Etikett: gubbar

När gubbarna och kärringarna laddar om

Av , , Bli först att kommentera 3

Åldrandet i framtiden när de äldre blir fler och lever längre än tidigare – en väldig möjlighet för samhället som måste tas tillvara, men som också kräver en del förändringar, inte minst när det gäller attityder – är ämnet för den här lördagskrönikan.

————————————-

När gubbarna och kärringarna laddar om

”Nu när hon själv var sextiofem kom hon på sig med att berätta för yngre vänner att det inte alls var någon konst att bli gammal, riktigt behagligt faktiskt, för om det ena eller andra goda försvann så infann sig alla möjliga nöjen som de unga inte hade en aning om, och man gick ofta och undrade vad nästa trevliga överraskning skulle bli.”
(Ur romanen ”Kärlekens teater” av Doris Lessing)

Under 1900-talets första decennium var den förväntade medellivslängden i Sverige för nyfödda lägre än 60 år. För barn födda mellan 2005 och 2009 beräknas, enligt SCB, den genomsnittliga livslängden bli 83,1 år för flickor och 78,9 år för pojkar. Det mesta tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta i minst samma takt framöver.

Den senaste rapporten från FN:s barnfond Unicef visar att barnadödligheten i världen sjunkit med 41 procent sedan 1990. Tidigare i år visade Världsbankens senaste rapport om världsfattigdomen att den globala fattigdomen fortsätter minska stadigt, vilket i sin tur innebär stora framsteg i kampen mot sjukdomar, för bättre livsvillkor och för bättre miljö i fattiga regioner.

Det är alltså ett rimligt antagande att de äldre glädjande nog kommer att bli betydligt fler det kommande seklet, och leva betydligt längre, än förr, både nationellt och globalt.

Samtidigt finns det skäl att anta att den svåra ohälsan kommer att motverkas av högre levnadsstandard, skonsammare arbetsmiljöer och bättre vård, så att inte bara medellivslängden ökar, utan även antalet aktiva ålderdomsår.

Hur kommer det att påverka samhällen när fler generationer än i dag är aktiva tillsammans och parallellt med varandra, när ålderdom inte längre är ett ångestfyllt väntrum, utan en av livets rikaste faser? Det är en väldig möjlighet givetvis, men vad måste ske för att den ska tas tillvara?

I Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi, som bland mycket annat rymmer en intressant litterär framtidsskildring av extremt åldrande, lever några av huvudpersonerna, tack vare en behandling Robinson kallar ”longevity treatments” (livslängdsbehandling), i över 200 år. Hur skulle en sådan extrem livslängd påverka en människas minne, relationer och personlighet; sinnet för detaljer och sammanhang?

När Ann Clayborne, född i USA på 1900-talet, stapplar ner mot stranden vid en av Mars nya sjöar i den allra sista scenen, har berättelsen nått in på 2200-talet, och flera av pionjärerna finns kvar i ett oöverblickbart myller av generationer. Men en ålderdom som går över sekel, förändrar perspektiven. I romanen erbjuds de äldsta speciella minnesbehandlingar:

“Now the theory was that the anamnestic treatment stimulated the memory and caused the consciousness to rehearse the associational complexes of node and network, bounding through the years. This rehearsal reinforced the memories in their physical tracery, such as it was, an evanescent field of patterns formed by quantum oscillation. Everything recalled was reinforced; and what was not recalled was perhaps not reinforced; and what was not reinforced would continue to fall prey to breakage, error, quantum collapse, decay. And be forgotten.

So she was a new Ann now. Not the counter-Ann, nor even that shadowy third person who had haunted her for so long. A new Ann."
(Ur Kim Stanley Robinsons ”Blue Mars”)

***

(I egen översättning: ”Teorin gick ut på att minnesbehandlingen via en upprepning av sjukdomsförloppet stimulerade minnet och framkallade en medveten genomgång av kopplingsstegen mellan noder och nätverk som tagits över åren. Repetition förstärkte minnenas fysiska väv, i den utsträckning den fortfarande fanns, ett bortbleknande mönsterfält som uppstått genom kvantumsvängningar. Allt som kunde återkallas i minnet förstärktes, det som inte återkallades förstärktes antagligen inte; det som inte förstärktes var även i fortsättningen utsatt för nedbrytning, fel, kvantumkollaps, åldrande. Och försvann i glömska.

Därför var hon nu en ny Ann. Inte motstånds-Ann, inte ens den där skugglika tredje personen som så länge hemsökt henne. En ny Ann.”)

*****

I bland är det nyttigt att göra en tankelek bortom det realistiska, för att få perspektiv på en reell utveckling. Hur kan många generationer samsas med skiftande erfarenheter? Hur ser en sådan arbetsmarknad ut, hur löper yrkesliven från introduktion till pension? Hur förmedlas kunskaper? Vad innebär det att gå i pension?

