Etikett: Dworkin

Rötterna som får det att blomma på nytt

Av , , 1 kommentar 5

Betydelsen av obändiga och uthålliga filosofer och idétänkare – och av litteratur, konst, musik och teater – som motvikt i den politiska debatten till infantila jippon, intellektuellt ohederlig frasradikalim och lyssna in-kampanjer, är ämnet för den här lördagskrönikan, med anledning av att den liberale rättsfilosofen Ronald Dworkin gick bort i torsdags 81 år gammal.

De finns ofta med i våra resonemang, trots att vi kanske aldrig har hört talas om dem.

Och så några rader om humanioradoktorander.

(För den som undrar, ja jag har läst om Gilles Deleuze och hans rhizomteori, i en teatervetenskaplig teorikurs på universitetet. Läraren tog med, vill jag minnas, en jordig rotknöl av något slag och lade på seminariebordet i en lysande, handfast illustration av vad det var vi skulle diskutera).

—————————————————-

Rötterna som får det att blomma på nytt

Även om han var ovanligt känd och aktiv i dagsdebatten för att vara en filosof, lär inte överväldigande många ha hört talas om, än mindre läst, den liberale rättsfilosofen Ronald Dworkin.

Det är ingen förebråelse och inget problem. Han, liksom många andra utanför facket relativt okända filosofer, var viktig ändå och utgör tillsammans med sina kollegor – meningsfränder och meningsmotståndare – en viktig del av vår samtida, politiska ryggmärg.

I torsdags dog han, 81 år gammal, och det är ett skäl så gott som något att ägna en tanke åt betydelsen av obändiga, uthålliga tänkare som nödvändig motvikt i den politiska debatten till infantila jippon, intellektuellt ohederlig frasradikalism och lyssna in-kampanjer. Filosoferna är debattens ofta osjungna, och när de uppmärksammas vanligtvis sedan länge döda, vägröjare.

Här är några ord om varför de – kanske med viss fördröjning, utan tv-soffa och utan tidningsbyline – påverkar dagsdebatten långt mer än många superkända och allestädes närvarande tyckare. Hur de, tack och lov, kan finns med i våra resonemang trots att vi aldrig har hört talas om dem.

För nästan alla som i olika sammanhang diskuterar aktuella frågor, gör det i hög grad med de gamla filosofernas grundarbete och frågeställningar i ryggmärgen, utan att vi alltid vet om det eller riktigt kan härleda ursprunget till våra egna principer och uppfattningar. Deras insatser utgör ett livsviktigt, underjordiskt grundvatten, som på många omvägar, via en del reningsverk och genom långa ledningar, når upp till samhällets vardag och dagsdebatt, ibland först långt senare.

Låt mig ta några av VK:s mest uppmärksammade reportage den senaste tiden som exempel:

* Gruvnäringen: avvägningarna mellan investeringar och jobb som hjälper ekonomin på kort och mellanlång sikt, och långsiktiga naturvärden som garanterar livsförutsättningar i en region på lång sikt.

* Narkotikan i samhället: attityderna till offren, det förebyggande arbetet och de polisiära insatserna, stränga eller pragmatiska behandlingsmetoder.

* Landsbygdens framtid: fördelningen av resurser för vård och skola mellan befolkningstätare, växande och befolkningsglesare, krympande områden, valet mellan att hålla möjligheter vid liv en tid till eller anpassa sig snabbt till rådande, dystra villkor.

De är samtliga svåra frågor med många dimensioner. De har med synen på den enskilda människans relation till samhället att göra, med frihet, egenansvar, eventuell rätt till självdestruktivitet och solidaritet, med nytta och natur, risktagande och ansvar över generationsgränser.
Ta bort det nedärvda filosofiska arvet och vi skulle förstummas mycket snabbare i alla sådana frågor.

Vad i – och så vidare – har de för sig på banken efter tre, brukade man fråga. Vad i – och så vidare – har de för sig på universiteten överhuvudtaget, hör man då och då muttras.

