Etikett: Grekland

Att visa förståelse för de grekiska väljarnas svåra dilemma

Av , , Bli först att kommentera 3

Krisen i Grekland, dess rötter och det utlysta nyvalet, varför det är olyckligt när man försöker "rätta till" krångliga valresultat genom att säga till väljarna "vi tycker att det här valresultatet är för besvärligt, gör om" är ämnet för den här krönikan.

Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna. Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge, där inga enkla lösningar finns, åt något håll.

I morgondagens papperstidning med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Ett par tidigare krönikor på temat:

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte vara fel

En farlig illusion om expertstyre

———————————————————

De grekiska väljarnas dilemma består även vid ett nyval

De historielösa populister som försöker inbilla världen att Greklands problem är euron eller EU, eller de närsynta moralister som försöker förklara allt med att landet inte sparat tillräckligt mycket, på tillräckligt kort tid, har inte förstått vidden och djupen av Greklands svårigheter. De förstår inte heller vilket enormt komplicerat reformarbete som väntar Grekland.

Nyckelordet i det reformarbetet är inte i första hand besparingar. Besparingar i sig förändrar ingenting, även som sådana är oundvikliga. Det Grekland mer än något annat lider brist på är förtroende och tillit i samhället. Förtroende mellan medborgarna och staten, förtroende mellan medborgarna och centrala samhällsinstitutioner och förtroende mellan människor.

Det som fört Grekland till utmattning, till socialt lidande och social oro, och till randen av hopplöshet är inte några års slapp budgetpolitik eller ett par regeringars sentida lögner inför sina medborgare och EU.

Grekland är ett land som missköts systematiskt i decennier av ett ansvarslöst politiskt etablissemang där makten växlat mellan ett par dynastier som skytt att ge väljarna ärliga besked. Och man får inte glömma att Grekland styrdes som militärdiktatur så sent som i mitten av 70-talet.

Det är mot den dubbla bakgrunden som Greklands problem måste förstås. Landet har aldrig riktigt byggt upp fungerande samhällsinstitutioner av det slag som krävs för långsiktigt välstånd, och landets medborgare har aldrig haft några riktigt bra skäl att lita alltför mycket på makthavare. Att skapa ett samhälle med institutionaliserat förtroende tar decennier. Grekland är mitt uppe i den processen nu, och den både försvåras och blir ännu mer nödvändig, av finanskrisens följder.

Det enda som kan rädda Grekland på sikt är reformer av hur viktiga samhällsinstitutioner fungerar, hur byråkratin fungerar, hur skatteförvaltningen fungerar, hur näringspolitiken fungerar, hur arbetsmarknaden och lönesättningen fungerar, hur rättsväsendet fungerar och hur beslutsfattandet fungerar. En kamp måste dras igång mot korruption, mot skattesmitning, mot gråzoner, svartzoner, groteska regleringar och urmodiga skråprivilegier i ekonomin. Allt det som under årtionden underminerat den sociala tryggheten och hämmat den ekonomiska utvecklingen, investeringar, innovationer och företagsamhet.

Först med reformer som återställer institutionernas trovärdighet och liberaliserar en igenkorkad ekonomi, kan Grekland återhämta sig och börja bygga upp trygghet och välfärd. Men för det krävs att omvärlden ger tid och andrum åt en process som på mycket kort tid ska rätta till decenniers försummelser.

I det arbetet är EU-medlemskapet och euroländernas solidaritet och tålamod en hjälp och en nödvändighet, men inte en lösning i sig. Skulle Grekland lämna eurosamarbetet – att det blir så till slut kan inte uteslutas – skulle det innebära långt värre orättvisor för det grekiska folket, besparingarna skulle sannolikt tvingas bli mycket mer drastiska, utan att de nödvändiga strukturreformerna därigenom blir lättare att genomföra.

Många hävdar att en devalvering med ny valuta skulle få fart på den grekiska ekonomin, men det är, bortsett från turistnäringen, i hög grad ett önsketänkande eftersom devalveringar – och det skulle bli en monsterdevalvering utan dess like, med brutala följder – som konjunkturåtgärder fungerar mycket bättre i länder med starka exportnäringar. Grekland har ingen sådan industri att tala om, det är ett av problemen.

