Etikett: Dahrendorf

Västerbotten är av det krokiga virket

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan blandar lite liberal idéhistoria och politisk filosofi med ett par funderingar kring lokal- och regionalpolitik:

———————————–

Västerbotten är av det krokiga virket
 
”Av så krokigt virke som det människan är gjord av, kan ingenting helt rakt snidas”, skrev filosofen Immanuel Kant.
 
Bilden tas ofta som utgångspunkt för resonemang om vad som utmärker en liberal samhällsanalys i motsats till utopiska eller totalitära samhällsvisioner.

Den liberala människosynen bygger på en nykter insikt om att motsättningar, konflikter, motstridigheter och spänningar är ofrånkomliga, ofta rentav välkomna, i mänskliga miljöer. Det öppna, pluralistiska, demokratiska samhället försöker hantera och leva med dem. Utan konflikter kan det inte finnas något mänskligt samhälle, som Karl Popper formulerat det.
 
Liberalismen vill inte spänna fast, räta ut, hamra rätt och hyvla till människan efter någon utopis stränga instruktionsbok och obevekliga måttstock. Och fasar inför konsekvenserna av sådana försök.
 
Förankrad i förnuftstänkande och upplysning är den liberala ansatsen (till vilken givetvis även många socialdemokrater och konservativa under andra beteckningar på avgörande sätt bidragit) att söka förvandla själva det fria, rationella, prövande och kritiska mötet mellan idéer, erfarenheter och viljor till en drivkraft för utveckling och mödosamt framåtskridande.
 
På det sättet kan också de ofrånkomliga konflikterna trots allt hållas begränsade inom en ram av demokrati, grundläggande tolerans och rättsstat.
 
 
Totalitära samhällen och slutna utopier däremot, vars förverkligande alltid får helga de brutala medlen, söker på olika sätt skapa en ny, rätlinjig, enhetlig människa. Därför slutar det alltid med att totalitära regimer söker avlägsna individer som inte passar in och söker utplåna spänningarna, egenheterna och mångfalden som är ofrånkomliga i det öppna samhället. Den yttersta konsekvensen blir alltid människor kvästa och plågade under regimernas våld.
 
 
Den nyligen bortgångne tysk-brittiske liberale sociologen och författaren Ralf Dahrendorf funderar i sin bok ”Versuchungen der Unfreiheit” (”Ofrihetens lockelser)” (2006) om orsaken till att vissa intellektuella i avgörande ögonblick tycks immuna mot ofrihetens läror, medan andra intellektuella ständigt fascineras av, letar ursäkter för och blir medlöpare till nazism, kommunism, fascism, maoism och andra antiliberala ideologier.
 
Vad utmärker de intellektuella, de engagerade betraktare, i historien som håller fast vid en liberal grundhållning även i totalitära tidevarv? Det frågar sig Dahrendorf och ger ledtrådar i ett tänkvärt och nyanserat, ofta överraskande, resonemang som med ständiga reservationer tar avstamp i de fyra klassiska kardinaldygderna: mod, rättrådighet, vishet och måttfullhet. Boken är synnerligen läsvärd, jag rekommenderar den varmt.
 
Kants bild av människan som krokigt virke återkommer även hos Dahrendorf, i samklang med Poppers argumentation i ”Det öppna samhället och dess fiender”.
Den liberala hållningen ställs i kontrast till allehanda drömmar i idéhistorien om den slutliga enigheten, det perfekta kollektivet, den enda objektiva sanningen, det svunna paradiset eller det framtida lyckoriket där motsättningarna inte fanns eller kommer att upphöra/avskaffas. .
 
Utmaningen för det liberala samhället är att skapa institutioner och ramverk som kan hantera motsättningarna utan att hota de centrala friheterna. Ändamålen kan inte tillåtas helga medlen.
 
 
Tar man ett skutt från sådana här grundläggande tankegångar ur den liberala idéhistorien till dagspolitiken, inte minst på lokalt och regional nivå, finns det många paralleller. Hur ofta kväljes inte politiska debatter med lokal eller regional tyngdpunkt av floskler om att man måste ”sluta käbbla och börja arbeta tillsammans för kommunens bästa”, att man ska ”tala väl” om sin stad eller sitt län, ”umeborna tycker” ditt eller datt eller att nu ”måste vi sluta oss samman och stå upp för vår ort”.
Som funnes det en given högre enighet eller sanning om hemortens bästa som de lokala debatterna, meningsutbytena, grälen och motsättningarna till vardags döljer och trycker ned.
 