Jag tror många som är eller varit exempelvis doktorander i ett humanioraämne, känner igen det där knappt dolda föraktet, den passiva aggressionen och bitterheten, som i samtal kan riktas mot ”irrelevanta akademiker” (underförstått jämfört med dem som har riktiga jobb, och därför till skillnad från universitetstofflorna gör nytta).

Det är lätt att falla dit. Så här: typiskt en dag när man är sur, trött, stressad av praktiska problem som måste lösas, dyker någon upp med glödande ögon och vill diskutera fransk poststrukturalism eller Gilles Deleuzes rhizomteori, som om det vore av akut betydelse för mänskligheten (humanioradoktorand, jag tittar på dig).
Då är det frestande att förfalla till ramsorna: ”jädra trams”, ”för våra skattepengar”, o.s.v., ja ni känner igen det där. Men det gäller att med all kraft, all självdisciplin, all självbevarelsedrift, motstå den inre populismen, den inre frestelsen att med de ramsorna söka vifta bort och diskvalificera.

För det är med viss forskning som med vissa teaterprojekt eller viss poesi eller viss konst (eller viss idrott): det som inledningsvis kan verka helt utan relevans, nu och för alltid, helt frikopplat från det här universum, sätter igång processer, tvingar fram en ny, skärpt uppmärksamhet, rör upp stoff ur slammet, ur vilket det glasklara, för allt relevanta och epokgörande långsamt växer fram.

***

"When lawyers argue cases, or advise clients, or draft laws to meet specific social goals, they face problems that are technical, in the sense that there is general agreement within the profession as to what sort of argument or evidence is relevant. But sometimes lawyers must deal with problems that are not technical in this sense, and there is no general agreement on how to proceed. One example is the ethical problem that is presented when a lawyer asks, not whether a particular law is effective, but whether it is fair."

(Ronald Dworkin i ”Taking Rights Seriously”)

***

Dworkin, som fått beteckningen egalitär liberal, ägnade sig framför allt åt frågor som rörde rättsfilosofi. Han menade, i en kritik av den så kallade rättspositivismen, att lagstiftning inte kan frikopplas från moraliska ställningstaganden, utan tvärtom måste bottna i resonemang om politiska och moraliska värderingar.

Han skrev också ingående om frågor kring frihet och jämlikhet, om hur människor ska kunna ges jämlika förutsättningar att leva självständiga liv. The Guardian sammanfattar honom som en liberal demokrat i traditionen från Franklin D Roosevelts ”nya giv”. På grov svenska skulle man nog kunna kalla honom socialliberal.
I essäer för New York Review of Books blev han en aktiv debattör i kontroversiella frågor som dödshjälp, medborgerliga rättigheter, abort och kriget mot terrorismen. En del motståndare tillskrev honom gärna, som New York Times skriver, en politisk agenda till förmån för en ”standardmeny av vänsterliberal politik”.

Filosofiska texter är inte, lika lite som romaner, tavlor eller konserter, några handböcker som löser praktiska dagsproblem. De är inga man springer till vid en tillfällig kris och läser innantill. En idédebatt har mer med sådd än skörd att göra.

Filosoferna är inte löven som rasslar till och drar blickarna åt sig vid minsta vindpust, som skiftar färg från vår till höst och faller till marken när kylan kommer. Att läsa de stora tänkarna – och att ta del av konsten, litteraturen och musiken – är istället att vårda rötterna som går ner under snön och får det att blomma igen nästa år, och året därefter.

Vi behöver inte själva ha läst eller ha hört talas om dem. Men när dagsdebatten äntligen får djup, när strålkastaren avslöjar en perspektivscen som aldrig tycks ta slut bakom huvudrollsinnehavarna, när vi brottas med svåra frågeställningar efter bästa förmåga och upptäcker att vi kommer längre än vi anat, är det dem vi har att tacka.

1 kommentar
Etiketter: , ,