Etikett: Cyklar

Cyklarnas Umeå, bilarnas Umeå, bussarnas Umeå

Av Ola Nordebo, 5 oktober 2012 kl 22:14, 2 kommentarer

Cyklarnas Umeå, bilarnas Umeå och bussarnas Umeå – är det tre parallella världar?

Kring det, de olika transportsättens betydelse för vilken bild man får av sin stad, varför det är rätt att prioritera cyklar och kollektivtrafik i de större städerna, men varför också flåshurtiga hejarop från sidlinjen undanbedes, reflekterar jag i den här lördagskrönikan. Och som vanligt är mitt perspektiv i första hand cyklistens och bussåkarens, eftersom jag saknar körkort för egen del.

Ett par tidigare krönikor på liknande tema:

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Gnälliga bilister vs arroganta cyklister?

————————————–

Cyklarnas Umeå, bilarnas Umeå, bussarnas Umeå

Det Umeå man upplever på cykelsadeln är ett annat än det man upplever genom rutan på en Ultrabuss eller bakom ratten i en bil. Samma stadsdelar, kanske samma start- och slutkoordinater för resan, och ändå så mycket som skiljer sig åt: stämningarna, tempot, miljöerna, människorna, vad man lyssnar på i lurarna eller på radion, vad som lockar fram ett leende, vad som provocerar fram en svordom, vad som tvingar fram en självreflektion, vad som får en att älska eller avsky staden.

Ditt sätt – valt eller tvunget – att röra dig mellan olika platser skapar staden du bor i, formar din bild av den. Vi kan bo i samma stadsdel och ändå aldrig stöta på varandra, beroende på hur vi reser. Vi kan bo och jobba på helt olika ställen, och ändå bli bekanta, som nick- och leendevänner på cykelstråket eller småpratspolare på Vasaplan.

Du kan bo kvar på samma plats, men byta transportsätt, och plötsligt förändras en del av vardagens miljöer och möten mer än om du hade flyttat tvärs över stan.

Cyklisternas Umeå, busspassagernas Umeå och bilisternas Umeå kan nästan, om man ger dem sig hän, upplevas som parallella världar. Växlar man sällan mellan dem, får man ingen helhetsbild av staden.

Uppskattningen av avstånd inom staden förändras. Vilka delar av kommunen man ser som avlägsna eller lättillgängliga, vilka byggprojekt eller trafikproblem som uppfattas som stora eller bagatellartade, allt sånt påverkas. Synen på otrygghet, väntetider och trivsel i olika stadsmiljöer, olika tider på dygnet, kan förändras drastiskt beroende på om du är bil- cykel- eller bussburen, och beroende på kön och ålder.

En stad kan vara uppdelad geografiskt, mellan olika centrum, förorter och stadsdelar med olika karaktärer. Men den kan också vara uppdelad mellan olika trafiksfärer. På cykeln längs älven i höjd med Öbacka strand eller Backen, vid busskuren på Umedalen eller Ersboda, i bilen på Hissjövägen eller över Tegsbron: om så sol, regn eller snö, inte är det samma Umeå, inte samma typ av interaktion, inte samma start på dagen, man upplever överallt.

Stadens själ, stadens fascination, det bästa med staden, ligger i den mångfalden, att alla de miljöerna finns samtidigt, att det går att hitta lösningar för olika livsstilar.

Men det kan också vara en utmaning, inte minst i planeringsfrågor, att få dem att samsas och bryta isoleringen mellan dem. Om trafikuppdelningen strikt följer och förstärker andra separerande mönster ekonomiskt och socialt, är det ett problem.

I de stora rankinglistor som görs över städers livskvalitet, spelar de hållbara trafiklösningarna allt större roll. Hur väl går det att åka kollektivt eller cykla till jobb och skolor, hur lyckas man med att förtäta bebyggelse och boende för att korta avstånd och motverka utspridda, socialt segregerade stadsdelar, samtidigt som närheten till grönområden behålls centralt? Lätt är det inte, när olika målsättningar kolliderar.

Alla orter behöver, för att hålla ihop, sammanförande torg och mötesplatser i vardagen, där människor vistas tillsammans, tar hänsyn och samsas, under gemensamma villkor, på väg till och från plikter, roller och mödor i övrigt.

