Etikett: Demokrati

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

Av , , Bli först att kommentera 3

Lördagskrönika om den nya kraftmätning som är på gång mellan demokratiska samhällssystem och auktoritära system som framtidsmodeller för länder i omvälvning. Jag drar tre slutsatser:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

Och så en återblick på en av mina ryska favoritromaner: Andrej Belys Petersburg.

————————————

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

EU kan inte tolerera den farliga utvecklingen i Ungern längre. EU får inte låta sig utnyttjas av dem som leker katt och råtta med regelverken, suger det söta ur gemensamma marknaden och sen torkar…tja…med det som rör rättsstaten.

Att unionens ledande företrädare hittills med förbluffande precision lyckats reagera med skarpt formulerad men till sina konsekvenser tämligen harmlös kritik – möjligen för att högerpopulistiska regeringspartiet i Ungern tillhör samma europeiska konservativa partigrupp som flera regeringspartier i andra medlemsländer – är en ynklighet. EU måste med konkreta sanktioner göra glasklart att bryter ett medlemsland medvetet mot samarbetets grundvärden så får man ta konsekvenserna av det.

Västvärldens demokratier måste sluta förse diktaturer som Saudiarabien med högteknologiska vapensystem utformade för att slå ned folkliga uppror. Ingen vapexeport till diktaturer.

EU måste våga tala klarspråk om den auktoritära utvecklingen i Putins Ryssland, även om det skulle kosta kontrakt och gasleveranser.

EU och USA måste frigöra sig från, eller riskera, beroendet av Kinas ekonomiska muskler, om det är vad som krävs för att fortsätta föra fram kritiken mot regimen.

Omvärlden får inte – när den arabiska våren övergår i de svåra, farofyllda, bistra realiteter som var oundvikliga och som alla vägar till demokrati måste passera – upprepa gamla försyndelser och sätta sitt hopp till nyauktoritär stabilitet framför rättmätiga krav från modiga demonstranter.

***

Världens demokratier har dassig självförtroende just nu. Den gamla känslan från Berlinmurens fall och kommunismens kollaps av att historien tagit slut, och stannat vid rätt station, har ersatts av en farhåga att historien börjat rulla igen, åt oklart håll.

Länge togs kopplingen mellan demokrati och marknadsekonomi, mellan demokrati och välstånd, för given. Lyckades man bara öppna upp diktaturer och ge dem smak på marknadsekonomins överlägsna välstånd, skulle den demokratiska utvecklingen oundvikligen komma så småningom. Ingen uttalar längre prognosen med samma tvärsäkerhet.

När både USA och EU kämpar med ekonomiska kriser, samtidigt som Kina tycks vara på väg att, skenbart, upplösa den gamla kopplingen mellan demokrati och långvarig ekonomisk dynamik, är det inte längre givet att länder som kastar av sig totalitära ok blickar mot demokratier som förebilder.

Valet uppfattas kanske inte längre stå mellan frihet och välstånd vs förtryck och fattigdom, utan mellan olika former för kapitaliskt välstånd – demokratiska eller auktoritära.
Det är långsiktigt en illusion. Sambanden är över tid givna. Men mäktiga eliter – politiska, religiösa, ekonomiska – kan tänkas lockas av modeller som synes förena marknadsekonomi med auktoritär stat av kinesisk eller rysk modell. Låt hjulen snurra, men människorna tiga.

Turkiet är ett annat, delvis annorlunda, men intressant och möjligen varnande, exempel. Jag hör till dem som tycker att det är självklart att EU ska hålla öppet för ett turkiskt EU-medlemskap om landet någon gång skulle genomföra alla de reformer som kräv för att uppfylla medlemskraven. Ett Turkiet som uppfyller kraven på riktigt skulle berika EU.

Men EU har under många år självmedvetet utgått ifrån att det varit Turkiets högsta dröm att få bli en del av det europeiska samarbetet. Nu, när EU krisar och Turkiet är inne i en stark tillväxtfas, börjar en del i Turkiet snegla mot en annan och självständig väg till regional stormaktstatus, utan behovet av att anpassa sig fullt ut till EU:s demokratiska regelverk.

Plötsligt är det EU som är på defensiven, när det gäller självbild och tro på det egna samhällsystemet långsiktiga fördelar.

***

Det väntar en ny kraftmätning mellan demokratiska samhällen och auktoritära system, som konkurrerande framtidsmodeller för länder i omvandling.

I det läget straffar det sig också att västvärlden länge talade vackert men levde smutsigt när det passade. Demokratier gav mångårigt stöd åt utvalda förtryckare och exploatörer i den heliga stabilitetens namn. De europeiska kolonialsynderna levde kvar. USA förde ett fälttåg av kupper, mord och stöd åt auktoritära krafter i Sydamerika.
När västvärlden i dag kämpar med låg trovärdighet i plågade regioner som frigör sig, har det sina konkreta, historiska skäl. Den som ofta svikit idealen man säger sig stå för, blir inte trodd.

 

Men just i det läget prövas hur djupt övertygelsen om demokratin och den liberala rättstaten faktiskt sitter, även utanför en kalla kriget-logik, och hur viktigt man anser det vara att stå för ideal även när de kommer med en inledande prislapp, inte bonus. Och den övertygelsen borde sitta djupt.

***

”Bronsgiganten hade sprängt fram genom tidsåldrarna ända fram till detta nu och cirkeln slöts; seklerna hade dragit förbi; Nikolaus hade bestigit tronen och efter honom de två Alexander; Alexander Ivanovitj, drömmaren som väckts, en skugga på flykt, hade oförtröttat överskridit epokerna och tidsåldrarna, genomlöpt dagarna, åren och Petersburgs fuktiga prospekt medan de dånande slagen av metall förföljt honom, förföljt alla människor. Jag har hört dånet, har du också hört det?”
(Ur Andrej Belyjs roman ”Petersburg”)

Andrej Belyjs febriga, vitala, mörka roman Petersburg, första gången utgiven på ryska 1916, är en i dag tämligen bortglömd, modernistisk klassiker i den ryska litteraturen.

Petersburg sprakar av infall, poesi, drama och svartsyn, och man är utmattad efter första genomläsningen. Den utspelar sig under de laddade förrevolutionära stämningarna i Ryssland 1905, och skildrar spänningarna mellan reaktionärt tsarförtryck och revolutionär terrorism, och inklämd däremellan civilisationens spröda möjlighet som alternativ till apokalypserna.

Personerna irrar genom överhettade liv i en överhettad stad och kämpar för att bevara en rest av godhet i ett läge där undergång tycks stå mot undergång, gammal ruttenhet mot redan förlorade illusioner.

Bronsryttaren, eller bronsgiganten, syftar på den berömda statyn av Peter den Store till häst, som får liv. Det är en passning till Pusjkins berömda dikt.

Magnus Ljunggren har i ett efterord till den svenska utgåvan beskrivit ”Petersburg” som ”både de stora ryska 1800-tals klassikernas slutstation och den modernistiska romanens startpunkt – här finns djup förankring i traditionen och nya perspektiv framåt.”

Dostojevskij möter Joyce, och det är precis som det låter. Romanen lämnar läsaren med onda aningar, ändå ett vagt hopp, men inga säkra svar.

***

Sankt Petersburg, Moskva och Berlin (dit Belyj flyttade) under förkrigsåren i början av 1900-talet var omtumlande, hetsiga och förrädiskt stilla miljöer där grunden för många av 1900-talets katastrofer lades. Till slut började många att längta efter smällen, för att slippa den kvava luften.
Stora utopier trängdes med undergångsstämningar, som i det mörka lugnet inför ett åskutbrott.

När man i dag läser romaner om de miljöerna, och tjugotalets miljöer, gör man det med facit i hand. När vi förlorar Hans Castorp ur sikte på sista sidan av Thomas Manns Bergtagen, om de intellektuella stämningarna i Europa inför första världskriget, när han snubblar fram på slagfältet, önskar författaren honom farväl med den dystert profetiska frågan om ur all denna död kärleken ska stiga igen?

Vi läser romanerna och vet att det gick åt helvete. Det gick åt helvete i Ryssland. Det gick åt helvete i Tyskland. Det gick åt helvete i Kina. Runt om i världen. Alla miljoner mördade och döda.

Men de som levde 1905, som tittade framåt då, hade visserligen skäl att vara oroliga, men också skäl att känna tillförsikt, att känna sig stå på tröskeln till en epok av fred, demokrati och försoning. Det var ett ögonblick när mycket stod på spel, men ingenting var förutbestämt. Först efteråt vet vi att fel krafter tilläts växa sig starka, medan de som stod för demokrati, pluralism och medmänsklighet blev för svaga.

Jag drar inga paralleller mellan de åren och vår tid. Nästan alla försök att göra sådana jämförelser brukar vara hysteriskt överdrivna och historielösa. Men tre lärdomar kan vi dra:

(1) Det kan alltid gå åt helvete, och det gäller att inte vara naiv och eftergiven.

(2) Det är inte likgiltigt vilka samhällssystem som får genomslag i en brytningstid, för det kan lägga grunden för ett sekels både drömmar och mardrömmar.

(3) Ideal har inga egenliv, utan blir precis så livskraftiga som deras företrädares engagemang, uthållighet och övertygelse är.

***

Eyvind Johnson formulerade det ganska bra i sitt vårtal i Uppsala, 1951. Mycket har hänt sedan dess, men andan hans ord gäller ännu:

”Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.”
 

Vem är outsider och vem etablissemang, vem folk och vem herre?

Av , , Bli först att kommentera 5

Vad konflikten mellan Lennart Holmlund och Inge-Bert Täljedal illustrerar om politik och samhällsdebatt i stort, om spänningen mellan den beslutande, exekutiva klassen och den agendasättande klassen, och vikten av en balans mellan dem, handlar den här lördagskrönikan.

Plus några rader om lite annat.

En tidigare krönika om just fenomenet Lennart Holmlund finns här: Är Holmlund bara Holmlund?

(Jag kommer inte att läsa kommentarer här de närmaste dagarna, men den som vill kommentera krönikan kan göra det här, där den också finns utlagd: http://www.vk.se/820965/nordebo-holmlund-och-taljedal-bryter-arm

—————————————————–

Holmlund och Täljedal bryter arm – bra!

Vem är Björn och vem är Benny? Vem är rebell och vem är makt? Vem är folk och vem är herre? Vem är hjärta och vem är smärta? Vem är fe och vem är fä? Vem är framåt och vem är bakåt? Vem är tuta och vem är köra? Vem är blick och vem är blunda? Vem är ego och vem är lego? Vem är outsider och vem är etablissemang?

I veckan kunde vi läsa att Inge-Bert Täljedal – tidigare rektor för Umeå universitet, tidigare ordförande i kulturnämnden och kommunfullmäktige, professor, kulturskribent, inflytelserik socialdemokrat och allmän umeprofil – lämnat det socialdemokratiska partiet i protest mot framför allt Lennart Holmlund och kommunens stadsplaneringspolitik. Han tycker att demokratiaspekten försummas och att det går för snabbt.

Konflikten mellan Holmlund och Täljedal är långt intressantare än enskilda stadsplaneringsärenden i Umeå. Den illustrerar något tänkvärt om politik och samhällsdebatt i stort.

Jag är ganska säker på, hur paradoxalt det än kan låta, att både Holmlund och Täljedal anser sig representera en mer folklig, orättvist behandlad opinion i Umeå. Båda drivs i den här debatten av ett slags outsiderskap, kanske till och med en outsidervrede. I konflikt med vad de upplever som ett etablissemang som vägrar att ta reson, som bara kör sitt race i uppblåst självgodhet.

***

Ett Holmlund-fan skulle möjligen formulera det så här: Holmlund är den vanliga umebons klarspråkige politiker som vågar stå upp mot finfolket i kultursfären, akademikretsarna, medierna. Mot alla de snobbiga, bakåtsträvande typerna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”agendasättande klassen”. Den där alla tycker ungefär lika, fnissar och rasar ihop åt samma saker. Kotterierna som avgör vem som ska hyllas och hånas.

Holmlund är folklige rebellen som talar om att den gamle kejsaren är naken. Han utmanar de inrökta, konservativa salongerna. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

Ett Täljedal-fan skulle möjligen formulera det så här: Täljedal representerar en eftertänksam, intellektuell, principiellt resonerande röst i en stad där stadsplaneringsbeslut drivs igenom i demokratins gråzoner. Han vågar ge röst åt ett undertryckt folkligt missnöje i Umeå över de politiska makthavarna där uppe i det jag strax ska återkomma till som den ”beslutande och exekutiva klassen”. De som driver igenom sina redan förutbestämda agendor till vilket pris som helst. River och bygger utan att låta sig påverkas av några invändningar.

Täljedal är hederlige sanningssägaren som vägrar inrätta sig i övermaktens led. (Och får han kritik i VK är det bara ett utsökt bevis på att han säger sanningar.)

***

Så vem har rätt? Vem är egentligen outsider här och vem etablissemang? Båda har rätt och båda fel. För konflikten mellan Holmlund och Täljedal är en konflikt mellan ett slags etablissemang och ett annat slags etablissemang. Mellan ett slags outsiders och ett annat slags outsiders. Mellan vad jag skulle kalla den beslutande, exekutiva klassen som har den politiska och ekonomiska makten, och den agendasättande klassen, som har störst inflytande över debatten.

De överlappar varandra, men bryter ändå alltid arm med varandra. Däremellan står många kluvna, med viss sympati i båda riktningarna.

För om man nu i stadsplaneringsdebatten skulle vilja att det byggdes ungefär som i Holmlunds anda, men först efter den öppna, lugna demokratiska förankringsprocess som Täljedal efterlyser, hur ska man då ta ställning i konflikten?

Politik är en konstruktiv armbrytning mellan de perspektiven: att förverkliga resultat och att tänka efter ett varv till. Båda behövs. Den agendasättande klassen får inte ges vetorätt över folkvalda. Och beslutsfattare får inte bara för att de är folkvalda ges blank check att göra som den vill.

Politiska beslutsfattare måste ingärdas av motkrafter, oberoende medier, kritiska, ansvarsutkrävande medborgare, orädda debattörer, självständiga forskare, fria konstnärer, bromsande institutioner och uthålliga regelverk som sätter gränser, hävdar värderingar och upprätthåller diskussioner. Starka sådana motkrafter behövs till det kortsiktigt populära eller enkelspåriga. De är viktiga som vågar hävda värderingar, även när en makthavare kan hänvisa till stöd i en opinionsmätning eller ett val.

Men det omvända gäller också. Lennart Holmlunds popularitet i Umeå baseras, tror jag, mycket på människors misstro mot den agendasättande klassen, som inte upplevs som ”regeringsduglig”. Man söker politiker som vågar fatta beslut, hålla fast vid åsikter och stå för obekväma målkonflikter. Även när debatteliten drar efter andan och låtsas som om målkonflikter överhuvudtaget inte existerar. Rädslan för att den agendasättande klassen ska få för stor makt är stor.

Det är illa nog att de var för sig uppfattas som opålitliga. Uppstår ett läge där människor upplever att de politiska makthavarna och debatteliten dessutom går hand i hand ökar risken markant för populistiska proteströrelser. Då söker fler frustrerat efter röster som avviker. Avvikandet i sig blir attraktivt.

Förstår man inte den mekanismen blir man förbluffad när valresultat och mätningar visar på trender utanför den egna bubblan. Och dåligt rustad att granska och analysera dem.
För att förebygga ett lodrätt vi och dom, måste man i så många sammanhang som möjligt orka hålla kvar olika erfarenheter, samtalandes med varandra. Inte söka fula ut andra slentrianmässigt.

***

(Inom parentes: Om man bara är emot hat och hot som riktas mot meningsfränder, men flabbar och ursäktar när det riktas mot motståndare, om en extremism bekämpas hedervärt samtidigt som en annan bjuds till finrummen utan kritiska frågor – då undergrävs trovärdigheten i all kamp mot antidemokratiska rörelser. Då framstår allt som en godtycklig gegga av hyckleri och kålsupare. Populisternas drömläge.)

***

Vem är sosse och vem är sosse? Vem är liberal och vem är liberal? Vem är grön och vem är grön? Vem är röd och vem är röd? Vem är konservativ och vem är konservativ? Vem är Umeå och vem är Umeå?

Det vore olyckligt om Holmlund och Täljedal blev överens, för den spänningen behövs i lokaldemokratin. Och vilka partier de är med eller inte med i kvittar. Men det är viktigt att de fortsätter att snacka med varandra, ifrågasätta och irritera varandra, bryta arm. När de håller varandra i ömsesidigt schack, fungerar det bäst. Tillsammans med sina motsättningar är de bättre än var för sig på sitt håll.

———————————

 

Och så ett citat ur litteraturen att ta med sig inför helgen:

"Pasternak såg ut att vara högst 47-48 år. Han utandades en häpnadsväckande, gnistrande fräschör som en bukett nyss brutna syrenkvistar på vars blad trädgårdsdaggen alltjämt finns kvar. Han skimrade, hans händer var i oavbruten rörelse och hans förvånande barnaleende, som blottade de vita tänderna, lyste hela tiden upp hans rörliga ansikte. Han poserade en aning.

Men en gång hade han skrivit om Vsevolod Meyerhold:

"Även om det blott och bart är spel,
så är det sanning. Spela alltid så."

Och detta gällde också honom själv."

(Ur Olga Ivinskajas "I tidens våld. Mina år med Pasternak", som inte står Pasternaks egna verk efter i gripande scener, poesi och mänskligt djup.

Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt – två hårdhudade pionjärer

Av , , Bli först att kommentera 10

Samhällsbärarna och demokratin. Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt, två hårdhudade pionjärer i Umeås politiska historia, de två första kvinnorna i Umeå stadsfullmäktige, invalda det hetsiga, elaka lokala valåret 1910, är ämnet för den här torsdagskrönikan.

Och så några ord om Britt-Marie Lövgren, samhällsbärarna som är demokratins förutsättning och att vi måste bli bättre på att berätta om vår uppskattning av människor medan de lever.

De tidigare krönikorna i den här serien finns att läsa här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

—————————————————–

Helena Ljungberg och Anna Grönfeldt – två hårdhudade pionjärer

Oj, vad de var vreda på varandra den hösten. Valrörelsen inför stadsfullmäktigevalet i Umeå i december 1910 var en av de elakaste och hetsigaste i Umeås historia. Tidningar som Västerbottens-Kuriren, Västerbottens Nyheter och Umebladet, hudflängde och hånade varandra med den intensitet som bara småstadens politiska liv där alla känner alla kan frambringa.

Den mest konkreta stridsfrågan handlade om huruvida vattenledningen från Tavlesjön, där vattnet visat sig hålla undermålig kvalitet, skulle ersättas av ett nytt vattenverk vid Piparbölesjön. Det var dåtidens badhusfråga eller stadsbiblioteksfråga. Och som man grälade.

Men stadsfullmäktigevalet 1910 var framför allt ett lokalval som återspeglade en större samhällsomvälvning, med starka motsättningar i sociala frågor, förvaltningsfrågor och rena maktfrågor. Som så ofta tog principdebatterna lata genvägar över ideliga personpåhopp.

"Den hektiska och häftigt polemiska valrörelsen blev den första men långt ifrån den sista, som stadsborna upplevde. Personangrepp och överdrifter av alla slag hade kommit för att stanna i Umeås politiska liv. Att kandidera till stadsfullmäktige upphörde att vara en ärofull social befordran. Det blev ett vågstycke, där den djärve riskerade att bli personligen hudflängd eller begabbad … Det ”opolitiska Umeå hade i ett slag blivit hyperpolitiskt”".
(Ur Sven Ingemar Olofssons Umeå stads historia 1888-1972)

Det var polemik i lust och polemik i vrede, som återspeglade en samhällsomvälvning med starka motsättningar. Men det som gjorde fullmäktigevalet 1910 historiskt var två kvinnor som bröt ny mark.

