Etikett: fanatism

Internet, demokratin och mångfalden

Av , , Bli först att kommentera 4

Är internet ett problem för demokratin? Det är en fråga som åtminstone antytts i debatten efter terrordådet i Norge. Jag diskuterar lite kring det i den här krönikan, i papperstidningen med en talande teckning av Niklas Eriksson och här i en längre version än vad som fick plats i papperstidningen:

…………………………………………………………. 

Internet är en vinst för demokratin

”På detta sätt kan internet hjälpa människor med fundamentalistiska böjelser att förverkliga sin potential. Det blir lätt att välja bort information som ger bredd, nyanser, motsägelser och oväntade infallsvinklar. (…) Man slipper bli överraskad, eller att byta uppfattning, i en sådan värld. Man kan tillåta sig att glida så långt bort från verkligheten att man till sist förlorar den ur sikte.”

Thomas Hylland Eriksson, professor i socialantropologi vid Oslo universitet, skrev i måndags en intressant artikel i Svenska Dagbladet – ”Internet filtrerar fram hat” – som citatet ovan är hämtat ifrån. Han diskuterar hur internet på olika sätt i värsta fall kan främja sekterism och extremism, genom att skapa ett otal små, likriktade rum, där man enbart möts av bekräftelser och likasinnade. I mardrömsvisionen består specialforumens, RSS-prenumerationernas och sökfunktionernas internet till slut bara av otaliga likriktade bubblor som seglar isolerade och i växande inre fanatism.

Det har också på många andra håll efter terrordådet i Norge framförts oro över att webbforum, läsarkommentarer på tidningarnas webbsidor och sociala medier förråat och förgrovat tonfallet i den politiska debatten.
Varningarna är tänkvärda, man ska ha en kritisk attityd till det mesta, och just den aspekt som Hylland Eriksson tar upp i sin artikel är problematisk. Men den verklighetsbild som de mest bekymrade minerna utgår ifrån saknar det lite det historiska perspektivet och missar vad internet, nätdebatten och de sociala medierna inneburit i form av möjligheter till demokratiserad debatt, nedbrutna informationshierarkier och just möten och utbyten av perspektiv mellan demokratiska krafter som tidigare hade svårt att kommunicera av fysiska och tekniska skäl.

Nätdebatter och sociala medier är vad de görs till av oss användare. De sociala medierna kan vara odrägliga med sina kotterier och ritualer, sina urspårade debatter och sina skolgårdsfasoner. Och ibland, om man inte på humör, kan de kännas hopplösa i sin blandning av allvar och nonsens. Spänningen mellan de många små, till en början slutna nätverken och det stora, öppna, gränslösa globala nätverket är inbyggt i själva webbens fenomen, och har varit det från början.

De är som livet och sociala situationer där människor interagerar i övrigt alltså, en salig blandning. Framför allt är de stärkande, bildande, informativa och underhållande, och främjar på det stora hela långt mer mångfald, nya perspektiv och överraskande infall än de främjar ensidighet och sekterism. Och de är olika till sina karaktärer. En kväll som den efter terrorattentatet i Norge eller som dagar som under revolutionen i Egypten är det omöjligt när man väl vant sig att inte följa twitterflödets fascinerande bredd och rikedom, och jag hör till dem som finner det omistligt just då. Andra dagar känns ett sammanhang som Facebook mer givande och mindre störande. Nu finns också Google+, som formas av användarna. För att nämna de som diskuteras mest.

Och så förstås ett till synes oändligt antal webbsidor kretsande kring olika specialområden. Tillgången till informationskällor har demokratiserats och globaliserats på ett för bara några decennier sedan oförställbart sett.

I grunden handlar det om en syn på demokratin och människor som något vi har tillit till, inte misstror och är rädda för. Tror vi på att de demokratiska, konstruktiva krafterna är fler och starkare än de antidemokratiska och destruktiva, finns ingen anledning till någon oro för de nya arenorna.

Självklart har även de som vill sprida fundamentalism och hat i olika former fått det lättare att hitta varandra, och vi får inte bli naiva eller godtrogna. Att titta på kommentarer, för att föra ned det på en vardagsnivå, som kommit de senaste åren om politiker som Mona Sahlin eller Maud Olofsson, om feministiskt initiativ eller alliansen, om Reinfeldt eller Ohly – och givetvis i samband med allt som handlar om invandring – har ibland varit som att titta ned i sörja av besinningslös aggressivitet och oförklarligt, otäckt hat. Här har medierna ett ansvar att hålla nivån och vara självkritiska och självrannsakande.

Men alla som kan lite presshistorik vet att de stämningarna och bubblorna alltid funnits där, anonymt, bara bytt kommunikationsform er under årens lopp.

Ynkliga – och tyvärr många – är förstås de i debatten som bara regerar på och tar avstånd från hatretoriken när den riktar sig mot det egna ”lägret” men hejar på när den riktas mot andra. Men inte heller det är något nytt fenomen, skapat av internet.

Att möjligheterna för fler till information, debatt, idéutbyte och reaktioner ökat på ett fantastiskt sätt måste ur ett demokratiskt perspektiv ses som ett stort framsteg. Det gäller bara för demokratiska krafter att förbli närvarande och aktiva. Internet är inte ett problem. Jag skulle inte vilja byta att leva i den här epoken mot någon annan.