Datalagringsdirektivet kommer snart upp till nytt beslut i riksdagen. Ledamöterna bör rösta nej till massövervakning. Det är utgångspunkten för den här lördagskrönikan.

En tidigare krönika från slutet av förra året på liknande tema:

Det här är jag, det här är du, det här är vi

—————————————————–

Rösta nej till massövervakningen

Rösta nej, vägra att ge efter och betala böterna i väntan på fortsatt process. Det finns inga hållbara skäl för Sverige att införa EU:s datalagringsdirektiv. Tvärtom bör Sverige – det handlar om så viktiga värderingar – säga ifrån, ta en strid, dra en gräns, också under risk för böter på mångmiljonbelopp, med hänvisning till EU:s egna grundprinciper.

Visserligen var det en svensk, då socialdemokratiskt styrd, regering som för ett antal år sedan ursprungligen kampanjade för direktivet inom EU. Idékläckare var dåvarande justitieministern Thomas Bodström. Men ett svek blir inte bättre för att det följs upp av ett nytt, när det ursprungliga misstaget blivit uppenbart.

Datalagringsdirektivet – utan proportioner, illa utrett och för eventuell brottsbekämpning obefogat i sin omfattning och principlöshet – anger att uppgifter om allas telefonsamtal, sms och e-post, alltså tidpunkter, platser, inblandade personer, ska sparas av operatörerna i minst sex månader. Det är liktydigt med ännu ett krav på massövervakning av medborgarnas kommunikation med varandra. Allt ska kartläggas, kontakter, rörelsemönster, kommunikationssätt, så att pusslen ska kunna läggas i efterhand.

Sverige har skjutit upp införandet i flera år. 2011 fick Mp, V och Sd (med helt olika motiv) igenom en så kallad minoritetsbordläggning av frågan i ytterligare ett år. I dag, efter de senaste årens omfattande och folkbildande integritetsdebatt, finns det rimligen en blocköverskridande majoritet i riksdagen, bland ledamöterna, som i sak är emot de föreslagna åtgärderna, som inser att de skulle bryta mot respekten för den personliga integriteten på ett oacceptabelt och omotiverat sätt. Men 21 mars är det dags för riksdagen att gå till beslut, och det mesta talar för att alliansen och socialdemokraterna tillsammans kommer att rösta ja.

Sverige måste, lyder argumentet, böja sig för att EU:s regelverk säger så, för att vi får höga böter om vi vägrar och för att Sverige knappast skulle vilja att andra EU-medlemsländer började välja och vraka bland gemensamt fattade beslut och struntade i dem som inte passade. De argumenten skulle vara giltiga och relevanta i de flesta frågor. Men de håller inte när det kommer till datalagringsdirektivet.

Sveriges riksdagsledamöter bör rösta nej den 21 mars, inte i trots och rättshaverism, för att direktivet kräver en åtgärd som Sverige i dag är emot och helst vill avstå från, utan för att det skulle innebära en massövervakning av medborgarnas privata kommunikation som strider mot både Sveriges och EU:s egna grundprinciper om medborgerliga rättigheter.

Det är inte en fråga om att vilja eller inte vilja, om att följa eller inte följa ett direktiv, utan om rätt och fel, lagligt och olagligt, där direktivet hamnat på fel sida. Sådana konflikter mellan det som beslutats på formellt laglig väg och det som är godtagbart utifrån ett grundlagsperspektiv kan uppstå då och då. Kraven på åsidosatta rättigheter och ytterligare inskränkt privatsfär blir inte mer acceptabla för att de kommer i form av ett EU-direktiv och med hot om böter.

När det gäller människors rätt att slippa den totala övervakningen måste EU:s grundvärderingar skyddas mot EU:s direktiv.

Gränserna för vad som anses vara en acceptabel form av övervakning förskjuts hela tiden. Steg för steg tvingas människor vänja sig vid ett genomlyst samhälle där det mesta går att spåra, där den egna sfären krymper och där en grov kränkning av den egna integriteten alltid bara är en enda mänsklig faktor, ett enda litet missbruk av information, bort. I det lilla, som i det stora. I det lokala som det internationella.

Det kräver både att de stora systemen är felfria och att människor kröker sig inför påståenden om att så är fallet – två omöjligheter. Misstron som oundvikligen följer, mellan människor och mellan människor och institutioner, bryter ned viktiga processer i det civila samhället som har med skapande kreativitet och ansvarstagande i vardagen att göra.

Och när väl övervakningen dragits i gång, uppgifterna samlats in, så finns det inget riktigt principiellt skydd kvar mot vad uppgifterna sedan används till. Flyter gränserna redan kan man aldrig veta vilka trender och dagsrubriker som får överaktiva politiker – sugna på att få kredd för att de ”gör något” – att kräva att övervakningens syften omdefinieras.

De små stegen är lätta att ta framåt, men väldigt svåra att backa igen. Eftersom de tekniska framstegen – givetvis nästan enbart positiva för frihet, demokrati, bildning och mångfald i ett öppet samhälle – också kommer att öka möjligheterna till massövervakning och massregistrering i framtiden, är det ännu viktigare i dag än tidigare att grundlagar och lagstiftning upprätthåller skyddet för den personliga integriteten.

I en epok som bejakar den tekniska utvecklingen, bör lagstiftarna snarare vara konservativt försiktiga i synen på vad stater ska ha rätt att använda den till i syfte att kontrollera och styra människor.

Det finns inget som talar för att försöken att genomdriva ytterligare övervakning, informationsinsamling och informationssamordning, till nackdel för mångfald och människors privatsfärer kommer att upphöra. Därför måste fler tunga aktörer börja ifrågasätta de enskilda små stegen, dra gränser – för att inte dammarna ska brista.

Ju tidigare gränsen dras av medlemsländer inom EU som inte accepterar att EU via ett datalagringsdirektiv låter en av de största dammarna brista i integritetsfrågan, om flera medlemsländer faktiskt gör klart att det här är ett övertramp som inte kan accepteras, desto större är chansen att balansen återupprättas.

För målet kan inte begränsas till att Sverige via vägran och böter ska slippa införa lagen, utan att den ska dras tillbaka som EU-direktiv överhuvudtaget, att den ska underkännas som oacceptabel och stridande mot EU:s grundprinciper.

Riksdagen brottas med ett besvärande rykte om sig att ha förlorat i betydelse, självständighet och hållning. Nu har ledamöterna chansen att visa att ryktet om deras irrelevans är betydligt överdrivet.

Rösta nej.