13:e december, bara veckan innan valet, dök en insändare upp i VK, undertecknad ”Frisinnad” och med rubriken ”Kvinnorna och stadsfullmäktigevalen”. Det var en flammande appell i nykterhetsfrågan, men tog sin utgångspunkt i det nya som höll på att ske: kvinnors intåg i beslutande församlingar:

”Så skönt att stå utanför dagspolitiken i dessa upprörda valtider!” hör man en del kvinnor säga. Men ha vi rätt att stå utanför? Har inte var och en direkt eller indirekt skuld till allt, som sker i ett samhälle (…) Kvinnorna ha erhållit rätt och möjlighet att invärka på förhållandena i samhället. Ha de inte då också skyldighet att göra det och ansvar, om de ej göra det?

Det där innehöll en sanning med modifikation. Rösträtten för kvinnor skulle dröja ytterligare ett decennium. Men i grundlagsbesluten 1907 och 1909 fanns med att kvinnor skulle få rätt att kunna väljas till stadsfullmäktigen.
Och redan på våren 1910, i samband med ett fyllnadsval, hade 45-åriga Helena Ljungberg, banktjänsteman vid Västerbottens Läns Sparbank, valts in av högern i Umeå stadsfullmäktige, som den första kvinnan på landsorten i Sverige att bli fullmäktigeledamot. I det ordinarie valet samma år blev hon omvald, och samtidigt blev 31-åriga adjunkten vid Umeå folkskollärarinneseminarium Anna Grönfeldt invald på de frisinnade liberalernas lista.

Två av de första fullmäktigekvinnorna i Sverige fanns alltså i Umeå.
Och de måste ha varit hårdhudade.

(Uppdaterat): Anna Grönfeldt skrev själv i en liberal jubileumsskrift 1960 om de första åren:

”Stridens vågor kunde gå nog så höga före valen, särskilt då kvinnorna för första gången på allvar skulle med i kommunalpolitiken. Följande ur minnet återgivna presentation av den frisinnade kvinnliga kandidaten stod att läsa i högertidningen: "En vänstervriden rösträttskvinna dimper ned i staden och pratar smörja på några valmöten. Genast är det frisinnade partiet berett att ta emot henne med stora famnen och ge henne plats på stadsfullmäktigelistan utan att veta vad hon duger till.”

Som en historik från Moderata kvinnor påpekar hade frisinnade VK å sin sida på våren helt förtigit att Ljungberg invaldes i fullmäktige. Jag har gått igenom VK från 1910 och inte heller lyckats hitta något omnämnande av det invalet. Och i en artikel dagarna efter valet konstaterar VK (i form av Gustav Rosén kan man anta) att motståndarna i Västerbottens Nyheter under valrörelsen ägnat sig åt ”ovanligt tarvliga och lågsinnade angrepp på hr Rosén och fröken Grönfeldt”.

Men det fanns också en känsla av gemenskap mellan de kvinnliga pionjärerna. Det framgår exempelvis av ett nummer 1911 av Fredrika Bremer-förbundets tidning för den svenska kvinnorörelsen, ”Dagny” – den som senare skulle omvandlas till ”Hertha”. Där presenterar man några av de nya kvinnliga representanter som hunnit väljas in i svenska stadsfullmäktigen, däribland Ljungberg och Grönfeldt i Umeå. Dagny skriver:

”…det utgör ett giltigt bevis för att kvinnorna – trots allt motstånd som rest och som alltjämt i vissa afseenden förefinnes mot deras användande i offentliga värf – gjort sig värderade och respekterade som goda krafter, hvilka, så fort tillfälle därtill gifvits, uppkallas att göra sin insats vid sidan af männens i arbetet för ordnande af det gemensamma samhället”.

Både Ljungberg och Grönfeldt var också aktiva i samma lokala kvinnorösträttsförening i Umeå.

***

Vid den stämningsfulla begravningsceremonin för Britt-Marie Lövgren i lördags här i Umeå, höll bland andra Lisa Tegby, Jan Björklund, Marie-Louise Rönnmark, Ulla Orring, Olof Kleberg och Peter Örn fina, tänkvärda minnestal.

Flera av dem återkom till betydelsen för ett samhälle av engagerade människor som tar på sig slitiga, otacksamma uppdrag, som inte skyggar för ansvar och som ger oupphörligt av sin tid för andra och för det gemensamma.

Olof Kleberg talade om samhällsbärarna, som mest bara får skäll och spe, sällan beröm, men som är förutsättningen för vår demokrati. Samhällsbärarna som är förutsättningen för demokratin; Britt-Marie Lövgren var en av dem. Och hon verkade i en lång tradition.

***

Helena Ljungberg jobbade kvar på sparkbanken livet ut, men dog 1923, 58 år gammal. I VK:s minnesord stod:

”Begåvad och allmänintresserad hedrades fröken Ljungberg med stadsfullmäktigeuppdrag vid två valtillfällen. Anmärkningsvärt är, att Umeå stad var den första, som insatte en kvinna i den kommunala representationen och att fröken Ljungberg var denna Sveriges första kvinnliga stadsfullmäktig. Bland hennes övriga kommunala uppdrag märkas revisorsbefattningar i Minerva och Systembolaget samt för stadens räkenskaper. (…) Fröken Ljungberg efterlämnar minnet av en plikttrogen, i sitt arbete skicklig, personligen älskvärd och förnämt taktfull kvinna.”

Häromåret föreslog moderaterna i Umeå att en staty skulle resas till hennes minne. Förslaget föll, men väckte minnet till liv av en viktig händelse, och en politisk föregångare, i Umeås historia.

Anna Grönfeldt skulle få leva längre. Hon blev en stor liberal umeprofil. I dag är hon mest känd för att redan 1914 ha lagt fram ett förslag om att Umeå borde reservera mark för en framtida flygplats.
Hon fick, som många nytänkare, inget gehör. Men när Umeå flygplats invigdes i maj 1962 var hon, då 82 år, inbjuden som hedersgäst.
Hon var även djupt engagerad i frågor kring utbildning, folkbildning och jämställdhet.

I en återblick som tidskriften Västerbotten gjorde 1979 på ”Hundra års lärarutbildning i Umeå” omnämns Grönfeldt – ”en profil inte bara i Umeå seminarium utan även i stadens politiska och kulturella liv” – bl.a. för sin kamp för jämställda löner mellan manliga och kvinnliga lärare på 1930-talet.

Anna Grönfeldt dog först i april 1973, 94 år gammal. Samma dag hade VK en stor nyhet på förstasidan om att längre sträckor på inrikesflyget skulle bli billigare, och priset för en biljett Umeå-Stockholm kanske sänkas till 160 kr.
”Inrikesflyget blir folkflyg?”, frågade VK. Det var nog helt i Annas anda.

***

Vi är förresten dåliga på det där, att visa vår uppskattning, att bjuda på åtminstone några av de där varma orden, medan eldsjälarna som sliter och bär upp demokratin, ofta med ett förbluffande gott humör bevarat, fortfarande lever. Vi borde bli bättre det.

Att värna demokrati, frihet och medmänsklighet

Av , , 2 kommentarer 7

Torgny Segerstedt och behovet av modiga avvikare i debatten som inte blir tidsandans och flockinstinktens fångar, är ämnet för den här lördagskrönikan.

——————————————————-

Att värna demokrati, frihet och medmänsklighet

”Så gick den här sommaren. De som nu äro unga, skola på gamla dagar berätta för dem som då är unga om denna märkliga tid. De skola skildra den kvava luft, som vilade tung över Europa, de mörka moln, som tornade upp sig under flera år till dess sommaren 1939 hela himlarundan skymdes av hotfulla skyar. (…) De flesta av oss som nu med olidlig spänning se varje händelsernas droppe dallra och falla, skola då sova den eviga sömnen i skötet på denna moder jord, som fött ett så olyckstungt släkte. Borta äro vi och på nästa släktled har överlåtits det tunga arvet att vara människa, förbannelsens och välsignelsens arv.”

(Torgny Segerstedt, 20 september 1939, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

Den största filmhändelsen under 2000-talet i Sverige är förstås premiären av Jan Troells film om Torgny Segerstedt, 1900-talets viktigaste svenska publicist. Segerstedt var den främste antinazisten i medlöperiets Sverige under andra världskriget – irritationsobjekt för många, åtminstone tills det stod klart att Nazityskland skulle förlora, hjälte för det officiella Sverige först långt senare – men också en komplex, motsägelsefull människa bakom spalterna.

Han var religionshistoriker i grunden, vilket satte många spår i hans skrivande. Han var sylvass, orubblig, men hade alltid nära till den grubblande, religiöst färgade naturlyriken. Under krigsåren, när världshändelserna gav en mörk bakgrund, framstod stilen som på tjugotalet verkat överspänd, som fulländad med lugn tillförsikt.

Troells film kommer i rätt ögonblick, när liberala värderingar om frihet, demokrati, pressfrihet, rättsstat, humanism, medmänsklighet och solidaritet med förtryckta och förföljda kan behöva en motståndspenna från Europas allra mörkaste år, att väcka de gamla instinkterna till liv med.

Dilsa Demirbad-Sten, själv en debattör i hans anda, skrev i förra veckan en stark artikel i DN om Segerstedt, inför premiären av Troells film. Hon avslutade den vackert:

”Torgny Segerstedt avled den 31 mars 1945 i sviterna av en stroke. Han fick aldrig uppleva nazismens slutliga nederlag eller den fred som följde efter kriget. Sina sista dagar låg han medvetslös men vaknade tillfälligtvis upp. I Jan Troells film är hans sista ord en fråga om Hitler är död. Jag har fått berättat för mig att hans sista fråga i verkligheten var en helt annan: ”Är Norge fritt?” Det är skillnad, en stor sådan, på att ge upp andan vid beskedet att någon är död och att göra det till en önskan om frihet.”

Så var det. ”Är Norge fritt?”, var Segerstedts sista ord, skrev dottern Ingrid Segerstedt Wiberg i sin biografi över fadern: ”Utan Norges frihet kunde ingen frihet bestå i Sverige”. Friheten i tanke och ord, ”det enda heliga i tillvaron: det mänskliga”, var det genomgående temat i Segerstedts hela gärning. Han tog, som Dilsa Demirbag-Sten skriver, ”hundvakt för friheten”.

”Efter som dagarna gå, skall det visa sig att demokratierna förfoga över den största styrkan. Och det är denna omständighet, att folkfriheten icke behöver gömma sig i skumma vråar, att den har makt att strida och att segra, det är den, som ger det dystra skådespelet dess inslag av hoppfullhet. Nu kan man dock andas.”

