Etikett: Demokrati

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

Av Ola Nordebo, 22 augusti 2011 kl 19:25, Bli först att kommentera

Gaddafis fall och utvecklingen i Libyen är utgångspunkten för den här kortare krönikan. En till ledarkommentar om händelsetutvecklingen finns även här av Karin Rebas. Min krönika knyter an till den här betraktelsen från i vintras.

———————————————–

Partners när det passar – förtryckare när de störtas

Bilderna från Libyens huvudstad Tripoli går runt i världen som ett glädjebesked om att ännu en förtryckarregim är på väg att falla, detta turbulenta, hoppingivande år av förändring och omvälvning i Nordafrika.

Stats- och regeringschefer i demokrati efter demokrati skyndar att uttala sin lättnad över Muammar Gaddafis nederlag och lova sitt stöd för en kommande återuppbyggnad av landet. Det är naturligtvis både rätt och ärligt menat. Men precis som fallet var när de gamla regimerna i Tunisien och Egyptens föll, är det en glädje med grumlig förhistoria.

Söker man bilder i arkivet på Muammar Gaddafi kan man bland annat få se honom småprata med andra, varmt leende statsledare vid exempelvis G8-mötet i L’Aquila i Italien 2009.

USA:s president Barack Obama, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi – de är där allihop. På ett gruppfoto syns även en viss Hosni Mubarak. EU:s kontakter med Gaddafis regim på senare år i gränsfrågor har varit skamliga.

När det passar, när någon förment stabilitet anses stå på spel, när ekonomiska intressen kräver det, när någon ideologisk etikett utlöser härskarlojalitet hos revolutionsromantiker på distans – då sluts ögon och öron för förföljelserna, för skriken från cellerna, från alla tystade och förnedrade.

Då skakar delegationerna hand med despoterna, då bedyras respekt. Kanske är det ofrånkomligt, men hyckleriet bör kallas vid sitt rätta namn. Hela utvecklingen i Nordafrika under året, fantastisk i sin kraft och sina hoppingivande perspektiv, kastar ett obarmhärtigt avslöjande ljus över västvärldens dubbelmoral.
Inte kommer någon västregering att sätta något på spel, riskera någon relation, till stöd för de fångna i, låt säga, Kina eller Saudiarabien, framöver heller.

Nu väntar svåra, avgörande år för de länder som befriat sig från sina förtryckare. Demokratiseringsprocesser är komplicerade och behöver, enligt all historisk erfarenhet, tid på sig. Risken för bakslag och nya, blodiga regimer, finns alltid. Omvärlden måste nu göra allt för att stötta de krafter som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och tolerans. Även om det skulle kännas ovant.

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Av Ola Nordebo, 29 juli 2011 kl 21:31, 1 kommentar

Lantisar, nollåttor och de regionala fördomarna i debatten – exempelvis när partiledare ska väljas – om hur väljare tänker är ämnet för den här växelvisa krönikan, liksom tendensen att övertolka kortsiktiga opinionsmätningar. Och så lite självironi på slutet.

——————————————————

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Det vet man väl hur umebor är, och skelleftebor, och inlandsbor ska vi inte bara tala om. Stockholmarna går utom tävlan, eftersom de fått en egen tv-serie som bevisar hur det går till där på deras sida i solstolen; visste man ju redan, men ändå. Vad lantisarna tycker och tänker har riksmedia full koll på i sommartider. Medarbetarna träffar flera stycken under semestrarna och kan vittna om sina upplevelser när de kommer hem innanför tullarna.

…ibland varnas det för att demokratin och den politiska debatten ska bli de ständiga, godtyckliga och lösryckta opinionsmätningarnas fångar. Vi mäter vilken åsikt som har mest stöd i en viss fråga vid en viss tidpunkt – och låter det bli sista ordet i själva diskussionen, och startskottet på en allmän politisk kapplöpning i riktning mot just den uppmätta åsikten. Först fram får tolkningsföreträde och kan räcka långnäsa åt alla andra, som flämtar tätt intill. En stund, tills en ny mätning mäter upp en ny minsta gemensamma nämnare och rusandet börjar på nytt.

Sedan Maud Olofsson meddelade att hon ska avgå som ledare för centerpartiet i höst har spekulationerna om vem som ska bli hennes efterträdare gått på högvarv. I de spekulationerna har klichéartade och stereotypa föreställningar om landsbygden och landsbygdsväljare – men också, vilket lätt glöms bort, fördomar om storstadsväljare – fått fritt utlopp i riksmedia. Landsbygdsväljare förutsätts tänka och vara på ett visst sätt – alla i stort sett lika och oföränderliga. Storstadsväljare förutsätts hysa de och de attityderna och prioritera det och det. Landsbygdsväljare röstar bara på en viss typ av politiker och stockholmare bara på en helt annan typ. Motsättningar och målkonflikter målas upp som inte existerar.

…kortsiktiga hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar befaras styra hur partier, organisationer och andra aktörer agerar och prioriterar, tills hela den politiska debatten blir en tävlan om att gissa nästa opinionsutslag bäst, inte söka forma ett samhälle och vinna stöd utifrån övertygelse, sammanhängande världsbild och analys.

