Noliamässan i Umeå (det här året) är utgångspunkten för den här lite mer personliga betraktelsen i veckans lördagskrönika.
———————————————————
Noliamässan – frestelser och insikter
Nolia är förstås stora pengar, stora affärer, resursslöseri, krassa intressen, hårdkommers och ett delvis sanslöst, planlöst konsumtionsfrossande, för att inte tala om parkeringskaos – allt det där stämmer. Man ska inte vara naiv. För kritiker av det moderna samhället på jakt efter empiriska belägg måste Noliamässan onekligen vara värd inträdespengen. Och apropå inträdet: att betala för att få handla, ska det vara på det viset? (Sverker, var är du?)
Men det är inte hela sanningen, och inte den viktigaste sanningen, om Nolia. En del av kritiken mot arrangemang av det här slaget och dess många besökare är elitism, fördomar, historielöshet och nedlåtenhet ovanifrån av tröttsammaste slag.
Jag älskar hantverksmarknader med virkat, täljt, stickat, broderat, sytt, målat och svarvat, jag skulle vilja köpa allt om jag kunde. Men jag hör också till dem som knappt vågar gå fram och ta en titt. Jag hör till dem som kretsar patetiskt så där lite på avstånd från borden och stånden.
Det är samma varje gång. Man är nyfiken, men har dåligt samvete över att man förmodligen ändå inte kommer att handla, och så håller man sig till mittgången och trängs där med andra hämmade. Jag skulle ju inget hellre än att vilja titta närmare, kolla på material och detaljer, beundra i handen några ögonblick, ställa frågor om hur det går till, hur de gör, hur de lärde sig, berömma hur skickliga de är och vilka viktiga traditioner där bär vidare.
Men att sedan bara gå utan att köpa något, det känns i hantverkshallen som om man lämnade en besvikelse efter sig, som om man lovat något man inte kan hålla.
I det ögonblicket spränger insikten fram att Nolia inte är en utställning, utan en marknad, att det handlar om företagsamhet, ofta norrländskt förankrad småföretagsamhet grundad i hantverkskompetens och lokala traditioner som på Nolia har sin största scen. Luften dallrar av förhoppningar, men också av viss rädsla, viss ångest.
De flesta hantverkare, har jag fått lära mig, på mässor som Nolia har en realistisk syn på försäljningsmöjligheterna och gläds även över visat intresse och uttryck för uppskattning även när inget köps. Det värsta som kan ända är när ingen tittar, som fanns där inget av värde att se. Men jag hör till dem som smyger, som inte riktigt tar sista steget fram, som låtsas knappa på mobiltelefonen, bläddra i utställningskatalogen eller stå och spana efter någon bekant i vimlet, medan jag i själva verket tittar på armbanden, koftorna, kopparna och prydnaderna, i smyg, på ett par meters håll. Ack, dessa neuroser i gränslandet mellan konsumtionssamhället och något annat, större.
…ett tecken på mognad är kanske när man faktiskt köper bara en kär, genuin hantverkssak med sig hem, istället för att avstå från den och sedan i avtagande disciplin i takt med att blodsockret sjunker och omdömet grumlas, samla på sig krimskrams man egentligen inte alls var intresserad av för samma summa. Saker som man nästa år kommer att hitta i ett hörn under någon tidningshög, oanvända och bortglömda.
I somras var jag på en liten hantverksmarknad i Karsjö, vid Ljusnan, utanför Järvsö, med hantverksstånd, hästskjuts längs byvägen för barnen, musikunderhållning och kakbuffé till kaffet. Sådana småmarknader är på ett sätt Noliamässans motsats, en annan värld, småskalig, överblickbar och familjär.
Men den lokala mödan, kanske under en lång vinter, bakom många av produkterna, förhoppningarna bakom försäljningsstånden och den där rädslan för att ta sista steget fram hos några av besökarna, är sig ganska lik överallt.