(Torgny Segerstedt, 5 december, 1941, i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning)

*****

Inom parentes: Har man som jag Eyvind Johnson – hans Krilon-triologi var den viktigaste motståndsromanen i Sverige under andra världskriget – som en av sina liberala husgudar ligger det nära till hands att hysa nedärvd skepsis gentemot kulturkonservative författaren och debattören Sven Stolpe.

Han och Johnson var inte kärvänliga med varandra – starka kontraster till språk, temperament och idéutveckling. De tog heder och ära av varandra, allt vad de förmådde. Och som ung läsare tenderar man ju gärna att dela in även den litterära världens bråk i ädla och busar. Om Eyvind Johnson och Sven Stolpe avskydde varandra, så måste det tala till Stolpes nackdel. Svårare än så var det inte. Så varför läsa Stolpe överhuvudtaget?

Därför blev Stolpe en relativt sen, låt oss kalla det mogen, upptäckt för mig. Johnson är fortfarande den liberala husguden. Men Stolpe är en konservativ efterrätt, i lägen när adrenalinnivån är för låg.

Och att han, vilket framgår av memoarerna, under en tid umgicks med en annan husgud – beundransvärde, djärve, djupt olycklige Klaus Mann – får alla kompasser att snurra. Klaus Mann och Sven Stolpe? Vad talade de om? Kontrasten kunde knappast vara större. Och ändå kanske inte. För medlöpare och konformism hade de båda inget till övers.

Stolpe var en formidabel stilist, rakt på sak, otroligt effektiv, alltid med viss brådska att komma till saken i texterna, som den journalist han också var. Han var en frustande lärd, kulturkonservativ folkbildare, och han var en helt orädd debattör. Han gav som han tog, vilket delvis är ett ursäktande sätt att säga att han ofta var lika orimlig som sina kritiker.

Men Stolpe framstår som en skribent som vidgade debatten i ett ögonblick när det kunde behövas. I senaste numret av Axess, skriver idéhistorikern Svante Nordin om Sven Stolpes roll som avvikare i svensk kulturdebatt, och jag måste citera en intressant liten passage:

”Vid det laget gled Stolpe allt längre bort från mittpunkten i Sveriges alltmer vänsterradikala kulturdebatt. I motsats till så många andra svenska kulturpersonligheter hade han varken trott på Hitler eller Stalin. Nu anslöt han sig inte heller till Mao, Castro eller Ho Chi Minh. Istället trodde han på jungfru Maria, något som i det nya kulturklimatet var betydligt mera provocerande. Många ansåg att Sven Stolpe helt enkelt inte var riktigt klok.”

I efterhand kan man ju fråga sig vilka det var som inte var riktigt kloka egentligen?

När jag i går gick ut från vårt – ypperligt förträffliga – stadsbibliotek med några nylånade böcker, gick larmet. Det visade sig vara två delar från Sven Stolpes memoarer som utlöste tjutet. Självklart var det Stolpe. Trots upprepade försök från bibliotekarien att avlarma dem, gick de inte att få igenom kontrollen utan röda blinkningar. Jag fick ta dem med mig, men de fick en specialmärkning och när jag lämnar tillbaka dem ska de tas under speciell behandling. Sven Stolpe skulle, tror jag, ha frustat av förtjusning över detta. Han skulle ha kallat larmbågarna för typiska ”rödskägg” som försökte stoppa honom, men också glatt sig åt att hans böcker inte går att avlarma.

*****

”Hur som helst, luften är renad. Vinden är sträv och hård men kvalmet är borta. Den unkna stank, med vilken hitlerismen förpestat luften, sopas bort av de hårda väder, som gå fram över jorden. Utan egen förskyllan eller värdighet bli också vi i detta land delaktiga av den räddning, som de allierades vapen och de härtagna folkens länge vapenlösa men icke förty okuvliga kamp mot det blodiga våldet bragt Europa.”

(Torgny Segerstedt, 4 augusti, 1944)

Två trender sammanfaller i dag, som riskerar att underminera försvaret för friheten. Det Demirbag-Steg kallar ”de behagsjukas tidsålder”, att få vågar avvika, men också, kanske just därför, att obetydliga skillnader blåses upp som handlade det om världskonflikter. Det behagsjuka och det proportionslösa tar en dans.

Om alla ska tycka lika, leva lika, tala lika, skämta lika, äta lika, hata lika, för att få vara med, och om samtidigt den konstlade upprördheten över ett ordval eller en detalj i en jultradition inte går att skilja från den äkta upprördheten över järnrörsrasism och terrorextremism, om allt som inte helt stämmer överens med den egna åsikten är ”vidrigt”, ”avskyvärt”, ”äckligt”, ”ondska”, om allt behandlas i samma hysteriska tonläge helt utan urskiljning, riskerar till slut allt att framstå som harmlöst. Då drunknar värderingar, humanism och saklig idédebatt bara i ett fasligt larm av otidigheter och gap. Det är ett farligt läge för en liberal demokrati och rättsstat. I det larmet finns andra krafter som trivs bättre.

Om alla stämplas som ”vidriga” som råkar kliva upp på morgon och avvika en millimeter från den senaste trend som agendasättande debattörer och projektledare enats om, finns det inga odevalverade värdeord kvar att ta till mot verkliga extremister. Det berättigade raseriet går inte att skilja från alla andra dagar när debatten rasar över småsaker.

Om Reinfeldt utmålas som Hitler och Sjöstedt som Stalin, så finns risken att många börjar undra om Hitler och Stalin var så tokiga egentligen. Därför är det så olyckligt när debattörer försöker kleta extremistetiketter på varandra, bara för att jävlas, utan minsta saklig heder. Och det är därför som alla former av kollektiva nidbilder legitimerar varandra, för vem avgör vilka kollektiva fördomar som för stunden är acceptabla att vältra sig i? Allt sånt gynnar enbart hatmånglarna, som får chansen att framstå som några i mängden.

Att sakna urskiljningsförmåga är att sakna värderingar.

I en tid när höger- och vänsterextrema partier i Europa – ändå upp till regeringsnivå på sina håll – lockar till sig större, aggressiva skaror, kollektiva hatläror försöker bli salongsfähiga och främlingsfientligheten börjar institutionaliseras, är flockbeteendena i sig ett hot, även de tillsynes godartade. För de kan blixtsnabbt, lär historien, bli redskap i reaktionärernas händer, i det ögonblick som konformismen gör det extrema till norm.

Lita aldrig på en flock som bräker i takt, hur ädel den än tycker sig vara för stunden, för dess djupaste instinkt är just att göra saker i takt. Bräka, hata, rusa, vilseleda, blunda. Det är för godtyckligt.

”Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktigt, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus”, skrev Segerstedt i sin allra sista artikel, 15 mars 1945, i en bitter vidräkning med alla som upphöjer kollektiviteten på individernas bekostnad.

”Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten”, löd den sista raden, ”kommer att fortgå till tidernas ände.”

—————————————-

Ingrid Segerstedt Wibergs bok om fadern är överhuvudtaget läsvärd, som en tidigare biografi än Kenne Fants. En rolig anekdot ur Ingrid Segerstedt Wibergs:

”…en dag meddelande en upphetsad röst i telefonen att följande telegram kommit till Segerstedt: ”Arriving to-morrow early I hope you will see me on a nice breakfast. Winston.” Telegrammet kom just i de dagar, som världen undrade vart Winston Churchill tagit vägen. I alla hemlighet hade han lämnat London för att bege sig till mötet på Atlanten.
När Segerstedt följande morgon gick ned för att ta emot den prominente gästen, tyckte han sig märka hur ett ovanligt stort antal obehöriga med spänning följde hans väg. Han hoppades, att de nöjt av synen då den glade vite bulldoggen hoppade ut ur sin bur. ”Churchill” blev för övrigt göteborgarnas smeknamn på denna hund, som var den sista och mest bortskämda i hela den långa raden av Segerstedts hundar.”

 

Säg som det är istället

Av , , Bli först att kommentera 8

Förtrycket som regimen i Saudiarabien utövar mot sitt folk för att kväsa motstånd och ansatser till frihet, är brutalt och välkänt.
Med Saudiarabien borde inget land som gör anspråk på att arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter idka vapenhandel.

Men i ett svårt fall av ekonomisk självcensur har den svenska försvarsministern värjt sig för att ens behöva kalla Saudiarabien för diktatur. Först efter hård kritik kom i dag en halv reträtt med D-ordet inkluderat.

Att linda in kritik mot rika despoter så varsamt, stänka parfym på rätt rader i protokollet, att inga lukrativa affärsförbindelser eller strategiska partnerskap hotas i onödan, har blivit en folksport för statsledningar.

Med eufemismer som korrumperar det egna språket söker man förgylla sjaskiga substitut för värderingar och principer. Och när oviljan att tala klarspråk dikteras av orderböckerna hos vapenindustrin breder ett svårandat kvalm ut sig.

Säg som det är istället, hur det är med despoter. Säg det direkt, med oböjliga ord, och luften blir lite friskare, sikten något klarare, ryggen en aning rakare.

Saudiarabien en diktatur. Dit borde inte några vapen – förr eller senare riktade mot människor för att tysta dem – exporteras överhuvudtaget.

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

Av , , Bli först att kommentera 2

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans – en lördagskrönika, här lite längre än i papperstidningen, om balansen för de etablerade partierna i det svenska partiväsendet och faran med att både vara för stort och intetsägande och för litet och renlärigt.

Jag resonerar, vad gäller det sistnämnda, lite om att man bör passa sig för alltför renläriga partier och att väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är  övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort.

——————————————————–

Mellan intetsägande superpartier och renlärig intolerans

"Borgerligt superparti" är ett uttryck som man kan skrämma frisinnade ledarskribenter med så att de aldrig vågar släcka lampan igen. Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman Carl B Hamilton har vid ett par tillfällen de senaste veckorna argumenterat för att de fyra allianspartierna borde slås ihop till ett enda – just det, knäna skakar, fingrarna hittar knappt tangentbordet – ”borgerligt superparti”.