Ett partiledarval blir i den världsbilden att välja mellan att vilja tilltala nollåttor eller vilja tilltala lantisar. Diskussionerna inför socialdemokraternas partiledarval hade liknande inslag. Har du den och den åsikten går du hem på orten, men inte i storstan, tycker du så och så får du stöd i Stockholm men inte i Norrland. I skogslänen är det häpp, i Mälardalen är det hupp.

…tålamodet med att någon faktiskt kanske har en övertygelse som består likgiltigt hur vinden blåser – och möjligheten för någon att faktiska hinna förändra och påverka genom idéer och debatt – blir mindre ju större betydelse enskilda mätningar, och små förändringar från en mätning till nästa, tillskrivs.

Hela denna lek med konstlade motsatspar uttrycker en gigantisk kollektivism som inte bara beror på ytliga tolkningar av valresultat eller sedvanliga böjelser för regionala fördomar, utan också en attityd som frånkänner människor nyfikenhet och egensinne, intellektuell rörlighet och självständighet.
Möjligheten avvisas att en region faktiskt kan präglas av mångfald och individualism, när det gäller åsikter och politisk smak. Det inskränker. För under de stora, tunga, till synes monotont enhetliga blocken på en nationell karta myllrar det av unika lokala förutsättningar, förklaringar och kontraster.

…men det demokratiska samtalet bygger på att något nytt kan uppstå som inte fanns där innan, att positioner kan förflyttas, åsikter överges eller utvecklas, en verklighetsbild uppdateras. Nyfikenhet förutsätter en beredskap att ompröva en fördom och korrigera en föreställning. Blir målet bara att bekräfta redan existerande eller inbillad opinioner uppstår inget sådant samtal.

Inget parti är utan skuld här, inget politiskt alternativ. Alla är – när det passar egna syften att nedvärdera motståndare – mer än redo att mobilisera alla fördomar på det regionala temat, också med undertonen mot oliktänkande at de inte hör hemma på platsen. Det kryper över tid in i det civila samhället, påverkar vilka som vågar yttra sig, färgar av sig på vilka initiativ som tas och idéer som luftas. Stereotyperna kan bli självuppfyllande.

…att trender som uttrycks i en opinionsmätning om partisympatier eller i bestämda sakfrågor inte nödvändigtvis behöver ses som heliga fyrljus i en ideologisk dimma alla ska orientera sig efter, utan även som något som är möjligt att förändra, utmana, påverka eller bara ta med en nypa salt, glöms bort.

Mot denna bild av regional enhetlighet måste vi mobilisera en medvetenhet om den regionala brokigheten, och börja ifrågasätta jakten på opinionens tillfälliga hemvister. Letar vi efter ledare som ska bekräfta våra stereotyper eller sådana som kan övervinna dem? Få betydande politiska ledare har haft som främsta kvalitet att förstärka förutfattade meningar.

De partier, liksom de regioner, som fastnar i myten om sin egen enhetlighet – ibland med aggressiv hållning till utomstående och avvikare – stagnerar och går under.

Eller för att illustrera poängen på ett annat sätt:

En riktigt frustande, orädd och kaxig nyliberal från Stureplan som drar till Norrland och ifrågasätter allt, som propagerar Stockholm som förebild för inlandet, vill konkurrensutsätta allt ned till vedhuggningen på gården och drömmer om gårdsförsäljning av lokalproducerat vin ovanför odlingsgränsen skulle göra den norrländska debatten gott. Inte för att svaren är de rätta eller för att politiken går att förverkliga, utan för den dynamik och de perspektiv det ger, när fler idéer bollas.

Och en riktig muttrande, svårflörtad, norrländsk monopolsosse som drar till Stockholm och börjar framhålla Norrlands inland som ett ideal, häpet frågar hur f-n man kan sälja ut gemensamma medel på rea, ifrågasätter spårvagnslyx till konsumtionstempel och föreslår att det bara ska få finnas röd treprocentig mjölk på Konsum, för att valfrihet är jobbigt, högre procentsatser alltid bättre och för att redan pappa sagt att rött alltid är rätt, skulle berika den lokala debatten i Stockholm av samma skäl.

Jag tror att nyliberalen som bara kör på skulle vinna större stöd i Norrland än man kan ana. Jag tror att monopolsossen som hämtar inspirationen från Norrland skulle vinna större stöd i huvudstaden än de flesta gissar. Så olika tänker och känner väljarna inte; eller rättare sagt: precis så olika tänker och känner de, här som där.

Men det skulle inte synas i de första opinionsmätningarna.

———————————————–

Och apropå, som veckans slutord

Jag är, som trogna läsare vet, en sådan där blaskig hålla varandras händer-socialliberal som alltid vill det rätta, snälla, genomtänkta och förnuftiga.

Jag är ledarsidans motsvarighet till vanligt bryggkaffe i mugg, med lagom mycket mjölk och en halv sockerbit i (för att det inte ska smaka för mycket kaffe, men ändå litegrann, och lite sött, fast inte så sött att det blir skadligt för tänderna).

