Etikett: etos

Patos, logos, etos – den svåra konsten att övertyga

Av , , 2 kommentarer 3

Det finns stentrista klokhuvuden, karismatiska lögnare, genomärliga virrpannor. Det finns hjältemod svept i mänskliga brister. Om det, och om olika typer av politisk retorik, handlar den här krönikan.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor kring liknande ämnen:

Hur vill vi att politiker ska vara?

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Pamparna vi upprörs över (och röstar på)

————————————————

Patos, logos, etos – den svåra konsten att övertyga

Det finns stentrista klokhuvuden, karismatiska lögnare, genomärliga virrpannor och småfalska genier. Världen är full av människor, de allra flesta av oss, som övertygar med vissa egenskaper och väcker tvivel med andra.

En del är taffliga och kan inte övertyga sig själva i spegeln ens, men har vettiga, genomtänkta saker på hjärtat. En del kan trollbinda, med intellektuellt dravel och lögner. En del är omutbara in i minsta por, men gör aldrig ställningstaganden som förändrar eller utvecklar någonting. Och så finns det de lyckliga vardagsögonblicken när allt faller på plats.

Beroende på vilka kombinationer av egenskaper vi efterfrågar i en viss situation, sätter vi vår tillit till olika typer av människor.

I sin lära om retoriken, konsten att övertyga, utgick Aristoteles från tre kvaliteter: logos (logiken och förnuftet i argumenten), etos (en talares trovärdighet, pålitlighet och moraliska integritet) och patos (en talares personlighet, karisma och utstrålning).

Ibland kan man göra det lätt för sig och nöja sig med vad de gamla grekerna sade, för en första grovsortering. Självklart hör alla sådana egenskaper som trovärdighet, utstrålning och övertygande argument ihop, förstärker eller försvagar varandra och bedöms helt utifrån situationen. Men påfallande ofta går ledande politiker ändå att löst placera in i de olika kategorierna.

Politikens värld – från kommunal nivå ändå ut till internationella toppmöten – vimlar av beslutsfattare och debattörer som briljerar med somt av detta och saknar annat.

Nicolas Sarkozy, Frankrikes president som hoppas bli omvald senare i vår, har uppenbart patos, men – när populismen blir en övermäktig frestelse – mycket tveksamt etos. Hans utmanare, Francois Hollande, har en hel del logos, men till anhängares frustration ett rejält underskott när det gäller patos.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel bygger hela sin framtoning på logos och är principiellt skeptisk till patos som fenomen. I det avseendet har hon som politikertyp mycket gemensamt med två andra konservativa regeringschefer inom EU: Storbritanniens David Cameron och Sveriges Fredrik Reinfeldt. Liksom socialdemokraternas nye ledare i Sverige Stefan Löfven.

De har det gemensamt att deras ställning står och faller med huruvida väljarna uppfattar att de utöver förnuftiga resonemang även har etos, en moralisk integritet, trovärdighet.

USA:s president Barack Obama bars däremot fram till seger i presidentvalet 2008 i mycket högre grad tack vare sitt patos, och har som alla patoskandidater – på vilka rusiga anhängare projicerar alla möjliga förhoppningar – fått både logos och etos ifrågasatt sedan dess. Han valdes som pragmatiker 2008, men har kommit att uppfattas som mer ideologisk präglad sedan dess. Och det får till följd att andra egenskaper i hans framträdande granskas närmare. För att bli omvald på nytt i höstens val måste han övertyga människor att vet vad han pratar om och går att lita på. Patos kan ha en kort halveringstid.

Hans trolige motståndare i höst, republikanen Mitt Romney, har drabbats av ödet att av många både inom och utanför sitt eget parti frånskrivas alla tre egenskaperna: en självmotsägande politiker utan karisma som saknar ryggrad. Det är förstås ett omdöme formulerat av motståndare, men säger en del om hans uppförsbacke.

På lokala nivåer exponeras politikers retorik mycket mer sällan direkt mot en större publik. Personliga möten ”på stan” och i vardagen, uppträdanden i små sällskap och inlägg i lokalmedierna spelar där en större roll.

En kommunpolitikers lokala eller regionala ställning går därför sällan att jämföra med nationellt och internationellt aktiva politiker.

Kommunalrådet Lennart Holmlund i Umeå bedöms utifrån helt andra kriterier än exempelvis C-ledaren Annie Lööf. Landstingsrådet Peter Olofsson i Västerbotten värderas med andra måttstockar än EU-kommissionären Cecilia Malmström. Kommunalrådet Lilly Bäcklund i Lycksele jämförs inte med Mp-språkröret Åsa Romson.

De lever i så helt olika politiska världar med så skilda förutsättningar för debatten. Det som inger förtroende, uppfattas som dynamiskt eller känns som ett klockrent resonemang i en politisk kontext, kan förefalla helt malplacerat i en annan.

Kanske förändras allt det långsamt genom de sociala mediernas framväxt. De retoriska egenskaperna viktas på nytt och vad som utmärker logos, etos och patos definieras om i en ny tid. Men fortfarande slår gamla mönster igenom.

Sett över tid är det tillrådligt att på alla nivåer söka en balans mellan de tre. Samtliga behövs.

För att undvika katastrofer, för att upprätthålla intellektuell hederlighet och motverka korruption, och för att ge mod till förändringar och nytänkande,

Logos utan varken patos eller etos kan vara skrämmande viljelöst, instrumentellt och trött, utan värdering, kompass eller känsla.

Etos utan varken logos eller patos är politiskt sett meningslöst i en demokrati som bygger på kommunikation och utbyte av idéer och argument. Politik är att vilja, som det heter.

Och patos utan etos eller logos måste alltid avslöjas och ifrågasättas. Den farligaste obalansen av dem alla.

Finns det då några politiker som lyckats förena logos, etos och patos till fulländning? Nej, givetvis inte. Till och med historien om världens mest framgångsrika, hedervärda och respektingivande ledare är en historia av hjältemod, briljans och klarsyn, ständigt ackompanjerade av, svepta i, mänskliga brister, svagheter och nederlag.

Låt det vara en tröst, en uppmuntran till viss tolerant vidsyn inför människors tillkortakommanden och samtidigt ett skäl till självständigt, eget, kritiskt tänkande.