Håkan Juholt blir av allt att döma ny socialdemokratisk partiledare, och det kan mycket väl visa sig bli ett lyckat namn för socialdemokraterna i nuvarande läge, jag tror att han kan överraska. Men processen som ledde fram till förslaget lämnar allt övrigt att önska och var pinsam i sin slutenhet och brist på förtroende för de egna medlemmarna. Om partiernas och folkrörelsemodellens kris handlar veckans lördagskrönika.

————————————————

Från folkrörelser till hållna tummar i spelluckan

”Men bland det socialdemokratiska partiets medlemmar äro vi förvissade om att en känsla är övervägande: önskan att visa herrar splittringsmän att partiet ämnar skaffa kongressens beslut gehör; och de som icke vilja foga sig i partidisciplinens enklaste regler näppeligen på längden skola få skäl att rosa marknaden."
(Hjalmar Branting om anarlistfalangen tidigt 1890-tal )

Politiska partier har alltid varit en blandning av hårda falangstrider och sammanbitna kompromisser, slutna hierarkier och öppna folkrörelseprocesser. De som med tårar längs kinderna talar om svunna ideal och forna paradis inom sina partier och rörelser – en form av mytomani medierna länge älskat att kittla under hakan – brukar ha historielösheten och oviljan att bli störda i nostalgin gemensamt.

Ändå finns det i dag större skäl att tala om folkrörelsemodellens kris än någon gång under den svenska demokratins historia. Och eftersom hela det politiska systemet är uppbyggt med folkrörelsestrukturer som utgångspunkt är det ett faktum som kräver en akut debatt. Antingen förmår partierna att modernisera sina arbetssätt eller så behöver det svenska partiväsendet reformeras grundligt för att vidga snabbt krympande kontaktytor mot medborgarna.

De senaste veckorna har socialdemokraternas sätt att välja ny partiledare kommit att stå som symbol för en folkrörelsemodell i vanrykte. Kritiken har varit som starkast inifrån partiet. Det går inte att säga annat än att den är berättigad, och att den indirekt träffar de flesta partier.

Vad den socialdemokratiska valberedningens ordförande Berit Andnor lyckades med på presskonferensen när hon skulle presentera förslaget till ny partiledare var att skryta upp just det hierarkiska, exkluderande och slutna tillvägagångssättet som förebildligt för en öppen folkrörelse. Det kändes som ett indirekt begravningstal över folkrörelsemodellen på bästa sändningstid. För om socialdemokraternas sätt att välja partiledare 2011 är ett uttryck för prima, präktiga folkrörelseideal ber jag att i sorg få ta tillbaka mina bekännelser som varm anhängare av modellen.

Vad Berit Andnor borde ha sagt och skulle ha vunnit respekt för, är naturligtvis: Självklart inser jag att den här processen varit en soppa, sluten och bortstötande, ovärdig en modern folkrörelse. Det har verkligen varit bedrövligt att behöva utföra uppdraget på det sättet. Men det var det uppdrag vi fick, att göra som vi alltid gjort, vi försökte göra det bästa av situationen, men nu kommer vi att använda allt vårt inflytande för att se till att ingen ny valberedning tvingas eller ges chansen arbeta på samma sätt.

Men det sa hon inte.

Slutsatsen är inte att det var stort annorlunda förr. Man kan kanske argumentera för att förfarandet hade större legitimitet när partierna sett till antalet aktiva medlemmar och förankring i det omgivande samhället involverade långt fler bakom kulisserna. Den breda kontaktytan finns inte längre på samma sätt. Partierna har börjat välja ledare utan att de valda kan hänvisa till något innehållsmässigt mandat.
Man gissar och hoppas. Så var det med Mona Sahlin. Hon sade vad hon verkligen tyckte när hon tillträdde och när hon tackade för sig, men företrädde dessemellan en linje hon inte trodde på själv. Och så blir det för Håkan Juholt om han väljs till partiledare.