Jag skulle sannolikt inte stödja vare sig den frustande nyliberalen eller den muttrande monopolsossen. Men jag är övertygad om att ett svenskt partilandskap där den förstnämnda välkomnades även i Norrland och den senare även i Stockholm vore intressantare och vitalare än ett där landet låtsas grovt regionalt uppdelat i stereotypa kollektiv.

Internet, demokratin och mångfalden

Av Ola Nordebo, 27 juli 2011 kl 23:21, Bli först att kommentera

Är internet ett problem för demokratin? Det är en fråga som åtminstone antytts i debatten efter terrordådet i Norge. Jag diskuterar lite kring det i den här krönikan, i papperstidningen med en talande teckning av Niklas Eriksson och här i en längre version än vad som fick plats i papperstidningen:

………………………………………………………….

Internet är en vinst för demokratin

”På detta sätt kan internet hjälpa människor med fundamentalistiska böjelser att förverkliga sin potential. Det blir lätt att välja bort information som ger bredd, nyanser, motsägelser och oväntade infallsvinklar. (…) Man slipper bli överraskad, eller att byta uppfattning, i en sådan värld. Man kan tillåta sig att glida så långt bort från verkligheten att man till sist förlorar den ur sikte.”

Thomas Hylland Eriksson, professor i socialantropologi vid Oslo universitet, skrev i måndags en intressant artikel i Svenska Dagbladet – ”Internet filtrerar fram hat” – som citatet ovan är hämtat ifrån. Han diskuterar hur internet på olika sätt i värsta fall kan främja sekterism och extremism, genom att skapa ett otal små, likriktade rum, där man enbart möts av bekräftelser och likasinnade. I mardrömsvisionen består specialforumens, RSS-prenumerationernas och sökfunktionernas internet till slut bara av otaliga likriktade bubblor som seglar isolerade och i växande inre fanatism.

Det har också på många andra håll efter terrordådet i Norge framförts oro över att webbforum, läsarkommentarer på tidningarnas webbsidor och sociala medier förråat och förgrovat tonfallet i den politiska debatten.
Varningarna är tänkvärda, man ska ha en kritisk attityd till det mesta, och just den aspekt som Hylland Eriksson tar upp i sin artikel är problematisk. Men den verklighetsbild som de mest bekymrade minerna utgår ifrån saknar det lite det historiska perspektivet och missar vad internet, nätdebatten och de sociala medierna inneburit i form av möjligheter till demokratiserad debatt, nedbrutna informationshierarkier och just möten och utbyten av perspektiv mellan demokratiska krafter som tidigare hade svårt att kommunicera av fysiska och tekniska skäl.

Nätdebatter och sociala medier är vad de görs till av oss användare. De sociala medierna kan vara odrägliga med sina kotterier och ritualer, sina urspårade debatter och sina skolgårdsfasoner. Och ibland, om man inte på humör, kan de kännas hopplösa i sin blandning av allvar och nonsens. Spänningen mellan de många små, till en början slutna nätverken och det stora, öppna, gränslösa globala nätverket är inbyggt i själva webbens fenomen, och har varit det från början.

De är som livet och sociala situationer där människor interagerar i övrigt alltså, en salig blandning. Framför allt är de stärkande, bildande, informativa och underhållande, och främjar på det stora hela långt mer mångfald, nya perspektiv och överraskande infall än de främjar ensidighet och sekterism. Och de är olika till sina karaktärer. En kväll som den efter terrorattentatet i Norge eller som dagar som under revolutionen i Egypten är det omöjligt när man väl vant sig att inte följa twitterflödets fascinerande bredd och rikedom, och jag hör till dem som finner det omistligt just då. Andra dagar känns ett sammanhang som Facebook mer givande och mindre störande. Nu finns också Google+, som formas av användarna. För att nämna de som diskuteras mest.

Och så förstås ett till synes oändligt antal webbsidor kretsande kring olika specialområden. Tillgången till informationskällor har demokratiserats och globaliserats på ett för bara några decennier sedan oförställbart sett.

I grunden handlar det om en syn på demokratin och människor som något vi har tillit till, inte misstror och är rädda för. Tror vi på att de demokratiska, konstruktiva krafterna är fler och starkare än de antidemokratiska och destruktiva, finns ingen anledning till någon oro för de nya arenorna.

Självklart har även de som vill sprida fundamentalism och hat i olika former fått det lättare att hitta varandra, och vi får inte bli naiva eller godtrogna. Att titta på kommentarer, för att föra ned det på en vardagsnivå, som kommit de senaste åren om politiker som Mona Sahlin eller Maud Olofsson, om feministiskt initiativ eller alliansen, om Reinfeldt eller Ohly – och givetvis i samband med allt som handlar om invandring – har ibland varit som att titta ned i sörja av besinningslös aggressivitet och oförklarligt, otäckt hat. Här har medierna ett ansvar att hålla nivån och vara självkritiska och självrannsakande.