Jag är varken borgerlig eller någon vän av superpartier, och jag ska återkomma till varför jag inte tror att en sådan sammanslagning vore lyckad vare sig för svenskt politik som helhet eller allianspartiernas utsikter att behålla regeringsmakten tillsammans, om det är det de vill.

Men Hamiltons förslag har den stora förtjänsten att vara seriöst, intressant, konkret och ärligt, och alltså i högsta grad värt att diskutera. För det sätter fingret på en mycket öm punkt både i det krisande, överansträngda svenska partiväsendet och det alltmer stingsliga, lama allianssamarbetet.

Och det som avslöjat mest om tillståndet i svensk partipolitik i allmänhet och alliansen i synnerhet, har varit just de stressade reaktionerna inifrån alliansen på Hamiltons förslag.

Har man på så kort tid sett så många ömsesidiga avståndstaganden mellan politiker som man trodde ändå stod varandra hyfsat nära – en sådan renlärig rädsla för lite spretigt sällskap – sedan den yttre vänstern på sjuttiotalet utnyttjade alfabetets alla möjligheter för att exakt definiera vem som tillhörde vilken marxistisk fåra?

Det har nästan varit så att man skulle kunnat misstänka att Hamilton fått i uppdrag av oppositionen att lufta förslaget om partisammanslagning för att avslöja hur splittrad regeringsalliansen är internt.

Att stämningen inom alliansen är mindre bra och att den ömsesidiga misstron mellan allianspartierna är stor, kommer inte som någon överraskning.

Folkpartisterna, centerpartisterna och kristdemokraterna är gemensamt skitsura på moderaterna – som de uppfattar som för tröga, för stöddiga, för idélösa och, kanske värst av allt, för populära.

Moderaterna i sin tur inte är särskilt intresserade av vad de opinionsmässiga småglina där nere runt benen tycker – ”alla dessa utspel, vad ska de vara bra för?” – men är allt mer irriterade över att Fp, Kd och C inte bara kan sitta stilla och vara tacksamma, medan moderaterna tar hand om väsentligheterna.

Folkpartister är i allmänhet jättenervösa att behöva bli förknippade med konservativa, helt otidsenliga kristdemokrater mer än nödvändigt och därmed tappa status i kulturradikala kretsar. Kristdemokrater å sin sida tycker i allmänhet att folkpartisterna är skenheliga sociala ingenjörer som bara väntar på att få löpa amok med pekfingervalser på intet ont anande småbarnsfamiljers köksbord.

Och centerpartister och folkpartister kan inte nog betona hur olika man är, tänker och alltid varit – snobbiga akademiker de ena, obegripliga bönder de andra.

Allt det där är välkänd, ofrånkomlig gammal skåpmat och har inte hindrat allianspartierna från att trots allt inneha regeringsmakten tillsammans i snart sex år. De kommer av allt att döma att söka förnyat förtroende tillsammans 2014.

Det måste alltså, skulle man anta, finnas något som de i det aktuella politiska läget anser förenar och har större relevans och tyngd, än det som skiljer åt. Och man kan utgå ifrån att allianspartierna inte anser att det som skiljer dem åt är så komprometterande att det får dem att skämmas för samarbetet i sig.

Söker man stöd för ett bestämt regeringsalternativ för en tredje mandatperiod i rad, går det inte med bevarad trovärdighet att uppträda som om det vore något enbart tillfälligt och nödvändigt ont. Stå för det eller lämna det, är en rimlig uppmaning. Fråga de rödgröna hur trovärdigt väljarna tyckte det var inför förra valet när tre partier som uppenbart hade svårt att tåla varandra försökte låtsas vara bästa polare.

Ändå har ett antal alliansföreträdare den senaste veckan varit väldigt bråttom, bråttom-angelägna om att betona att just deras parti minsann står för ett antal goda värderingar och traditioner, och sätt att se på människor, som skulle vara hotade vid en sammanslagning. Underförstått: de andra vill något helt annat, egentligen. Man vill inte bli rymmas inom samma organisation. Och, föga överraskande för oss som själva har ungdomssynder att bearbeta av renlärighets- och prefixsjukan, har hoten kommit om utbrytningar och nya partibildningar.

Jag har egentligen inga invändningar mot grundresonemangen bakom detta. Allianspartierna representerar alldeles uppenbart olika ideologiska och organisatoriska traditioner – och har historiskt sett ofta stått på motsatta sidor i viktiga sakfrågor – som skulle bli urvaskade om man slog ihop alla fyra partier till ett enda.

Superpartier med dröm om egen majoritet brukar dessutom inte ha särskilt mycket att tillföra samhällsutvecklingen eller idédebatten, utan snabbt bli maktapparater för maktens egen skull. Korruptionen ligger alltid på lut och superpartier för nästan ofrånkomligt en stelare blockpolitik med sig. Och om alliansens problem nu är att den uppfattas som lite förbrukad och idéfattig, lär det inte bli bättre om man låser fast den i en partikonstruktion som drömmer om att bli vad socialdemokraterna brukade vara.

Socialdemokraternas, även internationellt sett häpnadsväckande, långa maktinnehav och breda väljarstöd under efterkrigstidens första decennier går hur som helst inte att upprepa, men – och det är viktigare – är inte heller något att ha som förebild. Socialdemokraterna har de senaste åren varit på gränsen att slitas sönder helt av motsättningen mellan å ena sidan nostalgiska förhoppningar om att på nytt bli ett superparti med 45 procent av väljarna bakom sig och å andra sidan dogmatiska fraktioners stränga krav på en renlärighet som partiet aldrig haft och som står i direkt motsättning till varje form av brett folkrörelsearbete.

Alliansen – och kanske framför allt moderaterna – har mer att lära i förebyggande syfte av den krisen för S de senaste åren, nu möjligen långsamt övervunnen, än av partiets osunt dominerande ställning på 50- och 60-talen.
Så motståndet mot att förvandla fyra spretiga allianspartier till ett enda ”borgerligt superparti” har stort fog för sig. Det skulle bevara en redan förlegad blockpolitik som hellre bör motverkas,.

Det som stör, däremot, är sättet som motståndet tar sig uttryck på; den uppenbara rädslan för att ett parti ska få för stor spännvid, rymma olika grupperingar och samhällsperspektiv, vara tvunget att bära upp den krångliga bredd och konflikter som de klassiska folkrörelserna hade att och lyckades hantera så väl.

Den nervösa längtan efter renlärighet som kommer till uttryck i nästan alla svenska partier i dag står i motsättning till folkrörelsearbete. De svenska partierna är mycket små sett till antalet aktiva medlemmar, och i så måtto sedan länge inga folkrörelser längre. Men de arbetar utifrån folkrörelsernas gamla organisationsstrukturer och det proportionella valsystemet i Sverige är i hög grad utformat utifrån föreställningen om fungerande folkrörelsepartier.

Det är faktiskt, så länge folkrörelsemodellen står som något slags förebild, om än i mindre skala, viktigt att partierna inte blir för små och för internt likriktade. Bredare medlemsbas ger fler röster, kompletterande perspektiv, starkare lokalorganisationer med djupare rötter i lokalsamhället och robustare självmedvetenhet, större opinionsmarginaler och bättre möjligheter att stå pall i debatten utan att drabbas av krisstämningarnas destruktiva mekanismer.

Partier som vill vara något mer än rena kampanjapparater kan inte vara färdiga, givna, dogmatiska svar från början, lika lite som passiva, viljelösa anslagstavlor för omvärldens önskemål där allt handlar om att lyssna.

(Det är ett av skälen till varför exempelvis folkpartiet och centerpartiet borde slå sig ihop – en rationell anpassning till redan existerande realiteter där helheten förmodligen blir bättre och livskraftigare än delarna kommer att vara om ytterligare ett decennium mangel i den statiska blockpolitikens logik – och sedan söka ett mer aktivt samarbete med miljöpartiet i ett nytt partilandskap bortom blockpolitiken.)

När för få deltar i partiernas inre liv, eller när alla redan är överens om att de har rätt eller ingen har någon bestämd, ”helig” uppfattning överhuvudtaget, omöjliggörs till slut allt idéarbete.

Renlärighet och ideologisk medvetenhet är motsättningar över tid, eftersom idéarbete aldrig är något för alla tider avslutat. Och partier är nästan alltid per definition pragmatiska till sina syften. Så argumentet att det finns vissa ideologiska klyftor mellan olika grupper är inte i sig ett argument mot att de kan samsas i ett och samma parti. Hyfsat breda partier måste ofrånkomligen hantera sådana motsättningar och låta sig berikas av dem.

För renläriga partier ska man tvärtom passa sig. Väljarna har goda skäl att förhålla sig skeptiska till dem som är alltför övertygade om att ha sett ljuset.

Ställer man krav på för sträng ideologisk eller annan renlärighet inom en organisation – med ett indirekt, nästan moraliskt, underkännande av dem som har andra bakgrunder, åskådningar eller livsstilar än vad man själv – är steget inte långt till att man också börjar efterlysa samma slags renlärighet bland medborgarna i stort. Fattar de inte sitt eget bästa?!

Argumentationen går ungefär så här: Vi vill det som är gott och rätt, de andra tycker inte precis som vi, alltså vill de det som är ont och fel, åtminstone ibland. En nyansskillnad på marginalen omtolkas snabbt till en klyfta i värderingar och människosyn, till en fråga om att vilja väl eller illa. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

Därför rasar samhällsdebatten så ohyggligt snabbt ner i den tröttsamma ritual där debattörer inte argumenterar i sak, utan anser att den egna, underförstådda godheten, och de andras underförstådda illvilja, per definition avgör frågan om vem som har rätt och fel. Och när sedan riktiga extremister dyker upp i debatten, när det verkligen handlar om djupa värderingsklyftor, är alla stora värdeord redan förbrukade och förslösade på petitesser.

De som inte orkar med att det spretar lite, att människor är krångliga nog med att inte smälta in i senaste trenden eller det som i de egna kretsarna uppfattas som så självklart att det knappt ens behöver diskuteras, riskerar snabbt att fastna i en av politikens farligare fällor: drömmen om att bryskt förändra människor utifrån egna preferenser om hur man bör vara, tänka, agera, se ut och prioritera, vilka som duger och vilka som ska bort, vilka som är ”vi” och vilka som är ”dem”, vilka som är välkomna och vilka som är främmande.

