Umeås, Gävles och Uppsalas olika regionala identiteter och förhållande till Stockholm är ämnet för den här lördagskrönikan, som resonerar lite kring hur de tre städerna skiljer sig åt i sina regionala roller och förutsättningar – exempelvis att Uppsala på flera sätt har rollen som småstad i sin region, medan Umeå har rollen som storstad i sin, trots att Uppsala är betydligt större.

Krönikan tar också en titt på Umeås egen historiska Stockholmsfixering.

—————————————————

Stockholm, älskar, älskar inte…

Stockholm, älskar, älskar inte…Alla som intresserar sig för regionprocesser och förhållandet mellan storstäder och småstäder, bör titta på Gävle.

Det är en stad som ibland har så svårt att veta åt vilket håll den ska titta, att blicken fastnar nere på de egna fötterna. Men det är också en av Sveriges till läget intressantaste stora småstäder. I Gävle ställs frågan om regionförstoringsprocesser på sin spets.

David Nyström, ledarskribent på Gefle Dagblad, skrev i dag en intressant ledare om Gävles mentala orientering mellan Norrland och Stockholm:

”SJ marknadsför nu i Gävle sitt nya snabbtåg mellan Stockholm och Sundsvall, som har Gävle som ett viktigt stopp. Annonserna har huvudbudskapet: ”Nu kan du resa med SJ3000 mellan Gävle och Sundsvall.” Sundsvall? När SJ lika gärna skulle kunna skriva ”mellan Gävle och Stockholm”? Det säger tyvärr något om den mentala bilden av Gävle som råder på reklambyråerna i Stockholm. Man tror att resor till Sundsvall har en större försäljningspotential hos Gävleborna än resor till Stockholm. Missuppfattningen är inte SJ:s reklambyrås fel. Gävle har inte gjort något för att sudda ut bilden av att staden ligger i Norrland. Men till Sundsvall är restiden 2:06 timmar. Till Stockholm 1:24."

I en diskussion på Facebook fortsatte David Nyström resonemanget:

”Gävle är Svealands sista utpost mot Norrland. Gävle är den nordligaste ort som ligger inom arbetspendlingsavstånd till Stockholm. Det måste staden marknadsföra massivt. Övriga Gästrikland får väl hänga med på köpet, men Norrland, det börjar i Kilafors.”

Om jag vore Gävlebo, skulle jag hålla med Nyströms analys fullt ut. Staden bör bejaka att få vara en del av en regionförstoringsprocess på arbets- och bostadsmarknaden utgående från Stockholms tillväxt. Gävle: är det Norrland, är det inte Norrland, spelar det någon roll? De flesta man frågar menar att det inte är Norrland och att det är viktigt att betona. Stadens mellanläge är hur som helst intressant som utgångspunkt för en diskussion om städers regionala funktioner.

Gävle ligger precis på gränsen, på rätt sida säger en del, på fel sida säger några, för att fortfarande kunna dra nytta av närheten till huvudstaden på allvar, utan att hamna helt i dess skugga.

Uppsala däremot – större än både Gävle och Umeå – ligger så nära Stockholm att staden trots sin popularitet får det svårare att hitta en egen regional identitet och därmed en tydlig vägledning för planeringspolitiken i stort.

Trots storstadsambitioner har Uppsala en regional roll som attraktiv småstad i Stockholms direkta närhet. Betydligt mindre Umeå har i stället en roll som helt dominerande större stad i sin glesbefolkade region. Uppsala kan ge intryck av storebrorskomplex, medan Umeå snarare riskerar att lida av självöverskattning och storebrorsfasoner.

Umeå har dock en helt egen form av Stockholmsfixering, med djupa historiska rötter. Staden Umeå tillkom ju som en skrivbordsprodukt från huvudstaden – först utan framgång 1588 under Johan III, sedan på nytt och med bestående resultat 1622 under Gustav II Adolf.

Lokalinvånarna var synnerligen skeptiska.

Centralmakten hade blivit alltmer stressad över att bångstyriga bönder och köpmän där uppe i norr levde sina liv, handlade och vandlade, lite som de ville.
Att grunda städer längs kusten, blev ett sätt för kronan att steg för steg ta kontroll över den regionala handeln och centralisera ekonomin.
Och med centralmaktens ankomst, föddes Stockholmsfixeringen.

För Umeås del skapade allt detta en förblivande dubbelhet i synen på huvudstaden – en blandning av motstånd och vädjanden, av tvång och möjligheter.

Den kanske största frigörelsestriden handlade om det förhatliga bottniska handelstvånget, som förbjöd städer vid bottniska viken i Norrland och Finland att sända handelsfartyg till hamnar söder om Stockholm och Åbo och att ta emot utländska handelsfartyg. Handelstvånget hade i långt över ett sekel en hämmande effekt på Norrlands ekonomiska utveckling. Men det utgjorde också en förödmjukelse av norra Sverige politiskt.

Sven Ingemar Olofsson skriver i tredje bandet av ”Övre Norrlands historia”:

”I de fyra västerbottniska städerna kunde man aldrig upphöra med klagomålen över det gamla bottniska handelstvånget. Som köpmännen där såg saken utgjorde det ett definitivt hinder för städernas uppsving. Man föreställde sig, att Stockholm sög musten ur hela landsändan genom sin monopolställning. Bondeseglationen, som florerade till stadsbornas förargelse, kunde nämligen aldrig ersätta en städernas egen fria seglation. Endast existensen av en sådan och alltså tvångets avskaffade förmådde utveckla Västerbottens näringar och ge landsändan dess så bittert saknade expansion.”

Regleringarna avskaffades till största delen först 1765. Kampen för att få bort dem var, intressant nog, en av få saker som lyckades skapa en antydan till sammanhållen regional identitet i Västerbotten. Sven Ingemar Olofsson, ur samma bok:

”Borta var den för landskapet karaktäristiska gemenskapen under stormaktstidens sekel. Varje socken drev sin egen intressepolitik med eller utan alliansen med grannarna. Och endast i en enda stor fråga lyckades västerbottningarna samla sig till en gemensam aktion under den ”politiska” epoken, nämligen 1730-talets kampanj mot bottniska handelstvånget, som också blev deras enda rikspolitiskt märkbara insats vid frihetstidens riksdagar”.

Försök att frigöra sig från Stockholms makt och regleringar har ständigt växlat med förhoppningar om hjälp och uppmärksamhet. Även debatten inför 2014 är präglad av samma motstridiga känslor.

Men till skillnad från Uppsala, som inte har något val, och Gävle, som har möjligheten att välja att ta aktiv del av regionförstoringsprocessen runt Mälardalen, så är utmaningen för Umeå på 2000-talet att bli informell huvudstad, både kaxig och ödmjuk, i en norrländsk regionförstoringsprocess. Och perspektivet bör vara lokalt och globalt.

Umeå behöver inte definiera sig i relation till Stockholm. Håll ihop stad och land i norr, välkomna världen hit, ha världen som arbetsfält. Stockholm börjar bli starkt nog att klara sig utan Umeås uppmärksamhet.