Men skulle enbart de besparingar genomdrivas som EU kräver för fortsatt hjälp inom eurosamarbetet, utan att några strukturella reformer genomförs, har ingenting förändrats på sikt. Då skjuter man bara problemen framför sig. Därför bör inte EU, där flera större medlemsländer själva haft ett tänjbart förhållande till eurosamarbetets regelverk, agera alltför dogmatiskt gentemot Grekland när det gäller tidtabellen.

Det är ett motstridigt läge. Kanske gav det senaste valresultatet – bortsett från extremistiska partier på yttersta höger- och vänsterkanten för vilka inga ursäkter finns – en långt vettigare utgångspunkt för en regeringsbildning än vad bådegrekiska politiker och omvärlden velat erkänna.

Jag lutar åt att väljarmajoriteten i förra valet gav ett ärligt, logiskt och rationellt besked om Greklands läge.

För blundar man för hur djupt rotad i decennier av misskötsel krisen är, förstår man inte det otacksamma dilemma de grekiska väljarna står inför. Ingen kan påstå att de har bra alternativ att välja mellan. Det enda som återstår är att söka de minst dåliga.

De tre största partier som efter senaste valet förekommit i försöken att få till stånd en ny majoritetsregering symboliserar det självmotsägande läge Grekland befinner sig i. De två traditionella regeringspartierna – konservativa Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok – som i omvärldens ögon har den mest realistiska synen på krisen, är de två partier som mer än andra har skuld till den uppkomna situationen, till decennier av vanstyre, korruption och hyckleri. Att väljarna tröttnat på dem, är begripligt.

Vänsterpartiet Syrzia, å andra sidan, som nu går starkt framåt, står för något nytt och obelastat, men återspeglar de motstridiga önskemål som präglar Grekland: en vilja att stanna kvar i eurosamarbetet, men en önskan att slippa de reformer det kräver.

Så vad väljarna har att välja mellan, bland de seriösa partierna, är alltså de som orsakat krisen och vaknat sent och de som lockar med enkla lösningar, men inte tyngs av något korrumperat förflutet. De realistiska eller de okorrumperade, de korrumperade eller de orealistiska? Kanske tillsammans, i en bred koalition av ömsesidigt givande och tagande?

Jo, majoriteten grekiska väljare visste nog vad den gjorde. Men de demokratiska partierna vågade och orkade inte ta ansvar för valresultatet.

Nu ska det bli nyval. Det är mycket illa när man går till nyval för att rätta till krångliga valresultat. Att säga till väljarna att ”vi gillar inte hur ni röstade, gör om”, underminerar allvaret i rösthandlingen på ett olyckligt sätt.

Kanske för ett nyval i Grekland ett enklare underlag för regeringsbildning med sig, kanske för det med sig ännu större framgångar för antidemokratiska extremistpartier. Men framför allt är det att underkänna de grekiska väljarnas rationella syn på läget – som är svårt, motstridigt och saknar enkla lösningar – i förra valet.

I ett land präglat av misstro, flyr etablissemanget nu sitt ansvar och sänder en signal av misstro tillbaka till väljarna som redan sagt sitt.

Av samma skäl var det oroväckande hur aggressivt negativ omvärlden reagerade på dåvarande grekiske premiärministers Papandreous förslag att folkomrösta om räddningspaketet förra hösten. Jag tror att det kunde ha varit klokt i det läget, att lita på väljarna istället för på alla dessa stora aktörer som med sina tvångstankar tillsammans skapat krisen.

Det finns inga genvägar för Grekland undan reformer, och populistiska försök att skylla allt på andra, på omvärlden och EU, förtjänar inget gehör. Men omvärlden gör klokt i att behålla tålamodet, att inte göra något som underlättar för extremistiska minoriteter att börja sätta dagordningen, att visa de grekiska medborgarna solidaritet i ett svårt läge och att visa erkänsla för hur uppoffrande och krävande det reformarbete Grekland gått in i är.