Det är en av de saker som gör att demokratin inger trygghet just när det kan upplevas som frustrerande för de otåliga: den är tämligen trög i förhållande till pöblar, trender, populismer, sekter, eliter och etablissemang, och långt mer lyssnande och eftertänksam än enskilda debattörer med en stark tro på sin sak anser nödvändigt. Förändringar tar tid, men just det skyddar också för ensidighet.

De svenska partiernas chans till överlevnad är varken är som superpartier med dröm om egen majoritet eller små renläriga, självrättfärdiga klubbar för helt likatänkande. Kanske har de svenska partierna i nuvarande organisationsform ingen större framtid överhuvudtaget, kanske väntar slimmade kampanjpartier runt hörnet, vilket kommer att väcka frågor om det proportionella valsystemet. Men i väntan på, eller rädsla för, en sådan utveckling bör de etablerade partierna söka bevara det bästa och friskaste från de folkrörelsetraditioner de föddes ur.

Dit hör nyfikenheten på och fördragsamheten med lite avvikande åsikter, perspektiv och sätt att vara på. En diskussion förutsätter att inte alla är överens från början. En gemensam ståndpunkt som formats av och stått pall för interna meningsutbyten är starkare och pålitligare än den förutfattade meningen som ingen runt bordet ifrågasatte.

Bevare svensk politik för ett ”borgerligt superparti” och för partier med socialdemokraternas efterkrigsdominans som ideal. Men alliansen måste titta sig i spegeln och bestämma sig för om den står ut med sig själv eller inte. För väljarna är det en relevant information.

En farlig illusion om expertstyre lyft över politik och ideologi

Av , , 1 kommentar 5

Ropen på expertregeringar lyfta över politiken blir starkare i Europas krisländer. Det är en farlig utveckling. Ska politiken kunna återta initiativet, och modellen med det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kunna värnas, krävs också att de politiska ledarna vågar stå upp för vad det kräver i form av ordnade ekonomier. Om det handlar den här krönikan, som börjar med en återblick på ett tillfälle i den svenska demokratins barndom, när de flesta ledande politiker flydde ansvaret.

I papperstidningen som vanlig på torsdagar med teckning av Niklas Eriksson.

———————————–

En farlig illusion om expertstyre lyft över politik och ideologi

Lite grand påminde det om Monthy Python-sketchen om maratonloppet för nödiga, när alla rusar in på toaletten direkt efter startskottet. Fast det var politiker i det här fallet, som rusade mot muggen, men av helt andra skäl – av svepskäl. 1920 var ett ovanligt nödigt år i svensk politik. Många letade skäl att slippa ta täten.

Bristande kurage, valtaktik och populism – "någon annan-ismen" i tidig tappning – förde på hösten 1920, efter socialdemokraternas förlust i andrakammarvalet och Hjalmar Brantings avgång som statsminister, till ett sällsamt ränksmideri bakom kulisserna.

Johannes Åman sammanfattar i sin statsministerbiografi över Louis De Geer situationen som rådde:

”Grundidén med en ”oparlamentarisk liberal expeditionsministär” var enkel: Eftersom varken socialdemokraterna eller högern trodde sig ha något att vinna på att sitta i regeringsställning under tiden fram till 1921 års riksdagsval var det tryggast att släppa fram en liberal regering.
Men Edén och hans parti var minst lika angelägna att slippa regeringsansvaret. Därför var man tvungen att gå vid sidan av partierna och bakom Edéns rygg försöka skapa en regering som, även om den inte formellt var liberal, skulle uppfattas som sådan. Gick det illa skulle sedan liberalerna få skulden.”

När de ledande politikerna sattes på ordentligt prov för första gången efter den stora rösträttsreformen fegade de alltså ur och skuttade bort från ansvar och principer, alldenstund de inte vågade se väljarna i ögonen inför det val där den lika och allmänna rösträtten skulle tillämpas för första gången. Hararna fanns till vänster och till höger och i den liberala mitten.

Branting, Lindman, Edén – tassar tvåddes över större delen av det partipolitiska fältet. Ingen ville riskera att behöva förknippas med obekväma beslut som alla insåg nog skulle bli nödvändiga i ett besvärligt konjunkturläge och i en oklar parlamentarisk situation.

Det slutade alltså med en stackars patetisk fackmannaministär, under ledning av landshövdingen i Kristianstad Louis de Geer (snart eftertädd av en annan landshövding, Oscar von Sydow), där ingen av riksdagspartiernas ledare satt med, som inget av de stora partierna ville identifieras fullt ut med och som därför ingen väljare kunde utkräva något egentligt ansvar av vid nästa val.

Men det var samtidigt en fackmannaministär som framför allt ledande socialdemokrater kring Hjalmar Branting och konservativa kring Arvid Lindman förhandlat fram i hemlighet, och som socialdemokratins ledning varit med och skrivit delar av regeringsprogrammet åt. När inget parti orkade med ärlighet gentemot väljarna, valde man att låta parlamentarismen ta en paus.

Det var en ömklig historia, i den svenska demokratins tidigaste och omogna barndom. För fackmannavälde vid sidan av samhällsanalyser, parlamentariska styrkeförhållanden och parlamentariskt ansvarsutkrävande är inte en demokratisk modell.

Desto mer oroväckande är det att se hur nu ropen på just opolitiska expertregeringar växer fram i Europas krisländer, som ett sätt att lotsa igenom beslut de flesta inser är nödvändiga för att undvika katastrof, men som inga partipolitiker vill ta ansvar för eller ensamt förknippas med. Både i Grekland och i Italien har många – även bland väljare – efterlyst åtminstone regeringschefer med expertkunskaper och utan tydlig partipolitisk profil.

Så lågt har partipolitikerna sjunkit i anseende, att ämbetsmannavälde åter lockar – symboliserat av den nya övervakningsfunktion som internationella valutafonden IMF har tilldelats gentemot krisländerna. Partiledningar i de aktuella länderna frestas att förhandla fram nya, tillfälliga regeringar som ska få fatta obekväma beslut innan nästa val – besparingar, skattehöjningar och åtgärder mot orimliga skråprivilegier, skatteflykt och överbyråkrati – men som de själva vill undvika att i för hög utsträckning förknippas med för att inte belastas i kommande valrörelser.

Det är en farlig utveckling, som gör att väljarna fråntas möjligheten att få klara besked och ärliga alternativ som utgångspunkt för demokratiska ansvarsutkrävanden. Det ger näring åt förödande föreställningar om demokratin som ett handlingssvagt, panikslaget styresskick i kristider i ett ögonblick när demokratin är viktig som global förebild för frihetsrörelser i länder som lidit under auktoritära styren.

Den europeiska skuldkrisen hänger inte bara ihop med missförhållanden på finansmarknaderna, utan också i hög grad med politiska misslyckanden, felprioriteringar och ansvarslöshet, under lång tid. Ska politiken kunna återta initiativet, och modellen med det demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kunna värnas, krävs också att de politiska ledarna vågar stå upp för vad det kräver i form av ordnade ekonomier.

När populistisk överbuds- och klientelpolitik trår en dans med hysteriska finansmarknader, då går det illa – och då är det de redan mest utsatta som drabbas hårdast. Och nu kommer ropen på expertregeringar lyfta över allt kaos, lyfta över politiken. Det är en ömklig och farlig utveckling i Europa.

—————————————-

…för övrigt är det onekligen skäl till beklämd eftertanke, att när Silvio Berlusconi till sist tvingas avgå – och för Italiens del kan det enbart ses som något positivt – så är det inte korruptionsanklagelser eller andra belastande affärer som fäller honom, utan räntenivåer på finansmarknaderna.

Allt i livet kan inte gå lätt som ett klick

Av , , 1 kommentar 7

E-röstning ska utredas av en parlamentarisk kommitté, det beslutade regeringen i veckan. Jag är skeptisk till den idén. Om det, men också om att allt i livet inte kan vara enkelt och följa minsta motståndets lag i en större mening, handlar veckans lördagskrönika.

——————————————————-

Allt i livet kan inte gå lätt som ett klick

Minsta motståndets lag är inte alltid något ideal att sträva efter. Allt måste inte banaliseras, förenklas, tonas ned eller sockras, som fanns det en anledning att be om ursäkt för besväret i varje läge. Det är en glättig lära, i linje med lycko- och må bra i varje läge- och skapa det perfekta livet-hysterin i vår tid.

I torsdags beslutade regeringen att ge en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att göra en översyn av delar av valsystemet. Mycket som ingår i utredningsuppdraget är vettigt och viktigt. Men i uppdraget som formulerats av regeringen ingår även att: ”överväga möjligheterna att införa ett elektroniskt förfarande för röstning och rösträkning vid allmänna val, val till Europaparlamentet och nationella folkomröstningar”. Samt att: ”överväga både system som bygger på att röstningen sker i vallokaler och röstningslokaler och system som innebär att röstning kan ske via internet från andra platser än val- och röstningslokaler”.

Det kan – i synnerhet för oss som i nästan alla andra lägen är positiva till e-lösningar och ny teknik – låta bra och logiskt i ett första ögonblick: att förenkla röstningsförfarandet och utnyttja nya tekniska möjligheter som gör det möjligt att rösta från många olika ställen och med några snabba klick.

Men utöver att det vore en onödig reform – den försöker lösa problem som egentligen inte existerar, valdeltagandet i Sverige ligger på höga och stabila nivåer – tror jag även att det vore en mycket olycklig reform.

Mot e-röstning på distans talar både praktiska skäl som har med transparens, säkerhet, rösthemlighet och demokratisk kontroll att göra, och den större faran i att försöka banalisera och förvardagliga själva den demokratiska rösthandlingen.

Allt i samhällslivet behöver inte infantiliseras, som föll demokrati, utveckling, välstånd, frihet, solidaritet och trygghet från himlen helt fritt från människors ansträngningar, engagemang, ansvarstagande, samarbete, uppoffringar, hänsynstaganden, ställningstaganden och värderingar. Ingenting uppstår av sig självt, och det finns inga magiska genvägar.