Men alla som kan lite presshistorik vet att de stämningarna och bubblorna alltid funnits där, anonymt, bara bytt kommunikationsform er under årens lopp.

Ynkliga – och tyvärr många – är förstås de i debatten som bara regerar på och tar avstånd från hatretoriken när den riktar sig mot det egna ”lägret” men hejar på när den riktas mot andra. Men inte heller det är något nytt fenomen, skapat av internet.

Att möjligheterna för fler till information, debatt, idéutbyte och reaktioner ökat på ett fantastiskt sätt måste ur ett demokratiskt perspektiv ses som ett stort framsteg. Det gäller bara för demokratiska krafter att förbli närvarande och aktiva. Internet är inte ett problem. Jag skulle inte vilja byta att leva i den här epoken mot någon annan.

En frestelse som det öppna samhället måste stå emot

Av Ola Nordebo, 24 juli 2011 kl 19:35, 2 kommentarer

En krönika för måndagens ledarsida om terrorattentatet i Norge, om något som är svårt när vreden är svart, men nödvändigt för demokrater. Som ett slags uppföljning till det jag skrev i fredagskväll:

————————————————————–

Värna demokratins livsluft

Det som förenar nästan alla terrorister – oavsett vad de säger sig företräda – är deras hat av att människor som är olika möts, umgås och lever med varandra. De står inte ut med att människor i en miljö eller ett samhälle har olika bakgrund, tycker olika, ser olika ut, har olika intressen, har olika drivkrafter, gör olika prioriteringar, har olika smak.

Extremister brukar hata rörlighet och kontraster, mångfald och nyanser, fördragsamhet och tolerans – det som inte är enhetligt, likriktat, tillrättalagt och rensat av dem själva.

Framför allt brukar de hata och demonisera andra människor och andra åsikter – intensivt och okontrollerat.

Det ger oss den bästa ledtråden om vilka värderingar det är alla demokratiska krafter – tillsammans i en gemenskap förenad i försvaret av det öppna samhället och lyft över andra dagsdispyter – måste slå vakt om.
Det är något av det svåraste som finns, att inte låta den djupa, svarta, nästan okontrollerbara vrede och sorg ta över, som jag tror att de flesta av oss känner efter fredagens vidriga terrorattentat i Norge mot några av de finaste miljöer som finns av demokrati, engagemang och folkrörelse.
Och som vi känner inför alla terrorattentat där människor dödas, fullständigt likgiltigt vilka etiketter mördarna klistrar på sig och sina offer.

Ändå måste vi försöka. Det är vår demokratiska plikt, att bevara lugnet och inte möta okontrollerat hat med okontrollerat hat. För att det vore fel, och för att i en sådan kraftmätning mellan hat och hat, mellan frånkännande av människovärde och frånkännande av människovärde, är demokratin alltid förlorare. Det är svårt, men som det norska samhället visat de senaste dagarna, går det även i den svartaste av stunder, att värna en i genuin mening demokratisk livsluft.

Handlingskraft i ett försvar av det öppna samhället, kan lika mycket vara att bevara lugn, tålamod och perspektiv, att förbli i vardagen, som att ge sig ut på egen spektakulär jakt efter syndabockar.

För risken finns annars att vi till slut fastnar i en egen demonisering av grupper, som demoniserar oss och vars åsikter vi tycker oerhört illa, men som vi ändå måste möta med helt andra metoder än deras egna.
Risken finns också att vi skaffar skuldsubstitut när de ansvariga redan är gripna eller döda, men vi fortfarande känner ett nästan outhärdligt behov av att få handla och ”göra något”.

Det är så frestande, och så förrädiskt lätt, att med försåtliga ordval, antydningar och etiketter, försöka vidga skuldsfären så att den precis ska snudda även vid vardagens motståndare – om så till inbillade motsatskategorier. Så kan man kleta lite av vidrigheterna på bredare yta, när chansen finns. Vi har sett det när islamister utfört dåd och rasister tagit chansen, vi känner det nu när en högerextrem nationalist gjort det. Frestelsen är stor att med glidande resonemang söka pressa in ohyggligheterna i en demokratisk vardagskontext av motsatskategorier i helt andra frågor, som terrordåden inte har något med att göra.

Det är att trivialisera en grymhet som inte får trivialiseras.

De som reagerar med olika grad av bestörtning och motengagemang, med olika styrka i fördömanden och ordval, med högre eller lägre grad av kollektiva skuldbelägganden, beroende på vem som utfört ett terrorattentat, missar vad kampen mot terror och hat, och för mångfald, medmänsklighet, tolerans och demokrati måste vägledas av för att kunna vinnas.

Det betyder dock inte att terroristers bakgrund och åsikter inte måste granskas och finnas med i ett försök till analys, att de inte måste ses i större kontexter av miljöer och samhällsklimat. Även om vi inte ska trivialisera terrorismen, uppstår den inte ur tomma intet. Hur bemöter vi varandra i debatten, vilket ansvar tar vi för tonläget i medier, i skolor och vid fikarum?

Hur ser det samtida politiska landskapet ut? Europa har allvarliga problem med främlingsfientlighet och rasism, med nationalism och religiös extremism, med antidemokratiska våldsrörelser av olika slag utan respekt för fri debatt och människoliv.

Det måste bemötas, och om allt det måste vi tala, också ur det perspektivet att i stämningarnas vansinniga utkanter kan en extremist triggas till oförställbara dåd.

Men att diskutera det är inte detsamma som att söka vidga skuldsfären i orimliga kollektiva skuldbelägganden eller att fastna i en föreställning att det onda skulle gå att isolera i ett enkelt vi och dem-, antingen eller-, med eller mot-schema (oavsett vilka som ses som vi och dem) och bekämpas utifrån ett sådant.

Det är en livsfarlig tanke. Den är terroristernas livsluft, som förgiftar.

Vill vi värna demokrati och medmänsklighet måste vi stå den frestelsen emot. Det är svårt, när vreden är svart, men nödvändigt.

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

Av Ola Nordebo, 25 februari 2011 kl 21:37, 1 kommentar

Utvecklingen i Libyen och EU:s reaktioner hittills på utvecklingen i Nordafrika är ämnet för veckans lördagskrönika.

——————————————-

När hjärtat bultar hårt av fel orsaker

På nytt rymmer nyhetsrapporteringen om Nordafrika den hjärtskärande blandningen av starka, gripande rapporter om demokratisk revolt och frihetskamp och vidriga scener av diktaturers försök att slå ned allt hopp med våld. Må vi få minnas 2011 som den stora frigörelsens år när förtryckarna föll en efter en. Allt nu handlar, för omvärldens del, om att ta ställning.

Modiga vardagshjältar i Nordafrika reser sig i kamp för demokrati och mänskliga rättigheter, för universella värden de förvägrats av brutala förtryckare. Hela ungdomsgenerationer rusar genom rädslan som lamslagit land efter land, låter den skölja över och sedan bort utan att backa, tar steg ut på andra sidan där allt sätts på spel men också allt är möjligt, drivna av människors djupaste längtan till fria, egna liv.

Upproren i Tunisien, Egypten, runt om i hela regionen, nu i Libyen, står i total kontrast till alla fördomar, alla reservationer, alla bekymrade miner, all anemisk diplomatisk statsklokhet, som väglett omvärldens inledande, officiella reaktioner på dem. Det är inte hämningslösa företrädare för extremism, sekterism eller nya former av förtryckarläror som äger torgen och upproren, utan öppna, inkluderande, breda koalitioner av människor som fått nog; disciplinerade, medmänskliga, toleranta, fantastiska.

Det är revolutioner av det slag man drömt om för länderna, tända inifrån med rätt utgångspunkter och drivkrafter, demokratiska, sociala och kulturella – ingen självklarhet i historien, ingen självklarhet någonstans. Fundamentalisterna med sina våldsläror tvingas stå frustrerade vid sidlinjen och se lustfyllda, jublande demokratirörelser växa fram och tända hopp om en bättre framtid där de hoppats kunna sänka sitt permanenta mörker och stränga, bittra hat.

Främlingsfientligheten, fördomarna och rädslan för kulturell mångfald i västvärlden som fått många att se mellan fingrarna i sina samarbeten med förtryckarna och som ofta nog motiverats med att vissa värden och värderingar skulle vara exklusiva för vissa kulturer och omöjliga i andra, avslöjas nu i all sin unkenhet. Den lika unkna relativism som under decennier – under namn av solidaritet men i realiteten driven av djupaste fördomsfullhet – utmålat globala krav på demokrati och mänskliga rättigheter som ett slags västvärldens förkastliga imperialism står lika avslöjad av demonstranterna i Nordafrika.

Demokratins och frihetens hjältar 2011 kämpar för sina liv i arabvärlden – muslimer, kristna, ateister och andra grupper sida vid sida – medan västvärldens officiella företrädare behöver långa sammanträden, flera uttalanden och många dagar på sig för att kunna se och våga erkänna skillnaden mellan en fredlig demonstrant och en massmördande despot.

Andra relativister rodnar förhoppnings av skam över sina instinkter att med automatik och tämligen urskillningslöst ursäkta och romantisera alla rörelser, till och med terrorister, som vänder sig mot liberala demokratier, som vore inte demokrati och mänskliga rättigheter omistliga rättigheter för alla människor.

Europeiska Unionens uppträdande de senaste veckorna har inte varit enbart katastrofalt, det vore orättvist att påstå. Man har emellanåt sagt rätt saker och nu långsamt börjat vidta rätt åtgärder. Men delvis har det faktiskt varit erbarmligt att följa unionens reaktioner. Det är som om oron för vad som skulle kunna hända på kort sikt och vad det kan innebära för EU – exempelvis i form av flyktingströmmar och ökade oljepriser – varit större än entusiasmen över revolter där människor, även med inspiration från Europas demokratier och friheter, försöker vräka sina förtryckare och utsugare åt sidan. EU:s hjärta bultar hårt, svetten tränger fram, men tyvärr, som det tycks, av fel orsaker; av ångest, inte hopp.