En stads transportvägar är potentiellt sådana mötesplatser. Kollektivtrafiken är det på ett uppenbart sätt (även om många av oss sitter med hörlurar och kepsarna djupt neddragna i Andy Roddick-stil). Fördelen med tunnelbana, skrev en vän i Stockholm häromdagen träffande, är att man träffar folk, och nackdelen är att man träffar folk. Så är det med kollektivtrafiken – den ger och den tar energi i interaktionen med och intrycken av människor.

Cykelstråken är det på ett flyktigt men konkret vis, både i form av gemenskap och irritationsmoment. Men även bilvägarna, där man delar rytm, regler, hastighetsgränser och rödljus, är ett slags mötesplatser.

Många olika faktorer färgar människors bild av orten de bor i, känslan av samhörighet, tillhörighet och mångfald. Hur man tar sig fram varje dag är en av de viktigaste.

Bussförarna är förresten alla orters hemliga kändisar. Få yrkesgrupper utvärderas dagligen och så otåligt av så många samtidigt. Vi känner dem inte nödvändigtvis till namn, kanske inte en enda av dem, men vi ser dem flera gånger i veckan och kan så småningom ana vem det är som kör redan på körstilen genom rondeller och vid trafikljusen. Med tiden får man sina favoriter, och som i alla yrken, några det inte säger klick inför, men de är hela tiden viktiga i stadsbilden.

Under många decennier var hierarkin i planeringspolitiken glasklar: bilarna först, fotgängarna sedan och cyklisterna inklämda som en suspekt rest- och flumprodukt där det blev plats över (vilket det sällan blev).

Framtidens stadsplanering kommer att ägna två frågor mycket större uppmärksamhet än tidigare: miljö och förtätning. En rimlig och välkommen förskjutning kommer att äga rum i städerna till förmån för cyklar och kollektivtrafik. Det är en vettig och nödvändig prioritering för miljön, trivseln och den sociala sammanhållningen.
Men planeringen blir bättre och mer legitim om vi erkänner alla problem och obekvämligheter som, för de flesta människor och under många månader av året, är förknippade även med de trafiklösningarna.

(Hur mycket lättare har det exempelvis inte blivit att vara kollektivtrafikant i Umeå sedan den alldeles utmärkta busstidtabell-appen lanserades.)

En underskattad utmaning i framtidens stads- och transportplanering är den åldrande befolkningen. Många fler aktiva äldre kommer att prägla framtidens stadslandskap. Pigga i tanken och med dagarna fyllda av programpunkter, men inte nödvändigtvis hurtiga i kroppen längre. Vanlig buss och cykel är inte nödvändigtvis de bästa alternativen över en viss ålder. Vilka nya kollektivtrafiklösningar anpassade till den problematiken är på gång?

Och Umeå är oftare en svinkall, norrländsk vinterstad än en idyllisk sommarstad. Här finns ett i ordets rätta bemärkelse urbant stadscentrum som bör planeras för cyklister, gående och kollektivtrafik, men också en omgivande bilberoende landsbygd som inte kan tänkas bort ur bilden om byarna ska ha någon chans till den speciella mix av livskvaliteter som bara den stadsnära landsbygden kan erbjuda.

För att inte göra kollektivtrafiken och cyklismen en stor otjänst i debatten, är det viktigt att erkänna att både buss och cykel är kompromisslösningar, inga frälsningsläror. Att stå med barnvagn eller rullator i rusningstid och snöstorm och vänta på bussen, att vänta ensam vid en öde hållplats sent om kvällen eller tvingas ta cykeln i ösregn flera kilometer för att hinna i tid, är inga livsberikande upplevelser. Sjukdomar, årstider och otrygghet hör till cykel- och kollektivtrafikens dilemman. Det är ändå rätt väg att ta, rätt gemensam prioritering att göra. Men flåshurtiga hejarop från sidlinjen undanbedes.

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Av Ola Nordebo, 3 november 2011 kl 21:23, 2 kommentarer

Cyklandets nya betydelse i städerna, cyklisternas nya roll och ansvar i trafiken och det faktum att många umecyklister fortfarande inte tänder lysena om kvällen, är ämnet för den hör fredagskrönikan.

Det knyter an lite till det jag skrev för en dryg månad sedan på liknande tema.