De grekiska väljarna har inga bra alternativ att välja mellan. Ett nyval förändrar inte det faktumet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

En utveckling att oroas över

Av , , Bli först att kommentera 0

Det blir sannolikt ingen folkomröstning i Grekland (om det förslaget skrev jag i går). Efter en dramatisk dag men många spekulationer kom i dag beskedet att premiärminister Papandreou backar och istället eftersträvar en uppgörelse med oppositionen. Mycket är oklart fortfarande, och fler vändningar kan komma, men övriga EU – och som det verkar många i Grekland – drar en suck av lättnad över att det inte ser ut att bli någon omröstning.

Men det är en lättnad med en baksida. Jag tror att grekerna hade röstat ett tydligt ja och gett processen ett demokratiskt mandat som den nu inte får. Det spekulerades igår till och med om en grekisk nödregering bestående av teknokrater istället för politiker. Det vore en utveckling att verkligen frukta. I rädsla för medborgarnas omdöme, och i en anda av att när det blir kris måste politiker ut och experter in, bygger man inte ett värdigt, demokratiskt robust Europa.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte vara fel

Av , , 1 kommentar 3

Greklands premiärminister Papandreous beslut att utlysa en folkomröstning om det beslutade räddningspaketet inom eurozonen är ämnet för den här krönikan. Trots att jag normalt är skeptisk till folkomröstningar, och trots att det är ett beslut som sätter väldigt mycket på spel, är jag är inte så kritisk mot det beslutet som många andra varit de senaste dagarna. Jag försöker resonera om varför nedan.

————————————————

Papandreou ställer frågan – och det behöver inte var fel

Jag är, i de flesta fall, skeptisk mot folkomröstningar. De står inte i direkt motsättning till representativ demokrati och ansvarsutkrävande av makthavare vid val, men det finns i många krav på folkomröstningar ett element av misstro mot den representativa demokratin. Det är en misstro som kan bli mycket problematisk över tid.

Folkomröstning är sällan ett användbart instrument. Frågorna som ställs med få svarsalternativ är vanligtvis hopplöst förenklade. Folkomröstningar används ofta för att politiska ledare inte orkar fatta beslut utan vill avhända sig det ansvar man fått från väljarna. Respekten för folkomröstningarnas utfall förfaller dessutom gärna snabbt, när de ger resultat som de valda styrande inte hade önskat, vilket ger hela hanteringen en sjaskig karaktär.

Från de senaste decennierna i svensk politik finns ett par exempel på rimliga och nödvändiga folkomröstningar, vars resultat respekterats: om EU-medlemskapet 1994 och om Euron 2003. Och det finns ett exempel på en omöjlig och som det visade sig meningslös folkomröstning: om kärnkraften 1980. På lokala nivåer är det vanligare med folkomröstningar som går att försvara. I EU:s historia, däremot, finns flera fall av folkomröstningsparodier. Ju komplexare fråga och större område, desto sämre med folkomröstning – det är möjligen ett mönster.

Vid en första anblick kan beslutet av Greklands premiärminister Giorgos Papandreou att utlysa en folkomröstning om det beslutade räddningspaketet inom eurozonen, tyckas bekräfta alla fördomar om folkomröstningar.

Alla ovanstående invändningar har haglat över Papandreou sedan han tillkännagav sitt beslut. Och de är i allt väsentligt berättigade.

Men i en så extremt komplicerad, jobbig och dyster situation, där många aktörer har mycket att förklara för medborgarna, som Grekland befinner sig i just nu, finns även ett antal argument som talar för beslutet att gå direkt till folket med en grundläggande fråga av något slag. Även de argumenten måste erkännas och begrundas, i ödmjukhet, av omvärlden.

Papandreous beslut är ett djärvt försök till inrikespolitiskt befrielseslag, som kan sluta i elände, som delvis sker i egenintresse, men som också kan få just en befriande effekt. Det måste bedömas i insikt om att inga av alternativen är särskilt tilltalande.

