Etikett: Durban

Jippi – det blev inget fiasko

Av , , 1 kommentar 4

Var klimattoppmötet i Durban en framgång eller ett misslyckande? Den största framgången var att ett fiasko undveks. I övrigt var slutresultatet magert och vagt. En liten krönikekommentar.

Loriot som citeras nedan, bör kanske tilläggas, var en legendarisk tysk tv-komiker, med en ställning ungefär som Hasse och Tage i Sverige.

——————————————————

Jippi – det blev inget fiasko

”Politik”, sa den nyligen avlidne tyske komikern Loriot en gång, ”betyder, och det bör man utgå ifrån, det är ju ändå, utan att sväva på målet, i ljuset av den situation, som vi befinner oss i. Jag kan sammanfatta min politiska ståndpunkt i några korta ord: För det första det som säger sig självt under förutsättning att, för det andra, och det är vad vi är skyldiga våra väljare, för det tredje det koncentrerade innehållet som kärnpunkt i ett framtidsinriktat partiprogram. ”

Orättvist som generell beskrivning, men stundom träffande.

Ett historiskt toppmöte, betraktat på samma sätt, är när deltagarna är eniga om att det föreligger något som under omständigheterna går att definiera som något annat än oenighet, och därför kan beskrivas som motsatsen till det man borde ha undvikit, alltså oenighet, om man bara hade kunnat bli överens, fast man nu lyckades, eftersom man gemensamt beslutat att fortsätta tala med varandra om vad enigheten skulle kunna bestå i, senare.

Klimattoppmötet i Durban var, i det avseendet, historiskt. Man enades om en arbetsprocess med sikte på ett nytt klimatavtal 2015, som ska ha fått full effekt 2020. Störst förhoppningar knyts till att även USA, Indien och Kina anslutit sig till färdplanen, vilket med rätta kan beskrivas som en framgång för EU, som varit pådrivande.

Men fyra år är mycket lång tid i en fråga som kan förändras snabbt av inrikespolitiska händelser och opinionsskiften i enskilda länder. Och det kostar inget för länder att förbinda sig att fortsätta samtala om ett framtida avtal.

De största utsläppsländerna ville undvika att framstå som sabotörer av förhandlingarna, så de gick med på något som inte förbinder dem till särskilt mycket alls. Någon garanti för att en uppgörelse blir av till 2015 är det inte. Och för varje år går värdefull tid förlorad.

Mötet i Durban kan alltså bara beskrivas som en framgång, om man betraktar det mot bakgrund av de mycket låga förväntningar som fanns.

Det slutade inte med ett fiasko och mynnade inte i djup oenighet. Till överenskommelser om nya bindande uppgörelser kring utsläppsminskningar, som en fortsättning och utvidgning av Kyotoprotokollet, är vägen trots det fortsatt snårig.
Även kring genomförandet av de andra åtgärder som man enats om – exempelvis den gröna klimatfonden – förblir mycket oklart.

Ända firas den magra och vaga överenskommelsen som något historiskt i officiella bulletiner. Det dras en lättnadens suck både här och var. Sveriges miljöminister Lena Ek kommenterade spontant förhandlingsresultatet med orden: ”Det är helt underbart, detta vågade jag inte hoppas på.”

Ibland kan ett jubel mer handla om att ett fiasko uteblivit än om att en framgång uppnåtts.

Men ett klimattoppmöte, bör vi kanske lära oss, är framgångsrikt när, och det bör man utgå ifrån, det är ju ändå, utan att sväva på målet, i ljuset av den situation, som vi befinner oss i.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Världssamfundet på väg mot ett nytt misslyckande i klimatfrågan?

Av , , Bli först att kommentera 3

Klimattoppmötet i Durban, och klimatfrågan förändrade ställning i debatten de senaste åren, är ämnet för den här torsdagskrönikan, med teckning i papperstidningen på temat av Niklas Eriksson.

Så här skrev jag själv för två år sedan, inför Köpenhamn.

———————————————————-

Världssamfundet på väg mot ett nytt misslyckande?

”Något av det mest konstanta i människans natur är hennes anpassningsförmåga. Hon blev ju specialisten på icke-specialisering; det har klarat henne genom många skiften. Hon har nått dit hon nått genom att vara rörligast bland varelser i en natur, där inget är statiskt, där allt är förändring, förnyelse, evolution. Men inte heller människans anpassningsförmåga är obegränsad. Kroppens kemi har inte ändrats sedan vi steg ner från träden, de djupare instinkterna och behoven knappast heller. Blir förändringarna omkring oss alltför snabba, kommer vi allt svårare i otakt med naturens rytm. Det finns en gräns, om än tänjbar, utöver vilken inte heller viljestyrkan kan inrätta sig efter den oavlåtliga accelerationen.”

Rolf Edberg i Vid trädets fot, 1971

Klimatdebatten kokade månaderna inför toppmötet i Köpenhamn 2009. Nu, under det pågående toppmötet i Durban, är det ingen risk att bränna fingret när man mäter temperaturen i klimatfrågan. Det var det inte i Cancun förra året heller. När det räknas som en optimistisk prognos från en förhandling att det möjligen kan gå att nå enighet om hur de fortsatta förhandlingarna ska organiseras, förstår man att stämningen är resignerad.

