshövding för fyra år sedan, en moderat från Stockholm med inte enbart nyanserade eller positiva uppfattningar om norra Sverige med i bagaget, var det nog en och annan som förhöll sig skeptisk. Säkert grymtades det bland dem som hellre hade sett en politiker i slutskedet av sin karriär med djupa partirötter i länet, brett regionalt kontaktnät och en syn på Västerbotten formad sedan decennier, som landshövding. Någon som hade kunnat fördjupa gamla hjulspår.

Tvivlarna har fått fel. Det är ibland bättre när landshövdingar hämtas lite utifrån och inte har alltför starka bindningar i det aktuella länet. Chris Heister har utvecklats till en av Västerbottens främsta och mest uppskattade landshövdingar någonsin. En förklaring är att hon kom hit med öppna ögon och skaffade sig intryck av länet i dag, inte gick in i rollen med alla svar redan formulerade. Hon har lyckats tillföra nya perspektiv, optimism och effektiva kontakter utanför länet, samtidigt som hon ödmjukt satt sig in i regionens egna förutsättningar.
Hon har bidragit till att vidga Västerbottens självbild, och åren i Västerbotten har vidgat hennes egen syn på Sverige och det svenska samhället – perspektiv hon givetvis tar med sig till det nya uppdraget.

Det var en stockholmare som utsågs till landshövding i Västerbotten för fyra år sedan. Det är en västerbottning som nu utsetts till landshövding i Stockholm.