————————————————-

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret, som skuggor man inte hinner reagera på: cyklisterna som envisas med att köra omkring utan lyse, även mörka senhöstkvällar i Umeå. De ser andra och kan agera utifrån det. Men medtrafikanterna ser inte dem och är därför chanslösa att förutse situationer och planera i tid. De nedsläckta utnyttjar andras ansvarstagande, för om alla körde släckt skulle det inte fungera längre – och olycksrisken ligger inte enbart i att de inte syns på håll, utan också i överraskningen när de plötsligt bara rusar förbi.

Jag tror vi är många som missar att tända lysena den där första mörka höstkvällen, när man startar i dagsljus men kommer fram i dunkel. Det är lätt hänt, men så inser man vilken årstid det är och ändrar beteende. Dessvärre är det många som inte råkar missa det en enstaka gång, utan som kör utan lyse permanent – hela vintern.

Kanske märks det inte i olycksstatistiken, men cyklister som inte tänder sina lysen är ett stort problem i Umeå. Allra mest den här tiden på året, när det är som mörkast, och snön ännu inte kommit som lyser upp och bromsar hastigheterna. Av samtal och reaktioner vet jag att det är en utbredd uppfattning i stan, inte minst bland andra cyklister. Irritationen över cyklister som inte tar hänsyn tävlar med ilskan över machostinna bilförare som kör för fort, bilförare som inte håller avstånd och bilförare som inte blinkar i rondeller.

Jag cyklar i princip varje dag genom olika delar av Umeå. De nedsläckta cyklisterna som bara dyker upp i mörkret är ingen myt. Ibland tror man inte sina ögon. Vissa kvällar kan det kännas som åtminstone var tredje medcyklist slarvar på den här punkten – och värst är det faktiskt inte för bilister, utan för gångtrafikanter och andra cyklister.

Självklart är det så att de flesta visar trafiksolidaritet och kör ansvarsfullt, och självklart kan även dem med tända lysen köra som galningar i alla andra avseenden. Men att så många struntar i just lysena är intressant, och en fråga större än bara trafiksäkerheten. Cykelkulturens utveckling är just nu ett pågående experiment i stadsliv. Cykelns ställning håller på att förändras radikalt – till det bättre. Men med det kommer också nya krav på trafikmognad.

Länge har vi cyklister känt oss undanskuffade, nedprioriterade, inte tagna på allvar i jämförelse med andra trafikanter. Både stora och små orter har under många år planerats för bilar; och cykeln som transportmedel har haft lite töntstämpel. Den har av omgivningen setts som något för käcka hurtbullar, lidande miljömuppar och förvirrade humanoriastudenter i ohelig allians på cykelstråken – och det har liksom sagt allt, men också skapat ett frirum.

Cykeln har stått utanför och lite över övriga trafikregler och trafikhänsyn. Man har kört och tagit sig fram lätt anarkistiskt. Det har varit en tjusning och en frihet med cykling, att det inte finns några regler och kontroller, att man kunnat göra lite som man vill, att man varit en outsider från början i trafiklivet – och eftersom antalet cyklar varit någorlunda begränsat har det inte varit något stort problem att cyklister tagit sig de friheterna.

Men i takt med att miljö-, hälso- och kostnadsaspekter även för vuxna har börjat förvandla cykeln från ett fritidsintresse och transportmedel för picknickutflykter om sommaren, till ett reellt, praktiskt och nödvändigt alternativ till bilen året om för kortare transporter och kortare jobbpendling inom en stad, så har cykelns status och ställning förändrats. Insikten om att det kan vara smartare att snöröja cykelbanor före andra vägar har vuxit fram och påverkat hur kommuner prioriterar. Cykling som åretruntfenomen sprider sig över landet. Modern stadsplanering börjar inte längre automatiskt med att fundera över bilarna, utan tar allt oftare sin utgångspunkt i cykelmöjligheter och kollektivtrafik istället.

Det har förmodligen aldrig varit lättare att vara urban cyklist än i dag. På sikt kommer säkert e-cykeln att slå igenom och bli ett alternativ för pendlingsdistanser som i dag är för långa för cykel men onödigt korta för bil. Och finfolket – personer i traditionellt höga ställningar – har börjat svinga sig upp på hojarna, utan att skämmas och utan att förlora i anseende. En del portföljer har flyttat från framsätet till pakethållaren. Att kedja fast cykeln runt en stång ger snart lika mycket status som att nonchalant fjärrlåsa bilen.