Ett grekiskt nej till räddningspaketet skulle i praktiken innebära att landet lämnar eurosamarbetet, går i okontrollerad statsbankrutt, tvingas återinföra en nationell valuta vars värde kommer att störta lika okontrollerat nedåt och förlorar det sista av omvärldens förtroende – allt med oerhört hårda sociala och ekonomiska konsekvenser för den grekiska befolkningen, i synnerhet för de sämst ställda. Även i jämförelse med de besparingar som räddningspaketet skulle tvinga fram, blir det ett dråpslag. Den som har omsorg om Greklands välfärd, kan inte önska ett sådant slut.

Grekland kommer att tvingas spara hårt oavsett vad man gör, eftersom inget land kan leva så över sina tillgångar. Räddningspaketet skapar en möjlighet att göra det någorlunda kontrollerat och med omvärldens stöd.

Men i grunden måste det grekiska folket självt avgöra frågan om sin egen ekonomiska räddning – och det är ingen avundsvärd situation. Att Grekland inte levt upp till sina åtaganden, något som nu väcker ilska runt om i Europa, ger landet medlemskap i en stor klubb. Varken Tyskland eller Frankrike har på 2000-talet dragit sig för att åsidosätta precis de regler man nu försöker återupprätta. Ingen bör kasta någon sten på den punkten. Den allra viktigaste uppgiften, om något räddningspaket överhuvudtaget ska kunna hjälpa, är att Grekland liksom de andra krisdrabbade euroländerna får igång sin tillväxt igen.

Ett ständigt upprepat mantra de senaste dagar är att osäkerheten är för stor, att marknaden blir för nervös, om processen fördörjs lite till. Om det är invändningen, är det dags att räta lite på ryggen, och syna bluffen. Hysteri föder hysteri.
Att söka lugna marknaden genom att visa att politiken också är panikslagen, är en dålig idé. Politiken måste återfå självförtroendet, och även tålamodet, modet att våga sätta tidtabellerna. Här står större principer på spel. Det kommer att visa sig att det är hårda fakta som slår igenom över tid även för börserna – utan att politiken behöver göra onödiga eftergifter kring demokratiska beslutsprocesser.

Men ska politiken kunna återta initiativet, krävs också att politiken gör sig oberoende genom ansvarstagande. Det är de stora underskotten som gör att länder hamnar i svåra beroendeställningar. För att bryta den onda cirkeln krävs att man vågar tala klarspråk om att det inte finns några enkla lösningar, och att ekonomin måste gå ihop.

I medierna är det lätt att få intrycket av ett en demonstration alltid – oavsett hur begränsad den är eller vilka som står bakom den – återspeglar en stor folklig opinion. Men det är, som historien visar, sällan fallet i stabila demokratier (till skillnad från i auktoritära stater). Medierna älskar spektakulära plakat och dramatiska scener, granskar dem sällan och övertolkar dem i regel – för att det är en enkel dramaturgi att presentera, till skillnad från det gråa, vardagliga slitet som pågår runt om i samhället, utan stort väsen.

Det är viktigt att demokratiska ledare vågar se bortom den förenklade dramaturgin, se bortom första raden, se de grupper som drabbas hårdast, som inte har medverkat till någon kris, men som får bära bördorna av den och som inte har råd med ansvarslös populism. Det Papandreou nu gör är att efterlysa ett demokratiskt mandat, direkt från alla medborgare, även dem som inte hörs mest i medierna, i ett läge när alla alternativ är dåliga. Det tvingar alla, också oppositionen, att bekänna färg på ett annat och ärligare sätt än hittills.

De senaste dagarnas debatt har svämmat över av misstro mot tanken att kolla med väljarna, att det är att ta en risk, att det är att testa något farligt, att det vore bättre att inte ställa frågan, för vem vet vad de tycker. Det är, oavsett vad man anser om folkomröstningar, en sorglig attityd.
Om vi fastnat så i börshysterins, slagordspopulismens och mediedramaturgiernas logik att vi inte har tid att invänta en omröstning, inte har ro att låta ett lands ledning söka ny legitimitet i en djup kris, då är det kanske inte folkomröstningen som är det största problemet på sikt.

1 kommentar
Etiketter: , ,