Ett system med röstning via internet skulle oundvikligen skapa en stor osäkerhet kring de rent tekniska aspekterna: hur garanterar man att inga påtryckningar från andra äger rum mot enskilda väljare när sådana röster avges – problem med valfusk riskerar att bli långt större än det är i dag. Och hur garanterar man anonymitet, hur kan man utesluta sabotage och hur ska rösträkningen kunna kontrolleras?
Faran för att den demokratiska processen blir helt beroende av och måste sätta all sin tillit till teknisk kompetens på ett mycket olyckligt sätt är uppenbar. Transparensen försvinner.

Det är som statsvetaren Peter Santesson skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet: ”Varken kostnaden eller tidsspillan för rösträkning är särskilt besvärande med det rådande systemet. Varför investera i nya, kostsamma och osäkra system när inget uppenbart behov föreligger?”

Allt behöver inte revolutionsromantiseras som fanns de enkla plakatsvar som populister, extremister och konspirationsteoretiker generöst bistår med, men som alla andra, som sliter på i den krångliga vardagens och försöker ta ansvar, sensationellt nog helt missat. Såna svar finns inte, hur de marginella plakaten från politikens ytterkanter med sina enkla svar än blåses upp av dem som aldrig vill erkänna några målkonflikter. Det är fegt att låtsas som om de svaren fanns.

Men det finns också en större invändning att rikta mot hela problemformuleringen: att det måste bli smidigare än i dag att rösta. Varför då? Att avge sin röst i ett demokratiskt val ska vara något annat, något lite mer allvarligt, något lite mer formaliserat och något mindre vardagligt än att köpa en liter mjölk eller med ett förstrött klick deltaga i någon webbomröstning på vk.se. Allt behöver inte populariseras.

Föreställningen att det är en komplicerad uppoffring för en medborgare i en demokrati att behöva rösta, som vore det något påfund från ”politikerna” att tvinga iväg folk till vallokaler, är en del av den tycka synd om-snuttifiering av debatten kring politiskt intresse, politiskt engagemang och röstdeltagande som pågått alldeles för länge. Att rösta är att ta ansvar för något, tillsammans med andra.

Jag tror inte att man gör unga människor någon tjänst om man försöker inbilla dem att livet alltid kan gå som på räls;
att ingenting behöver vara krångligt, svårt och ta tid;
att man alltid kan vara stark och klok bara man vill;
att man aldrig behöver välja, avstå och prioritera vad man gör med sin tid, sitt liv och sitt engagemang;
att kunskap, kompetens och färdigheter går att kräva fram på silverbricka, utan egen insats, utan frustration, slit och övning;
att man alltid kan glida fram och nå sina mål, utan krav på sig själv och från andra.

Det är inte mycket begärt att man som medborgare sätter sig in någorlunda i de viktigaste frågorna inför ett demokratiskt val och avger en röst. Och den som av något skäl inte vill behöver inte, och ska inte tvingas. Röstplikt är en dålig idé.

Men de som klagar och suckar över att de behöver ägna någon timme var fjärde år för att utnyttja sina demokratiska rättigheter, att de hellre skulle göra något annat, att de inte har tid, att de tycker att det är för krångligt, att de inte bryr sig – de ska inte göras till utgångspunkt för reformer av valsystem och vallagar. Att den som gnäller mest utses till representant för alla andra är ett klassiskt misstag.

De problem som finns med lågt deltagande i vissa samhällsgrupper måste givetvis uppmärksammas och diskuteras. Och alla problem som finns med tillgänglighet till röstlokaler för personer med olika former av handikapp måste åtgärdas. Men att försöka väcka intresse för politik, eller att försöka stimulera ökat valdeltagande, genom att banalisera politiken och demokratin, är fel väg att gå. Det kommer surt efteråt, när illusionerna om det motståndsfria, enkla och banala, faller.

Demokratiska val är något viktigt och märkvärdigt, som kräver en viss ritual, det finns ingen anledning att skämmas för den inställningen.

Det finns saker i livet och i samhällslivet som inte är enkla, som inte är glättiga, som inte bör säljas med mördande reklam och som faktiskt förtjänar lite extra möda, uppmärksamhet och skärpning.

Pamparna vi upprörs över (och röstar på) – och vem tar över efter Holmlund?

Av , , 1 kommentar 12

Pamp är ett av de vanligaste skällsorden i den politiska debatten. Men vi har ett kluvet förhållande till pamparna i politiken, med många motstridiga känslor, för i själva verket kan starka lokala ledare, som inte blir nervösa av motvind, vanligtvis räkna med starkt stöd i valen. Det är inte alls en självklart negativ egenskap när rösterna läggs.

Det finns ofta ett slags underförstådd överenskommelse mellan förtroendevalda och medborgare, som kan uppfattas som hycklande, men som är lika gammal som demokratin, om att pamparna får stöd i valen och skäll däremellan.

Om den ritualen resonerar jag lite i den här krönikan, som också handlar om Lennart Holmlund, samarbetet mellan S och V i Umeå och spekulationerna om vem som så småningom ska bli Holmlunds eftertädare inom S. Jag tycker att åtminstone en kandidat har visat att hon är beredd.

———————————————————————-

Pamparna vi älskar att uppröras över (och rösta på)

Jädra pamp, att bete sig illa!

(Måtte han stanna en mandatperiod till.)

Nej, nu har det snart gått för långt!
(Fast inte riktigt än, man vet ju vad man har.)

Han lyssnar inte alls utan bara kör över oss hela tiden!

(Vilken tur att vi har honom.)

Ungefär så tror jag att man kan sammanfatta många väljares motstridiga, både motsträviga och hemligt tacksamma, syn på ledande kommunalpolitiker genom åren och runt om i landet. Vill man förstå lokala valresultat som kan synas gå på tvärs mot stämningar och uttryck i den offentliga debatten och i de lokala medierna – när politiker som varit i blåsväder, som kritiserats för uppträdande och uttalanden, utan problem vinner väljarnas förtroende på nytt – måste man minnas den dubbla, självmotsägande hållning vi ofta har till makthavare.

Det finns ofta en outtalad, underförstådd och cynisk – hycklande om man så vill – överenskommelse, som ingen vill erkänna högt, mellan förtroendevalda och medborgare. De ledande beslutsfattarna förväntas vara lomhörda för krav, orädda för småstormiga opinioner, rätt buffliga inför lobbyister, lycksökare och naiva idealister, tuffa nog att säga nej eller ja även när det utlyser kritisk, självsäkra nog att stå emot mediadrev, välorganiserade särintressen, gnälliga tidningsskribenter och andra viktigpettrar, konservativa byggnadsföreningar, processlystna fågelskådare, ivriga tjänstemän och andra som söker väcka upp opinion och sätta egna agendor.

Beslutsfattarna ska hålla koll på läget och ha grepp om situationen, och samtidigt få saker gjorda, driva igenom projekt, nå resultat hålla den lokala utvecklingen igång – även när en massiv kör i den offentliga debatten protesterar. Så ser samförståendet ut: väljarna vill ofta både få äta kakan och skälla på den. Men en pamp får det gärna vara – valresultaten på kommunala nivåer ända sedan demokratin infördes bekräftar det.

När gudarna vill straffa någon uppfyller de hans eller hennes önskningar, sägs det. Något av det går igen i kommunalpolitiken: ångesten som kan lysa ur ögonen på den frasglade, pratglade kritiker som plötsligt får se sitt eget förslag bli antaget, eller som får se ett bekämpat projekt skrotas, och som därmed kommer i en ansvarsposition, blir medansvarig, som plötsligt måste svara på frågor om konsekvenser, prioriteringar, utfall, målkonflikter. Inget kan sjunka så snabbt som axlarna och hållningen på den evige kritiker som tvingas ta ansvar för ett beslut.

Det finns en sådan dimension i den politiska debatten: ibland vill inte interna kritiker i partierna få medhåll, utan bara få lufta kritiken i hemlig förhoppning att de ledande politikerna ändå ska våga stå på sig och göra det nödvändiga – och det som vanligtvis sedan också belönas av väljarna i demokratiska val.

Man medger det inte högt, men alla förstår hur det ligger till. Och när nya ledare väljs inom partierna är det ett av de hemliga kriterierna: de ska vara robusta nog att stå emot tryck, att säga obekvämheter och driva igenom beslut, även när alla runt omkring dansar krigsdans och ropar om pampfasoner och toppstyre. Man väljer någon som man vet inte kommer att lyssna för mycket på en. Det hela är neurotiskt, auktoritetsbundet, förvirrat och kanske inte särskilt vackert, men en historia lika gammal som de demokratiska folkrörelserna.

Det har varit en ritual med väldefinierade roller – ni tar ansvar, men får stå ut med att anklagas för svek. Alla partier, även de mindre, är utan undantag präglade av samma fenomen. Erkännandet får politikerna sedan när de avgår eller varit i pension ett antal år. En statsman är en politiker som dött eller avgått för tjugo år sedan, den regeln gäller nästan alltid.

För att göra en lång historia kort: det är nog inte trots att han är som han är, utan just för att han är som han är, som Lennart Holmlund blivit vald att styra Umeå ända sedan 1994.

Hur problematisk den iakttagelsen än kan kännas för hans kritiker, är den obestridlig. Och det är i högsta grad relevant när man börjar spekulera kring tänkbara efterträdare till Holmlund i Umeå. För ett av kraven, underförstått, aldrig uttalat, aldrig erkänt, på hans efterträdare kommer att vara att den är tillräckligt mycket pamp för att inte vaja i vinden, inte få darriga knän när tidningar, tv, radio och andra aktörer blåser på, utan får något gjort. För det är vad väljarna brukar förvänta sig av ett kommunalråd: tålamod att respektera kritik, men inte så dåligt självförtroende att minsta storm leder till eftergifter.

Men först: att det ska vara en lokalpamp i år, och alla år, är bara halva sanningen. För väljarnas gunst är inte given. Det finns gränser och brytpunkter. När politiska ledare suttit för länge, blivit alltför bekväma i makten och börjar glida alltför långt bort från regelverk och transparens, när de börjar utnyttja sina positioner för att tysta och straffa motståndare, när arrogansen blir för stor, när de inte längre tar ansvar för demokratin, när de alltså inte längre följer den underförstådda ritualen, då kan väljarna göra det till ensamt mål i ett val att rösta bort dem.