Det är lätt att man inte ser de enskilda människorna för alla stånden. Omfattningen, utbudet, intrycken, trängseln och hetsen på de stora marknaderna kan göra att man missar det viktigaste – att Noliamässan består av många små aktörer som, även i form av samhällsinformation, tillsammans visar vilka resurser det finns här i regionerna, även ovan jord.
Det vackraste ord jag vet är industriell, sa Arbetarpartiets Jan Hägglund i Umeå fullmäktige i våras. Även som marknadsliberal med tro på entreprenörskap och företagsamhet kan man hysa liknande känslor, när finanskapitalistiska spekulationer högt ovan de flesta realiteter skapar hysteri.
Jag sammanfattade det så här för några år sedan:
”Piss off Gordon Gekko, och kom tillbaka Thomas Buddenbrook, allt är förlåtet. Eller: ut med den kortsiktiga och trolösa kvartalsgirigheten, in med de långsiktiga entreprenörerna och de stolta företagarna. Eller: substans och kvalitet vinner i längden.”
I en tid av finanskapitalistiska fantomsmärtor, är det något befriande med Noliamässans konkreta företagsamhet.
Överfyllda, svettiga saluhallar sommartid – där människor smaskar, sörplar och trängs, balanserar kaffekoppar och smältost på vackliga platstallrikar medan barnen där nere någonstans smetar glass på förbigåendes byxben – är förstås groteska, objektivt betraktat. Men de är ändå oemotståndliga med sin blandning av matkultur, traditioner och glädje hos utställarna över att få visa upp specialiteter. Och ju närmare man går, desto tydligare tar en bestämd doft över, kanske ett nybakat bröd, skiljer ut sig från mängden och väcker kulturhistoriska associationer.
Vi störtar in i de där saluhallarna, och till slut skyndar vi mot utgången, och vad var det egentligen som hände däremellan? Jo, nästa år gör vi om det. Svala, bekväma, rymliga, ordnade livsmedelsaffärer har vi tillgång till resten av året.
…jag har en svaghet för prylar i allmänhet, och en extra svaghet för elektroniska prylar. De kan nog komma till användning, någon gång, ska vi inte testa, bara den här gången, är min grundinstinkt, tills jag tittar upp från broschyren eller utställningsmaterialet och möter en skarp blick och en ordentlig tillrättavisning från någon närstående som fått nog.
Långt inne gömd under sociala fobier, otålighet redan vid första myggbettet och avsaknaden av eget körkort döljer jag en ivrig wannabe-åka landet runt i husvagn-campare. Jag hörde en bekant i veckan som berättade om ritualen att vid varje Noliamässa gå in i minst en av de flådiga nya husbilarna för att försäkra sig om att de fortfarande är trånga, krångliga, överskattade och att det vore skitjobbigt att sitta inpressad där längre än ett par timmar. Kanske är det surt sa räven, men mässor som Nolia lever även på vår attityd till rönnbären.
Och så är jag, när det kommer till marknader, lite godtrogen på det där naiva sättet: “ja, men har de tillverkat det och säljer det så är det nog en bra och användbar grej”. Nolia-mässan är för många av oss en grotesk lockelse och ett test av disciplin och omdöme, med allvarlig underton.
Man lär sig mycket av Noliamässan, om samhället, om sig själv, om beteendemönster, absurda prioriteringar och sociala hierarkier. Det är gammeldags folkfest och väloljad kommers. Det är, i vissa avseenden, en värld för sig, och inte enbart i positiv mening.
Men framför allt lär man sig – om man söker, vågar fråga och tar sig tid utan att skämmas – en hel del om hur mycket initiativkraft, hur mycket kompetens, hur många idéer, drömmar och hur mycket mod, det finns ute i de norrländska bygderna. För att möta allt det i deras hemmiljöer skulle vi behöva rulla många tusen mil längs småvägarna. Noliamässan samlar några av dem. De står kanske inte i centrum alltid, men de finns där, och inspirerar.
