Etikett: det nordiska ljuset

Ett yttre mörker möter en inre fackla

Av , , 2 kommentarer 9

Min krönika inför helgen lämnar dagspolitiken något och reflekterar kring mörker och ljus i senhöstens Västerbotten:
 
—————————————————–
 
Ett yttre möter en inre fackla
 
Det här är en besynnerlig, jag vill påstå svår, tid på året för västerbottningar. Låt mig få det sagt på en gång: med det november som väntar, när det svåra blir som svårast, har jag allt mindre tålamod.
Peter Swedenmarks numera klassiska, ständigt citerade beteckning ”svinnovember”, sammanfattar även mina känslor.
 
Men det finns också, vill jag hävda, ett annat november; svinigt till sitt yttre, men skimrande inuti, som kan lära oss ganska mycket om vår egen historia, som västerbottningar.
 
För denna besynnerliga tid är också en tid när man, om ögonen får chansen att vänja sig lite vid mörkret, inser vad det är som får livet på dessa breddgrader att fungera även en surjävlig, fullständigt charmlös senhöstkväll.
Stannar man upp en sekund och spanar in i det svarta viker det undan. Strax, med lite tur, ser man hur ett annat slags ljus växer fram, hur det skimrar i landskapet och staden från andra källor.
 
Det är skimret som kännetecknar en kulturbygd, där människor själva utgör facklorna, individuellt och tillsammans. Där, i mörkret, omgivna av ett breddgradshelvete, möts människor för att skapa och uppleva teknik, musik, teater, konst, idrott, litteratur, politik, hantverk; där möts människor för att samtala över en kopp kaffe om det djupa och det banala; där fördjupar sig människor i sina innersta intressen, i triviala eller livsviktiga hobbys, hemma i enslighet, hos andra i den lilla kretsen eller i offentliga miljöer.
 
Det är inte unikt för Västerbotten, men hjärtat i det här länets historiska utveckling, förutsättningen för allt annat som vuxit fram, har varit det där inre skimret i yttre mörker.
 
Men det svåra finns där: mörkret har på allvar börjat sin ockupation nu. Och människan, det är min övertygelse, mår inte bra av det. Det här är veckorna när vi tvingas kippa efter ljus några korta timmar mitt på dagen, kanske bara på en snabb lunch. Strålar solen är det timmar av nåd för den som hinner ta en promenad. Men vaknar och somnar gör vi i mörker.
 
Människor med depressionsproblem, och det är ett långt vanligare fenomen än seglivade tabun vill höra talas om, har det ofta som svårast just nu, när ett inre mörker får bekräftelse av ett yttre. Och sedan blir det svårt till våren igen, när ljuset återvänder men de svarta tankarna stannar kvar, och allt som var fel innan är fel ännu, fast det spirar runt omkring.
 
Det nordiska ljuset ska vara ett tema i Umeås kulturhuvudstadssatsning, men det är en bild som leder tankarna till vita sommarnätter och vita marsdagar, inte till de här veckorna när mörkret är som svårast, varje kilo väger minst 1,2, och väldigt få ler bakom uppfällda kragar i det som mer är en skog av bistra anletsdrag. Man ser det, känner det, anar det i ansikten, minspel, kroppsspråk, att ­ så där riktigt bra mår vi inte av den här årstidens yttre villkor.
 
Och i det ögonblicket, just då, händer det märkliga, när facklorna tänds, inifrån.
Kontrasten mellan den kulturella och samhälleliga kreativitet som tar fart i de tända lampornas sken och det oförsonliga kalla mörker som står vakt utanför hör till det mest fascinerande med vår region.
 
Det nordiska ljuset är ett året runt-fenomen. Men de här veckorna kommer det enbart inifrån oss själva, i en episk drabbning med jantelag, missunnsamhet, fördomar och tungsinne. Kan vi värna den nyfikenhet, den tolerans, det samtalsklimat, den mångfald, den initiativkraft och det mod som det ljuset förutsätter, har vi inget att frukta av lite mörker.
 
Kom igen, svinnovember, med ditt mörker, bring it on, du lär få ge dig den här gången också.

2 kommentarer
Etiketter: , ,