Exempel på sådana som blivit så mycket pamp att väljarna fått nog, finns det också gott om runt om i landet. Att vara pamp och populär samtidigt är en svår balansgång.

Demokratin utövas inte bara på valdagen, utan också under mandatperioderna, och handlar inte enbart om vad det formella ger rätt till, utan har också med hållning, ödmjukhet och attityder därutöver att göra. Även det kommer de som väljer Holmlunds efterträdare att vara medvetna om.

Det har väckt uppmärksamhet och fått många att höja på ögonbrynen de senaste dagarna att tekniska nämndens ordförande i Umeå, vänsterpartisten Lasse Jacobsson, i sin roll överklagat ett av byggnadsnämndens beslut angående Renmarkstorget till Länsstyrelsen.

En hel del, även socialdemokraterna närstående iakttagare, viskar om att vänsterpartiet i kommunen håller på att ta över showen, andra förundras över hur till synes bristfälligt samtalsklimatet är mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet trots att man kommit överens om att styra tillsammans.

Det må vara hur det vill, men jag är övertygad om att den aspekten – socialdemokraternas ställning och makt att få sista ordet – kommer att finns med när socialdemokraterna funderar kring Holmlunds efterträdare.

Vem av de socialdemokrater i Umeå som nämns oftast i spekulationerna om Holmlunds efterträdare – Christer Lindvall och Åsa Ögren har väl de inre startspåren i finalen – har haft tillfälle att utåt demonstrera de här olika egenskaperna oftast på senare tid?

Nu hör ju jag till de kritiska viktigpettrarna i medierna, men när jag häromveckan läste Åsa Ögrens replik på en av artiklarna i VK:s granskning av kulturhuvudstadsprojektet om stadsplaneringen var min omedelbara känsla: här skriver en blivande kommunstyrelseordförande som gärna vill göra klart att hon är beredd att ta över. Det var något i tonfallet, helhetsgreppet, oviljan att prata bort vad det handlar om, kärvheten, som väckte den känslan.

Ta det som en gissning.

Så kunde det låta innan kvinnor fick rösträtt

Av , , Bli först att kommentera 8

90 år har gått sedan kvinnor fick delta i val med allmän och lika rösträtt för första gången i Sverige. Om det handlar den här krönikan, med teckning i papperstidningen på temat av Niklas Eriksson.

—————————————

Så kunde det låta innan kvinnor fick rösträtt

Ett jubileumsblad från Liberala kvinnor i Västerbotten citerar vad Konservativa Umebladet skrev när liberalen Anna Grönfeldt 1910 blev fullmäktigeledamot i Umeå:

”En vänstervriden rösträttskvinna dimper ned i staden och pratar smörja på några valmöten. Genast är det frisinnade partiet berett att ta emot henne med stora famnen och ge henne plats på stadsfullmäktigelistan utan att veta vad hon duger till.”

Så kunde det låta. Grönfeldt – som i dag kanske är mest för att redan 1914 ha motionerat om en flygplats i Umeå och som 82 år gammal fanns med vid invigningen av Umeå flygplats 1962 – blev tillsammans med konservativa Helena Ljungberg första kvinna att väljas in i Umeå fullmäktige. Frisinnade Västerbottens-Kuriren, denna tidning alltså, förteg å andra sidan, enligt en historik från moderata kvinnor i Västerbotten, helt invalet av Ljungberg.

I år är det 90 år sedan kvinnor fick delta i val med allmän och lika rösträtt för första gången i Sverige. Kampen för politisk likställighet och rättfärdighet hade varit lång, trög och komplicerad. Det politiska genombrottet kom 1918, beslutet fattades formellt 1919 och de nya rösträttsreglerna tillämpades för första gången 1921. Men det var många decenniers arbete som kulminerade de åren. Kvinnorösträtten symboliserar ett stort skede av modernisering, radikalisering och demokratisering av det svenska samhället.

Vill man dela in historien i epoker kan man med fog tala om de fyra decennierna mellan 1880 och 1921 som demokratins långsamma, men grundligt förberedda, genombrott i Sverige.

Den sammanfaller med de stora folkrörelsernas framväxt – som gav kvinnor bättre möjligheter än tidigare till organiserat politiskt arbete, även om det vore falskt att tala om jämlikhet i vad som fortfarande var utpräglat patriarkala miljöer – folkbildningens rotslag och de organiserade liberala och socialdemokratiska organisationernas mognadsprocesser. Politiskt går det att tala om de radikala studentrörelserna i början av 1880-talet som ett perspektivskifte av kanske ännu större konkret betydelse än 1968.

När den liberala regeringen under ledning av Karl Staaff lade fram en proposition om rösträtt för kvinnor – nedröstad i första kammaren – 1912, sade högervilden Johan Thyrén i första kammaren:

"Kvinnorna ha nog lika mycket förstånd som männen (…) men de ha inte så lätt att hålla sin känsla fri från förståndet. De bli lättare byten för agitatorer. De rösträttsbegåfvade kvinnorna skulle bli ytterst inbjudande för politiska företagare, på samma sätt som nyanlagda stationssamhällen inbjuda till tomtjobberi."

Och i andra kammardebatten sade ledamoten Nyström: "Intet europeiskt land af någon betydelse har velat befatta sig med denna sak. Om kvinnornas intresse för politik kan jag icke ge något allmänt omdöme, ty det skulle förutsätta en mycket stor bekantskapskrets. Men jag har skäl att antaga att det icke är så synnerligen stort."

Det var logiskt att de avgörande besluten om rösträtten som gjorde den lika och allmän – med några mindre undantag, ofta glömda men likväl störande, gällande bland annat skatteförpliktelser och fullgjord värnplikt, som avskaffades etappvis de kommande decennierna – till slut drevs igenom av en regeringskoalition mellan liberaler och socialdemokrater (under ledning av pitebördige Nils Eden). Det moderna Sverige utgår från det som förenade de två rörelserna – trots spänningar – under perioden: arbetet för demokrati och grundläggande sociala reformer.
För in i det sista bekämpades reformdemokratin av antidemokratiska krafter långt ute till höger och vänster.

De konservativa, samlade kring kungamakten och invanda privilegier, hade under decennier sökt bromsa den allmänna och lika rösträtten, minimera framstegen och motarbeta parlamentarismens grundprinciper.

Och vänstersocialistiska revolutionsromantiker, som bröt sig ut från socialdemokratin och snart skulle bekänna färg i sitt stöd av Sovjetdiktaturen, blev allt mer rasande på den orubbligt demokratiska, svenska socialdemokratin ju närmare regeringsställning den kom.

När Hjalmar Branting i sitt berömda rösträttstal i riksdagen 1918 betonade – ”vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen. Det har vi gjort på det fackliga området såväl som på det politiska, och arbetarklassen har i stort sett funnit sig väl därutav.” – var det ett budskap till kritikerna inom den yttre vänstern.

Men även en del av argumenten från förespråkarna är värda att återge ur genusperspektiv. Som det här citatet av självaste socialliberalen Adolf Hedin, som Föreningen för Kvinnans politiska rösträtt, postumt lät trycka upp på ett brevkort i samband med en kampanj på 1910-talet: "Jag vill av hela min själ att kvinnorna skola få politisk rösträtt. Jag vill det därför att vi komma ingen vart med de största svårigheter samhället har att kämpa mot utan kvinnans icke underordnade hjälpande utan ledande andel däri – uppfostran, fattigvård och all den verksamhet där den mjuka handen, den blida rösten, den vackra blicken få små tillgångar att räcka till, under det att männen med stora summor ej uträtta något varaktigt."

(Riksdagscitaten är hämtade från den liberala filmbokshistoriken ”Människan. Rättvisan. Friheten”.)

Det som slutligen bröt ned det konservativa motståndet mot demokratin i Sverige, var händelserna ute i världen, mot slutet av och direkt efter första världskriget. Revolutionen i Ryssland skapade en dramatisk bakgrund som visade på hur det kunde sluta om reformer uteblev, och kejsardömets kollaps i Tyskland visade att gamla troner kunde vältas över ända. Den svenska högern insåg med både gnisslande och skakande tänder vad klockan var slagen, och gav vika, för att förebygga en mer långtgående omvandling som kunde hota även monarkin.

Sedan 1921 har mycket hänt i Sverige, även på jämställdhetsområdet, med reformer för ökad jämlikhet, bättre möjligheter för kvinnor på arbetsmarknaden, i näringslivet och inom utbildningsinstitutionerna, ett etablerat genusperspektiv i samhällsdebatten och en stadigt växande andel kvinnor i beslutande församlingar. Samhällsutvecklingen med generell välfärd, kulturradikalism, frigjordhet, strukturomvandlingar, större valfrihet, mångfald och ekonomisk tillväxt har betytt mycket även för jämställdheten.

Men ännu består löne- och maktklyftorna på arbetsmarknaden och i näringslivet, liksom motståndet mot privat företagande inom kvinnodominerade branscher och skillnaderna i uttaget av föräldraförsäkringen. Och de stela könsrollerna lever och frodas.

Någon kvinna som statsminister har Sverige aldrig haft, och inget talar för att det ska ske under nästa mandatperiod heller. Då är det 2018, snubblande nära hundra år sedan rösträttens genombrott. Många är pigga på att tala mot kvotering av olika slag. Det kan man göra, men i så fall vore det klädsamt om man började med den mest uppenbara och långvariga kvoteringen: den av män till maktpositioner.

Vad man dock bör sluta en historisk återblick med är en internationell utblick i dag. På förfärande många håll har ingenting hänt när det gäller kvinnors rättigheter. Vittnesmålen är hjärtskärande, varje dag, om förtryck i traditioner och religioners namn, massvåldtäkter som vapen och djupa könsorättvisor. Fattigdom, miljöförstöring och utebliven tillväxt drabbar ofta kvinnor hårdast, och även i många stabila länder är kvinnor utestängda från inflytande.

I en tid av omvälvning får inte demokratiska krafter blunda eller tiga inför kvinnoförtryck, inte titta bort för att slippa en konflikt. Ett samhälle som förvägrar kvinnor grundläggande rättigheter är inte fritt.