Det är mycket möjligt att han blir en lyckad partiledare. Jag hör till dem som tror att han kan komma att överraska många och kanske just tack vare sin inledande vänsterstämpel blir den som med traditionell gråsossepragmatism vågar placera socialdemokratin i den mittfåra där partiet har sitt ursprung. Att Juholt är okänd för de flesta är ett övergående fenomen och förmodligen enbart en fördel. Människor förändras i ledarställning. Och om en politikers uppsyn, dialekt och bakgrund spontant småroar och förvirrar etablissemanget i huvudstaden är det vanligtvis goda nyheter när det gäller genklang hos väljarna.

Men om Juholt som partiledare, det är själva poängen, kan vi bara spekulera. Han har inget tydligt mandat. Han väljs som en from förhoppning i en spellucka; måtte han inte galoppera. Det är intellektuellt fattigt. När medlemmar i ett parti måste delta i stora gissningsleken om vad partiledaren kommer att stå för bortom allmängiltiga fraser, har något gått snett.

Den stora anledningen till att kritiken är så stark nu, trots att processen bara följer en gammal tradition, beror till stor del på att internet och sociala medier vant de flesta vid en känsla av större öppenhet och insyn i gemensamma angelägenheter, kortare vägar till delaktighet och flackare hierarkier. De gamla instinkterna att lyssna och lyda uppåt och sluta sig samman kring gemensamma fraser när ledningen sagt sitt, har slutgiltigt blivit förlegade.

Ett viktigt skäl till varför folkrörelsen som form behöll sin vitalitet så länge, över flera generationer och flera olika större samhällsförändringar, var dess förmåga att förnyas och utvecklas organisatoriskt, trots myter om motsatsen. Just nu klarar inte partierna av den förnyelsen. Förr eller senare börjar det knaka.

”– Vad fan menar ni med ”något nytt”? frågade jag argsint.
– Blanda leken, Truls, så tar vi oss en priffe! Jo, svarade den gamle kärnfasta partivännen, jag menar ett nytt samhälle, en omvälvning på en gång, med ett hiskeligt brak, som inte tar så lång tid. Och det skall du göra!
Jag sköljde i mig göken och steg alldeles ursinnig upp.
– Jaså, ett nytt samhälle, och det skall jag göra. Ypperligt! Nej, säg inte ett nytt samhälle, det är för litet, det skulle ni också tröttna på. Nej, låt oss säga en helt ny värld, en ny sol, en ny måne och nya stjärnor, allting nytt. Och det skall jag göra. Och så en stor kvarn, som kan mala om era gamla fruntimmer till sköna jungfrur och er själva till ungsvenner med bruna lockar och ögon blå. Och allt detta skall jag göra! Då vill ni vara med och agitera! Tack för göken! Och spela nu i fred er priffe, medan jag går hem och försöker laga om den gamla världen!
Partivännerna sågo något stötta ut, men de voro snart inne i sitt spel – fullkomligt nöjda med den värld de levde i.”
(Ur en betraktelse av Axel Danielsson i Arbetet, 9 maj 1893)

Varför inte börja reparationen av folkrörelsemodellen med hur partiledarna väljs. Inför öppna primärval eller se till att kongresserna betyder något. Släpp kontrollen, lita på interndemokratin. Se till att ha flera kandidater som går att skilja åt, som vågar säga flaska och som medlemmarna kan välja mellan. Skrota hela det ängsliga valberedningstänket. Gör kongresserna till händelser att minnas, där spänningen låg i luften, debatten gick het, transparensen var stor, utgången inte var regisserad, rapportörerna inte dresserade, kandidaterna lyckades övertyga osäkra med sina tal och framträdanden, där något faktiskt stod på spel och där sedan legitimiteten i slutresultatet efter votering inte gick att ifrågasätta. Folkrörelsemodellen håller på att gå under. Försök rädda den eller överge den, men låt inte det politiska systemet sjunka till botten under stolta deklarationer om att allt står rätt till.

För övrigt… Om Juholt väljs har Sverige bara ”1,5” kvinnor som partiledare i en riksdag med åtta partier. Skulle Maud Olofsson avgå under mandatperioden och ersättas av en man återstår bara ”0,5” – ett av miljöpartiets två språkrör. Det är inga argument mot de manliga partiledarna var för sig, men som helhetsbild är det givetvis ingen slump, utan en pinsamhet för ett land som gärna skryter inför andra om sin jämställdhet. Och så finns det de som inte tycker att man ska diskutera samhällsstrukturer i jämställdhetsdebatten.