Etikett: Framtidstro

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Av , , Bli först att kommentera 6

Framtidstro, utveckling, optimism, heja! Nej, rubriken på veckans lördagskrönika är bara till möjligen en tiondel ironisk. Jag börjar med The economist, och ett intressant temanummer, och slutar med Hjalmar Branting och vad som måste vara den bästa skoluppsats som skrivits i Sverige någonsin.

——————————————-

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Kommer vi någonsin att uppfinna något lika användbart igen? Har idémaskinen gått sönder?

The Economist ställde frågorna i ett nummer häromveckan, som diskuterade betydelsen av innovationer för välstånd och tillväxt, och gjorde en jämförelse mellan vår tid och decennierna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet när det gäller revolutionerande idéer och nya produkter, som radikalt förändrar vardagen.

Då kom, påminner Economist i sin ledare, de moderna sanitetssystemen, bilarna, flygplanen, radiotekniken, antibiotikan och telefonen. Listan över allt positivt som upptäcktes, utforskades och drömdes skulle kunna fylla böcker, hela encyklopedier.

Det var även epoken när grunden lades för det svenska välståndsundret, genom demokratiseringen, socialpolitiken, de ekonomiska avregleringarna, de liberala reformerna av institutioner och regelverk, de enskilda innovationerna och de stora investeringarna i infrastruktur. Det var också, kan tilläggas, nyskapande årtionden inom konsten, litteraturen, teatern, musiken och idrotten.

Trots den hisnande utvecklingen på dator- och kommunikationsområdet de senaste decennierna, och trots nya forskningsrön som förflyttar gränser och förändrar människans självbild i grunden, går det att argumentera för att vi 2013 lever i en tid av historiskt sett avtagande innovationskraft.

Korrekt eller ej, Economist nyanserar påståendet, redan den kritiska och lite överraskande frågeställningen är en nyttig tankeställare. Jag tror att de flesta av oss slarvigt utgår ifrån att vi lever i den mest innovativa av alla epoker.

Men kanske lever vi på gamla meriter i högre grad än vi är medvetna om. Ojämförligt mer av debatten ägnas åtminstone åt hur ett föreställt nollsummespel ska förvaltas än åt hur förutsättningar ska kunna skapas för nästa epok av upptäckter och framsteg.

Det knyter an lite till två andra omdiskuterade fenomen i samtiden: Betoningen av nyttoaspekter här och nu framför grundforskning och bildningsideal i debatten om den högre utbildningen. Och den moderna finanskapitalismens ibland destruktiva fokusering på kortsiktig vinstmaximering istället för den gamla industrikapitalismens mer långsiktiga, tålmodiga förankring i idéer och verksamheter.

Möjligen är det en förenklad bild, men frestelsen att ösa ur ett gammalt arv från tidigare generationer – ekonomiskt, politiskt, kulturellt, teknologiskt och ekologiskt – istället för att söka lämna efter sig ett eget arv med substans, kraft och hållbarhet för nya generationer, är alltid stor.

Och inte ens när vi söker något som var bättre förr, väljer vi rätt saker att vara nostalgiska kring. Det finns en del som aldrig är så olyckliga som när ett framsteg kan konstateras och beläggas. I en tid när en tämligen falsk, förljugen och historielös 60- och 70-talsnostalgi på nytt börjar breda ut sig i den svenska samhällsdebatten, vore det onekligen befriande med lite mer romantisk framtidstro, nyfikenhet och utvecklingsoptimism.

För återblickarna borde inte rikta sig mot ett korrumperat, misskött sjuttiotal, när det svenska välståndsundret höll på att slarvas bort, utan mot de decennier, långt tidigare, när grunden för det vi idag lever på lades: inom välfärden, politiken, näringslivet.

Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, handel, internationalism, rörlighet över gränser för människor och idéer, nya uppfinningar: för balansens skull är det nyttigt att påminna om vad det är som de senaste 150 åren skapat och spridit välstånd på ett fantastiskt sätt på många håll i världen, och vad det vanligtvis är som saknas där fattigdom, lidande och förtryck råder som värst.

Två av vår tids största utmaningar är (1) klimat-, miljö- och energifrågan. Och (2) att utforma en välfärd som står pall för en åldrande befolkning och förändrad demografi. I båda fallen borde instinkten vara att välkomna nya lösningar, tusentals skiftande aktörer och många olika anslag och drivkrafter, inte att bromsa, monopolisera, stanna tiden och backa tillbaka.

Då kan det hjälpa att hämta inspiration från förr. För det finns ju en sak som definitivt var bättre förr: tillförsikten och framstegsandan. Då drömde många om framtidslandet som skulle komma, och arbetade för det. Nu fabulerar för många om det förlorade dåtidsparadiset som aldrig fanns, och känner ångest inför ordet utveckling.

***

Hur befriande känns inte, exempelvis, 16-årige Hjalmar Brantings berömda studentuppsats – ”Vilken betydelse har våra dagars livligare samfärdsel för folkens och andliga och materiella liv?” – så här 136 år senare, jämfört med en del av dagens undergångsprofetior.

Det är, skrev skolpojken, blivande socialistledaren, ”den lätta samfärdseln, som allena möjliggör konkurrensen, denna omätligt viktiga faktor i våra dagars alla industriella och merkantila förhållanden. Konkurrensens möjlighet är beroende därav, att de goda och billiga varor, vilka produceras på en viss ort, förmå bära kostnaderna för transporten till andra delar av världen, och … äro i stånd att uttränga de dyrare och sämre varorna, icke blott på sin egen produktionsort, utan även på andra ställen.” Låga priser för folket, skrev Branting, kräver lätta kommunikationer.

Men resandet och transporterna har också, konstaterade Branting, betydelse för den andliga utvecklingen, genom det utbyte av erfarenheter och kunskap som de möjliggör. Samfärdseln och vetenskapen skulle förverkliga ”frihet, jämlikhet, broderskap”:

”Människorna bringas i närmare beröring med varandra, härigenom ökas i högre grad deras kännedom både om sig själva och världen, och då var och en, medvetet eller omedvetet, tager intryck av de människors åsikter och föreställningssätt, med vilka han umgås, så följer därav, att en livlig samfärdsel skall i hög grad främja spridandet av nya tankar och idéer. Man kan sålunda med skäl säga, att de lätta kommunikationerna i våra dagar höra till okunnighetens och likgiltighetens farligaste fiender … den blir ett av de starka band, som sammanknyta de olika nationerna med varandra till en högre enhet, mänskligheten.”

Brantings generation skulle se både drömmar förverkligas och bombas sönder. Men inför vår tids pessimistiska, nostalgiska jämmerkör skulle den ha skakat på huvudet.

Förluster landsbygden inte har råd med

Av , , 1 kommentar 15

Viktig service och ödesdigra nedläggningar på landsbygden är ämnet för min lördagskrönika den här veckan, där jag slår ett slag för värdet av levande byar och faran för att på olika sätt avlöva dem till förmån för kommunernas tätorter.

————————————————

Förluster landsbygden inte har råd med

Det sker ständigt någonstans i landet, och är lika sorgligt varje gång – när byskolan läggs ned, när lanthandeln bommar igen, när en lokal affärsidkare tvingas ge upp. På nyhetsplats i gårdagens tidning rapporterade VK att lanthandeln i Nästansjö, Vilhelmina, tvingas slå igen på grund av låg köptrohet hos kunder och ett avtal från kommunen som hindrar skolan och förskolan på orten att handla lokalt.

På senare år har det ofta handlat om de hotade byskolorna. Men alla som vuxit upp i en by känner igen fenomenet, när man åker förbi ett sorgset, livlöst hus och får höra berättelsen om hur där förr låg en skola eller en lanthandel, som lades ned för några år sedan. Skolan centraliserades av politiska skäl, butikens kunder handlade i tätorten på väg hem från jobbet, så gick det som det gick, och lite av bygden dör när det sker.

I veckan fick jag läsa i lokaltidningen från den ort där jag växte upp i Hälsingland, att sport-, fritid-, skogs- och verkstadsbutiken Dahlia i Färila, som funnits ”jämt” går i konkurs. Så tappar orten lite geist, riskerar att få ett tomt hus som förbipasserande får berätta om istället för att handla hos.
Den svenska glesbygden har inte råd med sådana förluster – ekonomiskt eller socialt, på grund av bristande köptrohet eller hur regler för lokal upphandling skrivs, tolkas eller tillämpas (det senare nog så viktigt).

Och utvecklingen är inte bara en angelägenhet för landsbygden, utan för hela landet. Ska man sentimentalisera lite har även lanthandlar – som byskolor och andra bortprioriterade inslag i den lokala servicen – fyllt unika funktioner långt utöver kärnverksamheten. Det har varit träffpunkter för sociala gemenskaper som varit större än grannskap och vänkrets, mindre formaliserade än föreningar och organisationer, men inte så oöverblickbara och opersonliga som hela kommuner eller regioner.
Det är en temperaturzon som behövs för att hålla ett lokalsamhälle levande.
Ekonomiska intäkter och jobbtillfällen har också varit viktiga, förstås; det rena utbudet i form av varor och kommersiell infrastruktur har i kärva tider varit en överlevnadsfråga.
Men det som svider hårdast och saknas mest när de lokala kommersiella, kulturella och sociala serviceinrättningarna är borta är större än det materiella. Och det liv som just lokala affärsidkare skapat – frambrutet underifrån och i uppoffringar för idéer, övertygelser och hantverksglädje – skapar värden som inte går att sammanfatta enbart i bokslut, jobb, service eller skatteintäkter.
Landsbygdsentreprenörerna har varit med och skapat miljöer för informella, lokala samtal och informationsutbyten där annat kunnat spira fram än i mer officiella eller mer privata sammanhang.
I föreningsstugan, församlingslokalen, fotbollskansliet, fikarummet, jaktstugan, hantverksboden, marknadsståndet, teaterkön, skolmatsalen, men också i lanthandeln och hos andra affärsidkare, har ett lokalt medborgarskap myllrat och puttrat fram. Alla har inte trivts överallt, eller sett med blida ögon på alla typer av mötesplatser, men mängden av dem även på den lilla orten har tillsammans gjort det möjligt för ett civilsamhälle att leva upp.

Något renodlat landsbygdsfenomen är det för övrigt inte. Det blir bara tydligare där, då nedläggningar blir så definitiva. Samma behov av mötesplatser mellan det privata och det institutionaliserade finns i det lokala kvarteret i mångmiljonstaden eller i stadsdelen i hundratusenstaden vid kusten intill Kvarken. Landsbygdens erfarenheter av otvungna, toleranta och fördragsamma sociala gemenskaper är ofta en bristvara i storstaden, myter till trots.

Försöker man med hjälp av historiska paralleller förstå vad sociala medier som facebook, twitter och andra forum i gränslandet mellan det privata och det offentliga på internet fyller för funktioner för människors sociala relationer och medborgarskap i 2000-talet är de lokala mötesmiljöerna på den gamla svenska landsbygden inget dåligt exempel att studera, lära och dra slutsatser av.
Därför är det som sker på landsbygden, när lokal service och affärsverksamhet, viktiga, småskaliga mötesplatser i vardagen, försvinner – delvis helt i onödan och utan långsiktigt genomtänkta, rationella skäl – inte bara en ödesfråga för bygderna. Det är ett varnande exempel även för växande städer som planerar och gestaltar nya områden, nya kvarter, nya stadsdelar och föränderliga centrum.

Det borde, förutom frågan om hur jobb skapas och välfärd finansieras, stämma dem som tanklöst misstänkliggör shopping och handel i sig till eftertanke. Men det är också en uppfordran till en mer medveten och vidsynt konsumentattityd, till medborgarskap, ställningstagande och konsekvens även i den rollen.
Våra bygder skapar och gestaltar vi själva, eller inte alls, det är en gemensam angelägenhet. Om vad som är rätt och fel prioritering, nödvändigt och överflödigt, essentiellt och pynt, kan man debattera – det finns inga enkla svar. Men engagemanget måste bubbla lokalt, ingen utomstående lär sörja eller jubla mer än tillfälligt hur det än går.

Jag hör till dem som tror att det är ett misstag att avlöva byarna till förmån för kommunernas större tätorter.
Att inte behålla byskolorna, att inte stötta den kommersiella närservicen, är att beröva inte bara glesbygden, utan även den lite mer stadsnära landsbygden, på inslag och kvaliteter som kan få avgörande betydelse i den hårda konkurrensen om inflyttning, etableringar och rekryteringar framöver.

Det som skulle kunna locka människor att lämna storstädernas förorter för svensk landsbygd är, tror jag, inte i första hand små tätorter som försöker härma städer, utan det idylliska, uppkopplade med god infrastruktur utrustade byalivet.
För varje byskola som stänger, för varje lanthandel som bommar igen, dör inte bara lite av landsbygdens finaste historia och möjligheter att leva upp på nytt; försvinner gör även sociala, kulturella och ekonomiska erfarenheter av hur medborgare deltar, skapar och tar ansvar som hela Sverige – stad som land – skulle må bra av att vårda.

1 kommentar
Etiketter: , , ,