Delvis, det bör sägas, var nog upphetsningen lite för stor i klimatdebatten för några år sedan. Det utlöste överdrivna reaktioner, uppskruvade förväntningar och lätt hysteriska stämningar som förvred perspektiven. Bakslag och motreaktioner följer när febern lägger sig igen. Spekulativa och överdrivna undergångsscenarier, en oförmåga att skilja mellan stort och smått, spelade förnekarna av klimathotet rakt i händerna. Det får en avtrubbande effekt.

Och som ofta sker försökte många med andra dystopiska, intoleranta, vanligtvis någon form av socialistiska, agendor ta monopol även på klimatfrågan och diskvalificera engagemang som hade andra, mer optimistiska utgångspunkter. Då tröttnar många.

Klimatfrågan har tidvis drabbats av samma vanföreställning som hela miljöfrågan – och jämställdhetsfrågan också för den delen – lidit av, nämligen den enfaldiga tron att det bara handlar om att vara för eller mot en målsättning.
Men att någon har ett miljöengagemang säger väldigt lite om var den personen står politiskt.

För eller emot kärnkraft? Vindkraft? Biobränslen? Lagring av koldioxid? Utsläppsrätter? Socialism? Marknadsekonomi? Tillväxt? Teknikutveckling? Protektionism? Frihandel? Urbanisering? Listan över tvistefrågor mellan miljövänner kan göras lång. Klimatengagemanget i sig ger inte så många ledtrådar om den praktiska politiken, eftersom miljöaspekter på beslut inte kan förpassas ut till någon isolerad periferi.

Miljöperspektivet måste finnas med hela tiden, men ger inga givna svar. Klimatfrågan upphäver inte den politiska debattens normala regler och målkonflikter, utan är lika svår som andra. Bara sekterister tror sig ha monopol på engagemang och god vilja.

Men det som gör klimathotet speciellt jämfört med många andra politiska utmaningar är dels att frågan är så global som någon fråga kan bli och dels att det är tveksam om det faktiskt går att tala om något nämnvärt, globalt engagemang på de högsta politiska nivåerna.

Trots en jämförelsevis överväldigande vetenskaplig grundval för antagandet om det globala klimathotets existens och allvar, har världssamfundet väldigt svårt att ens på allvar komma överens om målsättningen att sänka utsläppen av växthusgaser.

”Människan har alltid levt i en förändringarnas värld. Som levande väsen är människan deltagare i den stora evolutionsprocessen. Det är ändå inte de genetiska förändringarna vi tänker på när vi talar om förändringarnas värld, utan de miljömässiga. Förändringarna kan bero på naturkrafternas eget spel, t.ex. klimatförändringar. Som regel sker dessa förändringar i en längre tidsskala. De miljöförändringar som i vår tid framstår som samhällsproblem, har sin fjärmare eller närmare förklaring i människans ständigt växande förmåga att ändra naturmiljön.”
Olav Gjaerevoll i essän ”Resurser och ekologi” i antologin Vårt hotade hem, 1982

Klimatförändringarna hotar att föra med sig ett gradvist förtätande och fördjupande av lokala väder- och miljökatastrofer över tid, med svårartade konsekvenser för människors livsmiljöer och livsbetingelser på sårbara platser i världen.

Men inte ens om de mest grundläggande åtaganden som krävs, lyckas toppmötena nå enighet. I slutändan handlar det om att för många av de länder som står för de största utsläppen lurpassar på varandra, i föreställningen att en klimatomställning till förnyelsebar tillväxt är för dyr. Det är inte bara cyniskt, utan också självdestruktivt och kortsiktigt.

Det har inte saknats framsteg på de senaste toppmötena: uppgörelser har gjorts om skydd av skogar, fondlösningar för finansiering av åtgärder i fattiga länder, modeller för utveckling och spridning av tekniska innovationer. Men någon uppföljning till Kyotoprotokollet från 1997, vars bindande inslag löper ut 2012, har inte kommit till stånd. Det lär inte ske i Durban heller, då EU är tämligen ensamt bland de stora aktörerna att verkligen driva på.

Och även om mycket bör göras på nationella nivåer, och inom EU, för att visa vägen – åtgärder som kommer att löna sig långsiktigt – så räcker det inte.

”För varje avtal som tecknas på internationell nivå, ökar uppmärksamheten och incitamenten för att agera nationellt. För varje framgångsrik nationell åtgärd, ökar benägenheten hos länderna att acceptera krav på att minska sina utsläpp. Länderna märker att det är möjligt och inte till närmelsevis så skadligt för ekonomin med klimatåtgärder som många befarar. För att varje nationell åtgärd ska få maximal effekt, måste i sin tur de internationella institutionerna vara kapabla att underlätta för marknader att kopplas samman och för framgångsrika exempel att exporteras.”
Ur ”En guide till Durbanmötet" utgiven av tankesmedjan Fores.

Klimatfrågan är inte politiskt het längre. Det borde den vara. Och vi bör se den nödvändiga omställningen som en möjlighet.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,