Vi är inte där ännu, och för det oundvikligt bilberoende norra Sverige – på landsbygden står bilen för livskvalitet och frihet, och är nödvändig, till skillnad från i storstaden – är det kanske inte lika påtagligt, men vi kan vara på väg in i cykelns århundrade. Det vore goda nyheter.

Men om cykeln blir ett mer dominerande transportmedel i städer – tack vare teknikutvecklingen och bättre planering i allt högre hastigheter – måste också en delvis ny cykelkultur utvecklas, på samma sätt som bilismen sedan länge lämnat pionjärårens lätta anarki.

För det som några hundra cyklister kunde tillåta sig förr, kommer inte flera tusen att kunna tillåta sig i morgon. Vi kan ana det i spänningarna mellan cyklister och gående på gångstråket längs Kungsgatan i Umeå. Det finns ett antal övergångspassager i centrala Umeå där vilda västern, godtycke och chicken race råder mellan cyklar och bilar. Och det är uppenbart när de bara dyker upp i mörkret, att inte alla cyklister inser att de i dag är trafikanter fullt ut.

Det är populärt att skälla på bilister. Men även cyklister måste börja leva upp till cykelns nya ställning och betydelse. Vi är inte undanskuffade outsiders längre, inte ens om vi läst humaniora, utan lite av ett trafiketablissemang i vardande, en maktfaktor i trafik- och stadsplanering. Med det kommer ansvar. Att tända lysena mörka kvällar, att visa lite grundläggande trafiksolidaritet, kan inte vara alltför svårt.

Gnälliga bilister vs arroganta cyklister i umetrafiken?

Av Ola Nordebo, 14 september 2011 kl 21:10, Bli först att kommentera

Bilister och cyklister och fotgängare i Umeå och deras relationer när Umeå går mot en ny trafikepok är ämnet för den här krönikan, som försöker ha glimten i ögat lite i en ibland alltför gravallvarlig debatt. Och ja, mitt perspektiv är i huvudsak cyklistens, även när jag kritiserar en del cyklisters beteenden, eftersom jag inte har körkort själv.

Och så avslutar jag med en notering angående gåstråket på Kungsgatan.

——————————————————————————-

Gnälliga bilister vs arroganta cyklister i umetrafiken?

…missförstå mig inte: Det finns gnygnälliga bilister vars temperament och självförtroende bakom ratten tyvärr inte backas upp av mognad, hänsynstagande och grundläggande trafikvett. Låt de sitta i en bilkö några minuter och det pyser inte bara ur avgasröret.
Men de allra flesta är inte sådana.

Ansedda och nyhetsledande tyska tidskriften Der Spiegel ägnar inte huvudartikeln i sitt senaste nummer åt eurokris, terrorhot eller världskonflikter, utan åt den dagliga och hårdnande kampen mellan bilister och cyklister på tyska gator. Umetrafikens små skärmytslingar på det temat är kanske knattefotboll med saft och bullar efteråt i jämförelse med de testosteronstinna Champions League-bataljer som pågår när bilar och cyklar kämpar om företräde i stad som Berlin. Men det är spänningar som kan växa även i de centrala delarna av Umeå.

…och det finns, åjo, råarroganta cyklister som inte verkar kunna en trafikregel, eller skiter i dem i något egomanisk demonstration av oklart vad, och gör sitt bästa för sprida oro i trafiken, för fotgängare, andra cyklister och förstås bilister. Nu kommer den mörka årstiden krypande – och obegripligt många umecyklister i stan lär cykla utan lyse även denna höst och vinter.
Men de flesta beter sig inte så.

Det går tufft till därute ibland, även umetrafiken har sina informella maktkamper i oklara situationer eller när aggressiva trafikanter testar gränserna på andras bekostnad.
Min dagliga erfarenhet på cykel i Umeå är att det är jämnt fördelat när det gäller farligt uppträdande, mellan cyklister och bilister.

…det finns ansvarslösa gångtrafikanter som bara går, vanligtvis med näsorna i sina mobiler och omdömet gömt i – jag vill inte spekulera i var.
Men de flesta, ja, och så vidare.

