Etikett: föreningslivet

Ibland måste vi helt enkelt få vara i fred

Av , , 1 kommentar 4

EU:s krav att svenska ideella föreningar inte längre ska få vara momsbefriade är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Det finns alla skäl för regeringen att göra motstånd mot en sådan korkad förändring som skulle slå hårt mot det svenska föreningslivet på flera sätt. Kravet är också ett exempel på hur utrymmet för det ideella, spontana och privata snävas in i en slentrianmässig strävan efter övervakning, kontroll, bokföring och registrering av människor.

———————————————————

Ibland måste vi helt enkelt få vara i fred

”Emil Nordgren log och gned sina blanka byxknän.
– Ja, fasen vet, broder Thylén. Idealist. Om det finns någon verklig idealist? Fasen vet. Jag har just tänkt på detta. Sista tiden. Jag har ju haft gott om tid. Uppriktigt talat: det vete väl fasen.”
(Ur Parentation, av Björn-Erik Höijer, 1945)

Ibland behöver vi helt enkelt bara få vara i fred, som individer och privatpersoner, som små sociala gemenskaper, som anställda eller företagare, ibland som hela civilsamhällen, för att orka, vilja och kunna, för att känna lust och mening.

Vi måste få behålla något för oss själva; ett frirum, en sfär, något eget, för att vara beredda att våga och ta ansvar inför och tillsammans med andra, för att idas testa och misslyckas, för att överhuvudtaget få kraft att uppträda som medborgare bortom rösthandling, laglydighet och skatteplikt.

Tillåts vi inte pyssla, rusa iväg, lösa problem, försöka få igång något eller ta itu med saker på en gång, utan att direkt se direktiven, reglerna, stadgarna och föreskrifterna hagla över oss, så kommer vi att avstå. Och när föreskrifterna får ett egenliv och uppföljningen av hur de efterlevs blir ett självändamål, så fryser det i rören.

De obevakade rummen, undantagen, vrårna dit strålkastarna, mätredskapen, utmätarna och databaserna inte når är en förutsättning för det kreativa, skapande, ansvarstagande samhället. Har vi inte en dörr vi kan stänga om oss, en promenadstig som vi kan slappna av längs, en glänta som ingen vet om, en fritid som inte angår någon, blir det outhärdligt, dött och robotiserat. Det strikt genomlysta och rationella slutar som en förvriden, sjuk, förtryckt grimasch.

Överheter har alltid i historien haft ett begär att ha koll och insyn, för att kunna styra, straffa och röva med sig. Kanske har det funnits en naiv tro att med demokratins och rättssamhällets seger skulle staternas instinkt att snäva in de civila sfärerna upphöra eller bli per definition legitima. Den som fortfarande lever i den villfarelsen rekommenderas en väckarklocka.

Privatsfärerna krymper. De politiska anspråken på att få veta och registrera ökar. Gränserna för det upplevt acceptabla förskjuts åt fel håll. Och i de nya digitala miljöer där det fria civilsamhället växer fram pågår en kamp om vilka normer som ska gälla för privatsfär kontra övervakning, vars utgång får långsiktiga konsekvenser.

När politiken vill veta, mäta, kontrollera, redovisa, statistikföra och databehandla allt mer, när politiken vill samla in uppgifter för att vara säker på att inte glömma något, när principen blir att det är friheten från byråkrati och övervakning som måste motiveras, inte tvärtom, för kanske pågår något fuffens, då är vår frihet på flykt.
I dagarna har nyhetsflödet bjudit ytterligare ett exempel på politisk misstro mot gråzonerna och miljöerna där saker bara är, görs och sker, utan att det kontrolleras, redovisas och protokollförs. Det är egentligen inte en övervakningsfråga av vanligt slag.

Men även om frågan har flera aspekter, ett par principiella, ett par pragmatiska, jag återkommer till dem, tror jag att det kan vara nyttigt att se den ur ett integritetsperspektiv allra först.

Så här ligger det till, ni kanske redan har läst eller hört om det: EU vill tvinga små ideella föreningar i Sverige att redovisa och betala moms. I veckan kom EU-kommissionen med beskedet att även den svenska regeringens kompromissansökan om att ideella föreningar med mindre än en miljon i årsomsättning även fortsättningsvis ska vara momsbefriade avslås med hänvisning till unionens konkurrensregler.

Det är en löjlig motivering, som visar EU när det är som sämst. Det har vi EU-vänner ett extra ansvar att påpeka. Att vara för EU får aldrig vara liktydigt med att vara undergiven dumheter. Som om kaffe, bulle och varmkorv i föreningslivet skulle vara ett konkurrenshot mot affärsinriktade näringsidkare.

Skulle en sådan förändring bli verklighet vore det ett hårt slag mot det svenska föreningslivet, ekonomiskt, men inte minst organisatoriskt. Ökar den administrativa bördan och byråkratiska belastningen på de personer som tar på sig förtroendeuppdrag, blir det ännu svårare att locka människor till frivilligarbete i ideella organisationer.

Allt sådant krångel, all sådan formalism gör det mindre lockande för människor att engagera sig i det civila samhället och föreningslivet, och framför allt avskräcker det människor från att ta på sig fasta uppdrag. Och det kan få en negativ, förebyggande verkan, när föreningsaktiviteter inte ens blir av, för att byråkratin känns för jobbig och tar udden av lusten och glädjen. Krav på ekonomisk pappersexcersis är ett hinder som räcker halvvägs till himlen för frivilliginsatser på människor fritid.
Lägg er inte i sånt som ni inte har med att göra, borde vara det klara budskapet till EU-kommissionen.

Det civila samhället beskrivs ibland en kontinent mellan det individuella privatlivet och det offentliga. Töms den på liv, lust och spontana initiativ avstannar det mesta i samhället. EU har inga skäl att ge sig på ideella föreningar med hänvisning till konkurrensregler för näringsverksamhet. Finansminister Anders Borg sade på en presskonferens häromdagen att Sverige ska bestrida detta och driva frågan inom EU ”ända in i kaklet”.

Det är en lovvärd inställning som inte lär stöta på motstånd hos oppositionen. Det är en strid värd att ta. Låt oss hoppas att regeringen driver frågan hårt och inte, som i fallet med datalagringsdirektivet, börjar känna kakel medan den fortfarande befinner sig plaskande – och på väg åt fel håll – mitt i bassängen med många längder kvar.

Men jag tror också att vi ska vidga perspektivet och se hur den här frågan passar in i ett större perspektiv med ständiga nya, onödiga inskränkningar av de små fria rummen för ideella insatser, medborgarinitiativ och personlig integritet. Hur föds ansvar, tillit och idéer? Släck strålkastaren, sluta bokföra och skicka hem kontrollörerna ibland och ljuset kommer att stråla upp nerifrån istället, alldeles av sig självt, om människor får vara i fred en stund och bara göra, vara och leva; livets små stunder.