Det är nonsens. Det finns inget objektivt ”bästa” för en kommun. Och det är naivt och odemokratiskt att kräva uppslutning bakom villfarelsen att detta ”bästa” (som inte existerar) skulle uppstå i all sin glans bara alla kom överens.
Talet om kommunernas bästa i absoluta termer gör långt mer skada än nytta. Ropen på mindre debatt och mer körsång i de lokala församlingarna är i grunden antiliberala. Även den enskilda kommunen är av krokigt virke. Hanteringen av, inte avskaffandet av, spänningarna, motstridigheterna och mångfalden är framstegets källa.
 
Det betyder inte att man inte i exempelvis kommunalpolitiken ska försöka komma överens och hitta bred samstämmighet bortom överkomliga motsättningar. Självklart ska man göra det. Men pragmatiska kompromisser som inte grundar sig på föregående debatt mellan olika egensinniga viljor och klart formulerade, ursprungliga ståndpunkter är livsfarlig, även för små kommunerna.
 
Att det finns en anda i sig, låt säga en Umeanda, säger inte så mycket. Om den blir framgångsrik eller hämmande, beror på vilken grundhållning och människosyn den vilar på.
 
 
Ett till exempel: det talas allt mer om motsättningar mellan stad och landsbygd i Sverige, mellan storstäderna i södra landshalvan och kommunerna i Norrland, om en klyfta som växer. En studie från SOM-institutet i Göteborg, ”Medierat centrum – marginaliserad idyll. Svenskarnas föreställningar om stad och land”, av André Jansson, har stimulerat den diskussionen ytterligare på ett intressant sätt på ledarsidor och fristående bloggar. Diskussionen är nyttig, och delvis mycket givande, men full av antiliberala fallgropar för den som inte ser upp när de djupare studierna går över i mer korthuggna sammanfattningar.
 
Trots att jag finner stad-land-frågor spännande känner jag alltid visst motstånd när de formuleras i termer av motsatser och kollektiva enheter.
 
Ofta illustreras den påstådda klyftan mellan storstäderna och landsbygden med kartor där regionala valresultat sammanfattas i antingen blått och rött. Även regionala attityder, på alla möjliga områden, beskrivs gärna i antingen-eller-termer. Stora områden stämplas med etiketter som handlade det om relativt enhetliga kollektiv. Så tycker norrlänningen, så tycker nollåttan.
 
Vi som bott i både storstäder och i glesbygd vet att sådana stereotyper sällan tål många minuter i sällskap med verklighetens obändiga individer i innerstaden, i förorten, i byn och i stugan. De gör den lokala mångfalden stor orättvisa, och leder tankarna fel. Jag tror att det är på sikt negativt, inte minst för Norrland, att acceptera, eller rentav söka bejaka, sådana darrhänt kollektivistiska beskrivningar av landets regioner.
 
Norrland är av krokigt virke. Västerbotten är av krokigt virke. Överallt är det en styrka. Bejaka det istället för de oliberala stereotyperna.

 

Illustration och boktips

Av , , Bli först att kommentera 0

Här nedan är en illustration till min lilla sidokommentar "Denna vecka" på dagens ledarsida om filévirkning, virkhandbok och inköpta biografier på semestern.

("Denna vecka

…började jag klaga på min under semestern införskaffade virkhandbok för att dess mönstermallar inte stämde och min fina filévirkning blev mer deformerad för varje ny rad. En eftertanke senare insåg jag att rutorna inte skulle fyllas med tre utan två helstolpar, vilket efter ett tag blir en väsentlig skillnad. En symbolisk läxa: Man ska alltid tänka efter innan man vänder missnöje utåt. Filévirkning och hörbok är för övrigt en oslagbar kombination.

…läser jag mer under semestern införskaffad litteratur:
* ”Abraham Lincoln. Amerikas großer Präsident.”, av historikern Jörg Nadler.
* ”Die rot-grünen Jahre. Deutsche Außenpolitik vom Kosovo bis zum 11. September”, av Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer.
* ”Versuchungen der Unfreiheit” av nyligen bortgångne tysk-brittiske, liberale sociologen Ralf Dahrendorf."
)

I går kväll rev jag upp mitt pågående virkprojekt, man ska alltid riva upp och börja om när man virkar fel har jag lärt mig.

Med Ralf Dahrendorfs betraktelser kring vad som lockar en del intellektuella att i avgörande ögonblick försvara frihet och mänsklighet och andra att i samma skede lockas av totalitära förtryckarläror, i lurarna som hörbok, började jag om på nytt och på rätt sätt den här gången. Boken rekommenderas

Så småningom ska det växa fram en bild av två mot varandra stående hjortar ur mönstret, man kan ana benen nedan:

 

Fungerar alla årstider

Bli först att kommentera
Etiketter: ,