Det säger sig självt att synen på åldrandet och äldre – liksom äldres självuppfattning – måste förändras i grunden.

Arbetsmarknaden och utbildningssektorn måste förändras, så att fler får chansen längre, på mer individuellt anpassade villkor. Föreställningen om ett yrkesliv som ett entonigt, nedslitande maratonlopp (samma uppgift rakt igenom, alla i klump, monotona rörelser, en lång, förutsägbar bana från start till mål) måste ersättas av en syn på yrkeslivet som en mer omväxlande, för kropp och själ skonsammare femkamp (varierande uppgifter, olika typer av stimulerande utmaningar, i ett livslångt lärande).

De fördomsfulla, negativa attityder mot äldre människor som arbetskraft och makthavare (i Sverige är i synnerhet fördomarna mot äldre politiker starkare än i många andra länder) som finns lite överallt, måste ersättas med en uppskattning av äldre som resurser både i arbetslivet och efter avslutade yrkesliv.

Äldrevården kommer att behöva erbjuda långt fler alternativ och aktörer än i dag, med attraktivare villkor och karriärmöjligheter för de anställda, samtidigt som pensionssystem och socialförsäkringar sannolikt kommer att behöva nya former, anpassade till en ny demografi, för att den generella välfärden ska kunna värnas. Det finns ingen anledning till pessimism, tvärtom, men alla skäl till förutseende. För en omställning kommer att bli nödvändig.

De avspända övergångarna mellan det offentliga och det civila, exempelvis äldre som frivilligkrafter, får också ökad betydelse. Försöken med skolmormor och skolfarmor (förhoppningsvis även skolmorfar och skolfarfar) i skolorna är lysande initiativ. Låt de få efterföljare, utan hämmande byråkrati. Låt liknande initiativ i olika sammanhang växa fram spontant, kväv det inte med utredningar och standardiseringar, låt goda erfarenheter sprida sig på egen hand och fritt.

Och varför sitter pensionärsorganisationer på sitt håll och ungdomsorganisationer på sitt håll? De borde mötas oftare, för att se vad som händer, för att lära hur de kan vitalisera varandra och bryta en del förutsägbarheter och introverta teser om sig själva och varandra.

”Det gamla bondesamhället kunde tillvarata åldringarnas arbetskraft till det yttersta. Det industrialiserade samhället kan det däremot inte alls. En gamling kunde laga mat, sprita tufs, vakta barn, nysta garn, slöjda, spinna. På en modern fabrik eller på ett modernt kontor är gamlingen totalt ur leken. I det gamla samhället uppfostrades barnen nästan alltid av de gamla. De flesta hade en morfar eller en morbror stapplande bland sina första, intimaste barndomsminnen. Det barnen då fick lära sig av omvärlden, av åsikter, fick de av far- och morföräldrar.”
(Ivar Lo-Johansson i ”Ålderdom”, 1949)

Men ålderdomen kommer aldrig att bli en enkel process. Fysiska krämpor, depressioner och demensproblem hotar hela tiden.

En viktig del i det förebyggande arbetet har med kultur- och fritidsaktiviteter att göra. Kultur, hantverk och idrott hjälper att fördröja problem, och att lindra dem.

Kerstin Hamre och Karin Zingmark skriver i Socialmedicinsk tidskrift 2/2012 om hur sång, musik och dans kan bidra till fysiskt och psykiskt välbefinnande för ”äldre personer och för personer med demenssjukdom”, och att kultur ”kan få betydelse för kommunikationen med demenssjuka personer genom att den känslomässiga isolering som sjukdomen kan leda till kan brytas”. Minne kan stimuleras av musik, och muskelträning av dans och idrott.

Det är viktigt att se äldre som utövare, som aktiva, medskapande individer, inte bara som trogna kulturkonsumenter.

”Långt före nittio kan man känna att tålamodet blir kort. Kort för att tiden känns kort? Nu vill jag och nu ska jag. Vill inte vänta, vill inte höra invändningar, vill inte be om lov och vill inte ta emot förslag. Jag vill och jag ska. Jag stampar med foten, mer eller mindre synligt. Det känns som att kämpa i egen sak. Det känns viktig. Själva direktheten är tilltalande. Hur många gamla märker inte – medan de ännu reflekterar över eget och andras beteende – att det ligger frihet i att ”med ålders rätt” få agera spontant och lite fräckt, snudd på oförsynt.”
(Kajsa Telander i ”Våga vara gammal”, 1990)

På arbetsplatserna, i civilsamhället, i kulturen, i politiken: vi går en spännande framtid till mötes, när gubbarna och kärringarna laddar om.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,