Händelserna i Libyen blottlägger nu ganska brutalt EU:s prioriteringar och ryggmärgsreaktioner. Hur kan människor som flyr medan regimerna tömmer sina vapen mot de egna befolkningarna hållas tillbaka eller hållas borta, och hur ska de flyktingar som ändå lyckas ta sig hit fördelas mellan medlemsländerna? Finns det en risk för instabilitet med ekonomiska konsekvenser? Det tycks vara bekymrade frågor man ställer när nu upproret rasar i ett land med vilkets regim Italien haft ett skandalöst och cyniskt, av EU tolererat, flyktingavtal sedan tidigare och till vilket Sverige sökt kränga övervakningsutrustning som skulle underlätta försök att hindra just flyktingströmmar till Europa. Utvecklingen sätter överhuvudtaget ett skammens ljus på EU:s samlade gränspolitik.

”Nu diskuteras, som vanligt, vem som måste ta emot hur många av dem och framför allt: hur kan flyktingströmmen stoppas? Vad som inte diskuteras är frågan varför vi skulle få göra det? Med vilken rätt nekar vi fattiga människor att komma till oss? Vem tillåter oss att slå fast vilka människor som har mindre rätt till människovärdiga liv och vilka som är fullvärdiga européer?”
Bernd Ulrich i Die Zeit

Det finns, som Ulrich konstaterar, självklart pragmatiska svar på en del sådana frågor, men inga moraliska. Slutna gränser eftersträvas på moraliskt grumliga grunder, vilket är det värsta, men även sett ur ett perspektiv av europeiskt egenintresse givet de demografiska utmaningar som väntar, sällsynt kontraproduktiva grunder.

Nu vill många spegla sig i glansen från revolterna. Men om de nya demokratier som förhoppningsvis växer fram intar en relativt sval attityd till sina gamla förtryckares tålmodiga avtalspartners går det inte att ha många invändningar. Där demokratier i väst hade kunnat bejaka sina roller som förebilder har man istället delvis gjort tvärtom och prioriterat ned just de ideal som inspirerade revolterna. Nu är det västvärlden som kan låta sig inspireras istället, nu är det Europeiska Unionen som får ett skäl att se sig i spegeln och reflektera över vad det egna hjärtat slår hårdast för.

Förhoppningsvis kan det leda till att Europas länder och regioner på ett helt annat sätt börjar uppskatta att vara, känner stolthet över att ha blivit och ser potentialen i att förbli länder präglade av kulturell mångfald och med, trots allt, en stor lockelse för många.

Demokrati, fri debatt och mänskliga rättigheter är inte ömtåliga plantor som måste stängas in för att överleva, de är universella värden som drar till sig och förenar människor i en tolerant, individuell och rättighetsbaserad mångfald. Får de utrymme att spridas är de starkare än något annat. Revolterna i Nordafrika har inte lyckats ännu. Kanske tar det år innan vi vet vad de mynnar i. Det är inte självklart i detalj hur omvärlden bör agera och självklart måste det finnas utrymme för utrikespolitisk pragmatism.

Men det får aldrig råda någon tvekan om var sympatierna ligger, vad målet är, vad som prioriteras högst, när kampen för frihet och demokrati kämpas ut. Ibland är att ta ställning viktigare än någonting annat.

Det öppna samhället är starkast

Av Ola Nordebo, 14 december 2010 kl 22:35, Bli först att kommentera

Terrordådet i Stockholm och faran för politiska överreaktioner är ämnet för ledarkrönikan nedan där jag resonerar kring ett par aspekter av händelsen utifrån beskedet om socialdemokraternas beklagliga (ännu så länge eventuella, får man kanske också tillägga) omsvängning i FRA-frågan.

Det har skrivits många riktigt bra och träffsäkra analyser efter det som hände i helgen. Det här är tre av många texter av många som i mina ögon gör viktiga iakttagelser utifrån olika perspektiv:

Inte i mitt namn, av Mustafa Can

När terror får råda, av Erik Laakso

Låt oss inte falla i fällan kollektiv skuld, av Dilsa Demirbag Sten

—————————————————

Det öppna samhället är starkare än våldet

Det är djupa instinkter vi brottas med när omfattande våldsdåd har utförts. Behovet som de flesta känner av att ”göra något”, att manifestera ”motstånd” är starkt och naturligt. Likgiltighet inför terror vore omänskligt. Och en instinkt i motsatt riktning – att i fascination inför våldsromantik börja söka acceptabla motiv till eller skänka skimmer och heroism åt terroristers angrepp på mångfald, demokrati och öppenhet – vore början på slutet.

Att djupare förklara en människans utveckling även när den slutar i grymma handlingar, är en sak och något helt annat än att söka ursäkter. När terrorister däremot börjar tillskrivas legitima drivkrafter medan offren skuldbeläggs för att de inte gjort eftergifter och anpassat sig till fundamentalistiska krav, likgiltigt av vilket slag eller under vilka fanor – då snurrar alla moraliska kompasser vilt.