De senaste dagarna har bjudit Umeås trafikanter på det sämsta från två världar. Bilköer av för umemått ovanlig längd och intensitet sedan ett antal byggnationer sammanfallit i tid, och ett kraftigt, opålitligt regnande som gjort cykel till ett hopplöst krångligt och opraktiskt alternativ.

Nåväl, var stad har sina problem. De flesta tillväxtstäder skulle nog skatta sig lyckliga om deras vanliga bilköer såg ut som Umeås värsta. Och de flesta städers cyklister skulle förmodligen avundas möjligheterna att ta sig fram relativt smidigt på cykel utan ständig fara för olyckor, på det vis som är möjligt här. Allt kan bli bättre, men Umeå är en förhållandevis fridfull cykelstad.

…det finns säkerligen tokiga skatare och rullskidåkare också. En del föräldrar kör barnvagnar i affärer som hjälmförsedda kör andra slags fyrhjulingar. Men de är förstås undantag.

Varken tillfälliga bilköer (infrastruktur som inte underhålls eller utvecklas skapar långt större kaos över tid) eller regnet en höstvecka är särskilt intressanta problem på sikt. Båda är av övergående och i viss mån oundviklig karaktär. Man irriteras en stund, men mer är det inte.

…det finns även buffliga kommunalråd och ibland hävdas det rentav att det finns besserwisseraktiga ledarskribenter med Oraklet i Delphi-komplex, men det kan väl inte stämma?

Och huruvida det stämmer att många klagar kan säkert diskuteras. Att skilja mellan ”några muttrar” och ”många rasar” är en glädjedödaruppmaning, men om varje utropad folkstorm faktiskt existerade skulle vi vara ett djupt stört samhälle. Dessbättre tar de flesta vardagens små händelser med hyfsad ro, även långa bilköer och tutor, utan att vilja ge blommiga kalsonger-Beppe en Lars Ekborg-snyting.

Men under ytan på de senaste dagarnas debatt anas en annan fråga, med större konfliktpotential och avgörande betydelse för den framtida stadsplaneringen, inte minst i en stad som Umeå. Det handlar just om relationen mellan bilar och cyklar – och bilen som transportmedel fram till, men inte inom, en modern, miljömedveten stad.

Framtidens städer måste av både miljöskäl och sociala skäl byggas tätare och högre, med färre transportsträckor, och med utbyggd kollektivtrafik och åretruntcykling. Det kommer att förändra relationer och hierarkier i trafiken – och ställa andra krav på ansvarstagande även från cyklisters sida till trafikregler och medtrafikanter.

Umeå, med sitt centrum som urban ö i omgivande landsbygd, skiljer sig åt från storstäder, då bilen för många här är en nödvändighet för livskvalitet och frihet, något ingen kollektivtrafik kan kompensera för. Men även Umeå går mot en ny trafikepok, där gamla instinkter utmanas.

…och helt apropå: Gåstråket längs Kungsgatan fungerar inte bra när det är mycket folk, på grund av cyklister som kör för fort och slarvigt. Det kan inte vara mening att man inte ska kunna släppa barn fria där av rädsla att de ska bli påkörda. Gatan uppfattas – inte minst av äldre, som inte lätt kan ta snabba steg åt sidan – som onödigt stressig. Cyklister och fotgängare har också en komplicerad relation.

Tänd lysena cyklister

Av Ola Nordebo, 7 december 2009 kl 07:12, 5 kommentarer

Jag håller med dem som anser att vi cyklister i Umeå måste bli bättre på att sätta på våra cykellysen nu när mörkret ockuperar en stor del av dygnet.

Cyklar om kvällen utan lysen kommer snabbt och är svåra att upptäcka, för bilar, fotgängare och andra cyklister.

Om Umeå ska vara en modern, grön, cykelvänlig stad där cyklarna kommer högt på prioritetslistorna i stadsplanering, snöröjning och annat – och det måste ju vara ambitionen – då får också cyklisterna lov att leva upp till ansvaret.

Då duger det inte att fara fram på ett livsfarligt, regelvidrigt och omoget sätt i trafiken. Visa att cykel förtjänar att tas på allvar som ett seriöst transportmedel – tänd lysena.

Etikett: Cyklar

Cyklarnas Umeå, bilarnas Umeå, bussarnas Umeå

Plötsligt dyker de bara upp i mörkret

Gnälliga bilister vs arroganta cyklister i umetrafiken?

Tänd lysena cyklister

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv