Läser vidare i Allan Sandströms synnerligen läsvärda ”Glimtar från Västerbotten”.
Tre citat:
"Det fanns nykterhetspredikanter som kunde måla spritens förbannelse med sådan nitälskan att åhörare knappt vågade dricka vatten när de kom hem."
Det var mer krut i oss på den tiden.
****
En träffande formulering även om frisinnet:
"De liberala idéerna fick i Västerbotten en speciell färgning av idealism, nykterhet, försvarsfientlighet och social radikalism."
Försvarsfientligheten var väl mest ett 10- 20-talsfenomen, och så saknas miljöengagemanget under efterkrigstiden. Men annars så. Idealismen var viktig.
****
Och så skriftens vackra, lätt vemodiga, kanske delvis alltför vemodiga, slutrader:
”Mycket av det Västerbotten som var är nu borta. Det är möjligt att besöka byar där huset ännu står kvar, med hela fönster och tak och där ibland en kvarglömd slåttermaskin rostar i ett åkerhörn. Men människorna är borta – några dyker kanske upp en vecka under älgjakten.
Mitt inne i en snabbväxande gröna granskog kan man plötsligt stå inför ett gårdstun. Höljt i videsnår, endast knappt urskiljbara husgrunder vittnar om det liv som levdes där en gång. Ingen minns längre att den nästan igenvuxna skogsvägen för ett par generationer sedan var livligt trafikerad, en led som förde till både kyrka och handel. Den är glömd med nya vägar och nya rörelsemönster.
Ett landskap är både naturens och människors verk, både minnenas och nuets verklighet. Att studera ett landskap är framför allt att förstå att man studerar det ständigt föränderliga. Att närma sig ett landskap är att spana bakom dagens fragment. Helheten är historia – och nu!"