Men viljan att göra något, naturlig som den är, ger ingen vägledning i sig om hur ett hot faktiskt ser ut, hur det bör bekämpas och vilka värderingar det ytterst är som ska värnas. När det öppna, demokratiska samhället utsätts för enskilda självmordsdåd är det sällan en fysisk mobilisering som krävs i första hand, utan en inre principfasthet, en bevarad övertygelse om att det som var rätt innan är rätt även efteråt. Men att mobilisera till lugn och tillförsikt är betydligt svårare än att mobilisera till ångest, jakt och symbolhandlingar.

Ofta blir det emotionella behovet av synliga krafttag kontraproduktivt. Ibland tar det sig uttryck i kollektiva skuldbelägganden när intoleranta, främlingsfientliga krafter tar chansen att sprida fördomar och hat.
Ibland tar det sig uttryck i tvivel på om det rättssäkra, toleranta samhället är starkt nog att försvara sig själv. Det sistnämnda tvivlet kan bli det farligaste av alla.

Det har ironiserats över den byråkratiska torrheten i Fredrik Reinfeldts första framträdande efter helgens terrordåd. Varför inga knutna nävar? För mig träffade han rätt ton, liksom polismakten när den i extrem försiktighet vägrar att spekulera bortom ett fastslaget faktaläge, likgiltigt hur stora rubrikerna är. Det inger förtroende att de inte låter sig hetsas.

Ändå har det, som vi vet, efter attackerna mot New York 11:e september 2001, gått en våg av sådan hets genom regeringar och parlament i hela västvärlden, med en rad integritetskränkande lagstiftningar som följd. Rätten till en personlig sfär har prioriterats ned under – i sak felaktiga – förevändningar att kampen mot terrorism kräver eftergifter, att det öppna samhället inte kan försvara sig med sina egna grundprinciper intakta.

Även i Sverige har regeringar i flera integritetsärenden sedan dess hamnat alldeles snett i både beslut och motiveringar, med alliansens FRA-lag som det mest uppmärksammade exemplet. Därför är det mycket nedslående att nu även socialdemokraterna, enligt ordföranden i justitieutskottet Morgan Johansson, väljer att ge upp kravet på att just FRA-lagen ska rivas upp och istället ger stöd åt regeringens linje. Det är en hållningslös överreaktion.

Det demokratiska, rättssäkra, öppna samhället är alltid sårbart för enskilda, brutala dåd. Det går aldrig att komma ifrån. Men om det står fast vid sina grundprinciper – till dem hör mångfald, tolerans och personlig integritet – är det öppna samhället inte svagt, utan starkare, tuffare och uthålligare i sin grundvävnad än några våldsläror någonsin kommer att bli.

Viktigt att kämpa för frihandel

Av Ola Nordebo, 15 april 2010 kl 08:48, 1 kommentar

En signerad ledarkrönika av mig i dagens tidning:

——————————————————–

Den viktiga kampen för frihandel

”Sveriges utveckling från fattigdom till välfärdssamhälle”, sa handelsminister Ewa Björling när hon i går presenterade regeringens handelspolitiska deklaration, ”är avregleringarnas och frihandelns historia.”

Så sant som det är sagt.

Det är inte hela historien, men en väsentlig – och ständigt av historielösa frasradikaler förtalad – del av den. Kampen mot tullar, ekonomisk nationalism och byråkratiska inskränkningar som fördyrade livet för fattiga intill hungergränsen och underblåste militaristiska stämningar mellan länder, är också historiskt nära förbunden med kampen för demokrati, med breda fredsrörelser och med moraliska krav på social rättfärdighet.

Om någon på allvar vill ta ställning för internationell solidaritet med de allra fattigaste i världen, mot vidriga övergrepp och utsugning från stora monopolaktörers sida och för fred och försoning mellan länder och människor, hör engagemang för liberal frihandel, konkurrens, demokrati och mänskliga rättigheter till grundkursen.

I Sverige hängde arbetet för rösträtt och sociala reformer i slutet av 1800-talet för både liberaler och socialdemokrater nära ihop med en kamp mot de höga tullarna. Framför allt tullarna på spannmål stod i centrum. En stark tro på frihandel och internationalism som främjare av demokrati och fred hörde till det som drev på förnyelsen av det gamla, konservativa, monarkistiskt hämmade Sverige.

Frihandelns betydelse är lika stor i dag. Ökad rörlighet för människor, idéer och varor över gränserna har utöver ett humanistiskt berättigande i sig, även konkreta marknadsekonomiska värden. Högre produktivitet och snabbare tillväxt ger ökade resurser till grundläggande investeringar för hälsa, utbildning, infrastruktur och miljö i fattiga länder. Därför är orättfärdiga tullar, av det slag som präglar EU:s jordbrukspolitik, moraliskt och ekonomiskt oförsvarliga. På sikt blir alla förlorare.

