Gaddafis fall och utvecklingen i Libyen är utgångspunkten för den här kortare krönikan. En till ledarkommentar om händelsetutvecklingen finns även här av Karin Rebas. Min krönika knyter an till den här betraktelsen från i vintras.
———————————————–
Partners när det passar – förtryckare när de störtas
Bilderna från Libyens huvudstad Tripoli går runt i världen som ett glädjebesked om att ännu en förtryckarregim är på väg att falla, detta turbulenta, hoppingivande år av förändring och omvälvning i Nordafrika.
Stats- och regeringschefer i demokrati efter demokrati skyndar att uttala sin lättnad över Muammar Gaddafis nederlag och lova sitt stöd för en kommande återuppbyggnad av landet. Det är naturligtvis både rätt och ärligt menat. Men precis som fallet var när de gamla regimerna i Tunisien och Egyptens föll, är det en glädje med grumlig förhistoria.
Söker man bilder i arkivet på Muammar Gaddafi kan man bland annat få se honom småprata med andra, varmt leende statsledare vid exempelvis G8-mötet i L’Aquila i Italien 2009.
USA:s president Barack Obama, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi – de är där allihop. På ett gruppfoto syns även en viss Hosni Mubarak. EU:s kontakter med Gaddafis regim på senare år i gränsfrågor har varit skamliga.
När det passar, när någon förment stabilitet anses stå på spel, när ekonomiska intressen kräver det, när någon ideologisk etikett utlöser härskarlojalitet hos revolutionsromantiker på distans – då sluts ögon och öron för förföljelserna, för skriken från cellerna, från alla tystade och förnedrade.
Då skakar delegationerna hand med despoterna, då bedyras respekt. Kanske är det ofrånkomligt, men hyckleriet bör kallas vid sitt rätta namn. Hela utvecklingen i Nordafrika under året, fantastisk i sin kraft och sina hoppingivande perspektiv, kastar ett obarmhärtigt avslöjande ljus över västvärldens dubbelmoral.
Inte kommer någon västregering att sätta något på spel, riskera någon relation, till stöd för de fångna i, låt säga, Kina eller Saudiarabien, framöver heller.
Nu väntar svåra, avgörande år för de länder som befriat sig från sina förtryckare. Demokratiseringsprocesser är komplicerade och behöver, enligt all historisk erfarenhet, tid på sig. Risken för bakslag och nya, blodiga regimer, finns alltid. Omvärlden måste nu göra allt för att stötta de krafter som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och tolerans. Även om det skulle kännas ovant.
