Etikett: förnyelsebara alternativ

Kärnkraften går mot sitt nederlag i den nya lagen

Av , , 1 kommentar 4

Jag är som bekant inget fan av kärnkraften. Däremot är jag optimistisk om de förnyelsebara alternativen. Därför tror jag dels att kärnkraftsanhängarna helt missbedömer situationen när det gäller kärnkraftens framtidsutsikter, dels är jag förvånad över en del av kärnkraftsmotståndarnas argumentation kring det nya lagförslaget. Jag resonerar lite i en ledarkrönika om varför jag tror att kärnkraften går mot sitt nederlag i och med den nya lagen:

——————————————————

Kärnkraften går mot sitt nederlag med den nya lagen

Vem har sagt att det ska vara enkelt? Oljekatastrofen i Mexikanska golfen – redan nu orsak till den största miljöförödelsen i USA:s historia – är ett argument för kärnkraft, och ett argument mot kärnkraft.

1) Utsläppet är en horribel påminnelse om varför brutet oljeberoende bör vara ett högprioriterat mål. Inte bara för att förebygga klimathotet, utan av en rad miljöskäl. Även ekonomiska och politiska överväganden talar för en omställning till andra energislag. Då måste – givet oljans betydelse för det moderna samhället och givet att vi även fortsatt vill behålla, utveckla och sprida välstånd – alternativen prioriteras. Ett av de mest utvecklade och realistiska alternativen är utan tvekan kärnkraften.

2) Oljekatastrofen är en påminnelse om att den mänskliga faktorn och tekniska brister gör att inget system, hur väl det än är uppbyggt och hur strikt det än är reglerat, någonsin kan bli till hundra procent säkert. Olyckor sker, det osannolika inträffar förr eller senare. Att tro något annat, att tänka bort det oförutsägbara och irrationella, är att hänfalla till en utopi. Givet denna insikt bör kortsiktiga system där en olycka kan få förödande miljökonsekvenser, avvecklas och ersättas så snabbt det är möjligt och rimligt. Kärnkraftens hela produktionskedja, från uranbrytningen, via driften av reaktorerna till lagringen av avfallet, rymmer just den typen av risker.

Så svårt är det. Genomtänkta, relevanta och i de flesta avseenden övertygande argument, baserade på snarlika värderingar, kan leda till helt motstridiga slutsatser. Energifrågan är full av målkonflikter. Vad man tycker beror i hög grad på gissningar om framtiden. Tvärsäker står på lösan sand.
En olycka i energidebatten har varit att initiativet ofta växlat fram och tillbaka mellan starkt utopiska, dogmatiska läger. Det har lett till en anda av tvärsäkerhet och ensidighet både hos anhängare av och motståndare till kärnkraften.

För mig väger argumenten mot kärnkraft tyngre än argumenten för. Utslagsgivande för min del är den risk- och kostnadsbild som fortsatt kärnkraftsdrift ett sekel framåt skulle innebära, motstånd mot svensk (västerbottnisk) uranbrytning och en grundläggande optimism när det gäller de förnyelsebara alternativens möjligheter att säkra en konkurrenskraftig energiförsörjning.
Omställningen till det förnyelsebara blir en vinst med framtidsjobb och tillväxt för dem som inleder den tidigare än andra och som lyckas förena forskning och entreprenörskap kring tekniska innovationer på området. Inom något decennium kommer ny kärnkraft, tror jag, att framstå som ekonomiskt irrationellt i jämförelse med investeringar i vind- våg-, sol- och biokraft.

Men den hållningen bygger – i en värld där inte allt är svart eller vitt – på bedömningar. Anhängare av utbyggd kärnkraft gör andra bedömningar. Det är skälet till att kärnkraften splittrar båda regeringsalternativen internt. Energifrågan är alldeles för komplex för att pressas in i ett utifrån andra faktorer förutbestämt politiskt rutmönster. Och den som försöker, visar erfarenheten, gör troligen mer skada än nytta.
Det gäller att hitta en pragmatisk väg ut ur decennier av låsningar och ändå koncentrera de statliga resurserna på att ge utvecklingen förnyelsebar riktning. En viss ödmjukhet inför att det inte går att säga säkert hur snabbt omställningen kommer att bli möjlig skadar inte. Med en floskel: verkligheten får avgöra.

Regeringens förslag till ny kärnkraftslag, som kommer upp i riksdagen i veckan, bygger på en kompromiss mellan kärnkraftseuforiker och inbitna kärnkraftsmotståndare. Ny kärnkraft förbjuds inte (euforikerna jublar), men staten satsar helt på de förnyelsebara alternativen (alla jublar), och ny kärnkraft ska vara osubventionerad och bära långt mer av försäkringskostnaderna (motståndarna jublar). Vem kommer att ha råd att investera i kärnkraft då, under de villkoren?

Det är frågan som alliansen, splittrad internt, lämnar obesvarad. Staten prioriterar det förnyelsebara. När det gäller kärnkraften har uppgörelsen däremot en ”vi får väl se vem som har rätt”-karaktär. Det är ingen orimlig kompromiss. Kärnkraftsanhängarna gläds över ett slopat förbud, men jag tror att de (och de inom oppositionen som är motståndare till lagen) missbedömer situationen.

Kärnkraften är en ändlig, osäker, smutsig och dyr energikälla i en tid där utvecklingen av de förnyelsebara alternativen går allt snabbare. Utvecklingen kommer att ge teknikoptimisterna och kärnkraftsskeptikerna rätt. Den nya lagen bäddar för det.

1 kommentar
Etiketter: , ,