Men frihandeln – så tjusigt argumenten för den än låter sig sammanfattas på ett ideologiskt plan – är i praktiken ett infernaliskt myller av detaljfrågor kring hur regelverk, patentsystem, upphandlingar och skrivningar bäst kan samordnas. Och så finns länder med i förhandlingarna där brutala förtryckarregimer sitter på makten och fruktar frihandelns potentiella politiska kraft. Det handlar om sega, svåra processer. Hela tiden hotar krav på ekonomiskt nationellt navelskåderi runt om i världen att sabotera dem. Problemen att få till ett nytt världshandelsavtal vittnar om det. Sverige måste alltid vara ett land som driver på för avtal.

Framtidens frihandel kommer att drivas på av småföretag, präglas mer av tjänster och kunskap än tidigare – EU:s tjänstedirektiv gav en föraning – och sannolikt handla mycket om nya, gröna, hållbara lösningar. Det finns stora möjligheter för Sverige (inte minst Västerbotten med sin blandning av högre utbildning och kompetens i naturresursfrågor) att inta en ledande position i det arbetet, om vi prioriterar bättre småföretagarklimat och vågar ge nya näringar chansen. Att bejaka handel, idéutbyte, resor, migration och solidaritet över gränserna är att knyta an till det som gjorde Sverige rikt och demokratiskt.

Sociala medier och demokrati

Av Ola Nordebo, 1 oktober 2009 kl 16:25, Bli först att kommentera

Mikael Hansson skriver intressant om sociala medier och demokrati, med VK:s lokala sajter i inlandet som exempel på en ny tids kommunikation och medieströmmar.

Dags att låta vinnarna ta rubbet?

Av Ola Nordebo, 5 augusti 2009 kl 08:06, Bli först att kommentera

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite på frågan om hur svensk demokrati kan vitaliseras och frågan om det proportionella valsystemet vs majoritetsval i enmansvalkretsar:

————————————————

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet?

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet? Är majoritetsval i enmansvalkretsar, med antalet partier reducerat till två, kanske tre, vägen till vitalare demokrati i Sverige?
Argumenten för är uppenbara: de valda ledamöterna får med majoritetsval ett långt tydligare mandat från väljarna i den egna regionen och en större självständig i de beslutande församlingarna. Partipiskornas makt minskar. Kandidater tvingas också att bekänna personlig färg gentemot medborgarna på ett annat sätt än i dag.
Så skulle majoritetsval bidra till en klar, lättfattlig valrörelsedramaturgi. Är det räddningen? Jag svarar ändå nej, men utan utropstecken. För behovet av något slags förändring låter sig inte förnekas.

Den gamla, svenska modellen av parti- och folkrörelsebaserad demokrati i kombination med ett proportionellt valsystem börjar se lite småhalt ut. En veterinär skulle kanske inte tvångsstryka, men säkert be om en extra provstart.
Anonyma ledamöter utan rejäla mandat i de beslutande församlingarna. Medlemsfattiga och toppstyrda partier som blir allt svårare att sätta ideologiska etiketter på. Ifrågasatta, avfolkade ungdomsförbund. Lokala frågor i ständig skugga av de nationella under valåren. Hur blev det så här?

Inte för att det är något fel på modellen i sig, varken principiellt eller praktiskt. Tvärtom, i sin glans dagar fungerade den förträffligt. Folkrörelsernas betydelse för det moderna Sverige kan inte överskattas. Och det proportionella systemet säkerställde en nyansrikedom i partilandskapet som ett majoritetsvalsystem aldrig hade klarat.

Farhågorna om svaga regeringar som fanns från den demokratiska sidan, alltså från liberalt och socialdemokratiska håll, mot ett proportionellt valsystem när rösträttsstriden stod som hårdast under 1900-talets inledande decennium, visade sig snart ha varit överdrivna. En liberal, frisinnad vågmästare som underskattade C.G. Ekman, Sveriges förste statsminister med arbetarbakgrund, ledde ganska effektiva regeringar under sent 20- och tidigt 30-tal trots rekordsvajigt riksdagsunderlag. Till och med det gick. Fördelarna med det proportionella valsystemet var, i en folkrörelsedominerad demokrati, större än nackdelarna.

Fortfarande tål modellen en internationell jämförelse. Sveriges problem är ju inte unika. Inte ens den lilla exklusivitetsstämpeln kan vi sprätta med. Många länder brottas med liknande dilemman.
Problemet med även den svenska folkrörelsemodellen är att den lever på ett gammalt, ihopsparat förtroendekapital som nu i allt högre grad börjat användas till den ”löpande driften”. En parti- och folkrörelsebaserad demokrati förutsätter just partier och folkrörelser med en viss förankring bland medborgarna. Men i dag söker partierna sin legitimitet i historieböckerna, och dess medlemmar, värda erkänsla, är för få för att på sikt orka bära upp organisationsformerna.

Det betyder inte automatiskt att den gamla modellen måste ersättas av något fundamentalt annorlunda för att demokratin ska kunna hållas levande. Men det betyder att om inte förändringar äger rum som erkänner att en del av det gamla spelat ut sin roll, så hotas på sikt även demokratin.

Ett sätt att knyta an till argumenten för majoritetsval, men ändå ge både det proportionella systemet och partierna en ärlig chans att visa vad de duger till på 2000-talet, vore att införa skilda valdagar och ett renodlat personval.