Etikett: Erik Lindegren

Erik Lindegren

Av , , 3 kommentarer 6

Jag skriver inte så mycket om böcker, teater eller poesi längre, sedan jag kommit in på andra banor. Men som självterapi och för gamla minnens skull, och för att vi står i tacksamhetsskuld till dem som lärde oss om språkets och tankens frihet, blev det några rader i kväll om Erik Lindegren, så här på 100-årsdagen. Mitt förhållande till honom:

När jag skulle introducera min hustru i svensk poesi första gången, det var i Berlin 2002 och vi gick till biblioteken för att kolla vad som fanns på svenska, eller översatt till tyska (Lars Gustafsson fanns), rekommenderade jag fyra namn: Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer, Kristina Lugn och Göran Sonnevi.

Att nämna Erik Lindegren föll mig inte in.

Under en period av intensiv poesiläsning, jag vill minnas att det var i slutet av gymnasiet, fördjupade jag mig intensivt i Lindegren. Sedan tappade jag honom, och det är jag nog inte ensam om, lite ur sikte med åren. Det jag uppskattade mest hos honom var att hans dikter vågar ta sig själva på allvar, att de inte förlorar nerverna halvvägs utan står för sin form. Men det skapar också en distans. Han var en klippa som krävde ansträngning och rev sönder kläderna vid omläsning, och på något sätt tog det alltid stopp i Mannen utan väg.

Andra bjöd lättare vandringar upp på bekanta höjder, när tiden inte räckte till för mer än en snabb bläddring, en tillfällig pausläsning.
Medan pocketutgåvorna med Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer och Göran Sonnevi med tiden blev helt sönderlästa, dök den lilla volymen med Lindegrens dikter till slut upp nästan som en överraskning i bokhyllan när flyttkartonger skulle packas för någon ny flytt, som ett minne av en ungdomsläsning.

Så har det förblivit. Ikväll, med anledning av hans 100-årsdag, som flera skrivit fördjupande och fint om på kultursidorna, hämtade jag honom ur bokhyllan. Det satt ett rivet papper nedstucket på en sida, som det brukar göra i diktsamlingar. Man sticker in ett bokmärke på någon sida man vet att det finns risk att man annars glömmer bort, men vill bli påmind om nästa gång.

Det jag markerat var en av dikterna jag tyckte allra bäst om när jag läste Lindegren som mest. Den är en av de sentimentala, melodiska, ur Sviter, nummer III under Abstrakta variationer, och börjar så här:

”Jag vet inte om jag är en cirkel utan medelpunkt
men jag vet att om jag har en medelpunkt
har jag också många periferier
(fler än en måltavla
du kan inte missa mig)”

Jag tycker fortfarande om den.

3 kommentarer
Etiketter: