Etikett: hantverk

Noliamässan – frestelser och insikter

Av , , 1 kommentar 7

Noliamässan i Umeå (det här året) är utgångspunkten för den här lite mer personliga betraktelsen i veckans lördagskrönika.

———————————————————

Noliamässan – frestelser och insikter

Nolia är förstås stora pengar, stora affärer, resursslöseri, krassa intressen, hårdkommers och ett delvis sanslöst, planlöst konsumtionsfrossande, för att inte tala om parkeringskaos – allt det där stämmer. Man ska inte vara naiv. För kritiker av det moderna samhället på jakt efter empiriska belägg måste Noliamässan onekligen vara värd inträdespengen. Och apropå inträdet: att betala för att få handla, ska det vara på det viset? (Sverker, var är du?)

Men det är inte hela sanningen, och inte den viktigaste sanningen, om Nolia. En del av kritiken mot arrangemang av det här slaget och dess många besökare är elitism, fördomar, historielöshet och nedlåtenhet ovanifrån av tröttsammaste slag.

Jag älskar hantverksmarknader med virkat, täljt, stickat, broderat, sytt, målat och svarvat, jag skulle vilja köpa allt om jag kunde. Men jag hör också till dem som knappt vågar gå fram och ta en titt. Jag hör till dem som kretsar patetiskt så där lite på avstånd från borden och stånden.

Det är samma varje gång. Man är nyfiken, men har dåligt samvete över att man förmodligen ändå inte kommer att handla, och så håller man sig till mittgången och trängs där med andra hämmade. Jag skulle ju inget hellre än att vilja titta närmare, kolla på material och detaljer, beundra i handen några ögonblick, ställa frågor om hur det går till, hur de gör, hur de lärde sig, berömma hur skickliga de är och vilka viktiga traditioner där bär vidare.

Men att sedan bara gå utan att köpa något, det känns i hantverkshallen som om man lämnade en besvikelse efter sig, som om man lovat något man inte kan hålla.
I det ögonblicket spränger insikten fram att Nolia inte är en utställning, utan en marknad, att det handlar om företagsamhet, ofta norrländskt förankrad småföretagsamhet grundad i hantverkskompetens och lokala traditioner som på Nolia har sin största scen. Luften dallrar av förhoppningar, men också av viss rädsla, viss ångest.

De flesta hantverkare, har jag fått lära mig, på mässor som Nolia har en realistisk syn på försäljningsmöjligheterna och gläds även över visat intresse och uttryck för uppskattning även när inget köps. Det värsta som kan ända är när ingen tittar, som fanns där inget av värde att se. Men jag hör till dem som smyger, som inte riktigt tar sista steget fram, som låtsas knappa på mobiltelefonen, bläddra i utställningskatalogen eller stå och spana efter någon bekant i vimlet, medan jag i själva verket tittar på armbanden, koftorna, kopparna och prydnaderna, i smyg, på ett par meters håll. Ack, dessa neuroser i gränslandet mellan konsumtionssamhället och något annat, större.

…ett tecken på mognad är kanske när man faktiskt köper bara en kär, genuin hantverkssak med sig hem, istället för att avstå från den och sedan i avtagande disciplin i takt med att blodsockret sjunker och omdömet grumlas, samla på sig krimskrams man egentligen inte alls var intresserad av för samma summa. Saker som man nästa år kommer att hitta i ett hörn under någon tidningshög, oanvända och bortglömda.

I somras var jag på en liten hantverksmarknad i Karsjö, vid Ljusnan, utanför Järvsö, med hantverksstånd, hästskjuts längs byvägen för barnen, musikunderhållning och kakbuffé till kaffet. Sådana småmarknader är på ett sätt Noliamässans motsats, en annan värld, småskalig, överblickbar och familjär.

Men den lokala mödan, kanske under en lång vinter, bakom många av produkterna, förhoppningarna bakom försäljningsstånden och den där rädslan för att ta sista steget fram hos några av besökarna, är sig ganska lik överallt.

Det är lätt att man inte ser de enskilda människorna för alla stånden. Omfattningen, utbudet, intrycken, trängseln och hetsen på de stora marknaderna kan göra att man missar det viktigaste – att Noliamässan består av många små aktörer som, även i form av samhällsinformation, tillsammans visar vilka resurser det finns här i regionerna, även ovan jord.

Det vackraste ord jag vet är industriell, sa Arbetarpartiets Jan Hägglund i Umeå fullmäktige i våras. Även som marknadsliberal med tro på entreprenörskap och företagsamhet kan man hysa liknande känslor, när finanskapitalistiska spekulationer högt ovan de flesta realiteter skapar hysteri.

Jag sammanfattade det så här för några år sedan:

”Piss off Gordon Gekko, och kom tillbaka Thomas Buddenbrook, allt är förlåtet. Eller: ut med den kortsiktiga och trolösa kvartalsgirigheten, in med de långsiktiga entreprenörerna och de stolta företagarna. Eller: substans och kvalitet vinner i längden.”

I en tid av finanskapitalistiska fantomsmärtor, är det något befriande med Noliamässans konkreta företagsamhet.

Överfyllda, svettiga saluhallar sommartid – där människor smaskar, sörplar och trängs, balanserar kaffekoppar och smältost på vackliga platstallrikar medan barnen där nere någonstans smetar glass på förbigåendes byxben – är förstås groteska, objektivt betraktat. Men de är ändå oemotståndliga med sin blandning av matkultur, traditioner och glädje hos utställarna över att få visa upp specialiteter. Och ju närmare man går, desto tydligare tar en bestämd doft över, kanske ett nybakat bröd, skiljer ut sig från mängden och väcker kulturhistoriska associationer.

Vi störtar in i de där saluhallarna, och till slut skyndar vi mot utgången, och vad var det egentligen som hände däremellan? Jo, nästa år gör vi om det. Svala, bekväma, rymliga, ordnade livsmedelsaffärer har vi tillgång till resten av året.

…jag har en svaghet för prylar i allmänhet, och en extra svaghet för elektroniska prylar. De kan nog komma till användning, någon gång, ska vi inte testa, bara den här gången, är min grundinstinkt, tills jag tittar upp från broschyren eller utställningsmaterialet och möter en skarp blick och en ordentlig tillrättavisning från någon närstående som fått nog.

Långt inne gömd under sociala fobier, otålighet redan vid första myggbettet och avsaknaden av eget körkort döljer jag en ivrig wannabe-åka landet runt i husvagn-campare. Jag hörde en bekant i veckan som berättade om ritualen att vid varje Noliamässa gå in i minst en av de flådiga nya husbilarna för att försäkra sig om att de fortfarande är trånga, krångliga, överskattade och att det vore skitjobbigt att sitta inpressad där längre än ett par timmar. Kanske är det surt sa räven, men mässor som Nolia lever även på vår attityd till rönnbären.

Och så är jag, när det kommer till marknader, lite godtrogen på det där naiva sättet: “ja, men har de tillverkat det och säljer det så är det nog en bra och användbar grej”. Nolia-mässan är för många av oss en grotesk lockelse och ett test av disciplin och omdöme, med allvarlig underton.

Man lär sig mycket av Noliamässan, om samhället, om sig själv, om beteendemönster, absurda prioriteringar och sociala hierarkier. Det är gammeldags folkfest och väloljad kommers. Det är, i vissa avseenden, en värld för sig, och inte enbart i positiv mening.

Men framför allt lär man sig – om man söker, vågar fråga och tar sig tid utan att skämmas – en hel del om hur mycket initiativkraft, hur mycket kompetens, hur många idéer, drömmar och hur mycket mod, det finns ute i de norrländska bygderna. För att möta allt det i deras hemmiljöer skulle vi behöva rulla många tusen mil längs småvägarna. Noliamässan samlar några av dem. De står kanske inte i centrum alltid, men de finns där, och inspirerar.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Bildning, hantverk, frihet

Av , , Bli först att kommentera 12

En gång i tiden kunde jag, men kan inte längre, citera slutdelen av Brantings tal i författningsfrågan 1918 och Lincolns Gettysburg-tal utantill. Nu försöker jag lära in Vilhelmina-poeten Bo Johanssons tänkvärda dikt Bofast från samlingen “För all dess rikedoms skull” (1984). Det här är en torsdagskrönika till försvar för bildning och hantverk, värdet av att kunna saker utantill, tankens och händernas minne, insikten om lärandets oundvikliga möda. I papperstidningen finns en teckning på temat av Niklas Eriksson med sedvanlig briljans.

————————————————————-

Bildning, hantverk, frihet

”Vi förstår att vi fysiskt kanske inte kommer att överleva. Men vi borde försöka att överleva mentalt och försöka tala om saker som vi har tillsammans. Som till exempel: minns du melodin från Beethovens nionde symfoni? Och så började vi sjunga för varandra, för att komma bort från skräcken, för att få våra hjärnor att tänka på andra saker. Vi talade om Van Gogh och om Rembrandt. (…) Alla såna saker, för att komma bort från våra tankar, för att ta oss ut ur det här. Och jag tror verkligen att det hjälpte.”
En överlevande från Förintelsen berättar om sin tid i Auschwitz i filmdokumentären ”Anne Frank remembered”

Det här är ett försvarstal för bildningsideal, hantverkstraditioner och värdet av att kunna saker utantill. Att bära kunskaper och färdigheter, tankens och händernas bildning, med sig och inom sig, lagrade till erfarenheter som en del av personligheten, skapar beredskap för ögonblickets utmaningar, svårigheter och plötsliga vägval. Det är i det kaotiska, kanske ibland tragiska ögonblicket som ett rikt material av inre kunskaper och perspektiv, förståelse för sammanhang, möjligheten att se paralleller, gömmor av bilder, ord och uttryck, självklara och säkra handgrepp – allt det som formar, balanserar och eggar våra reaktioner, våra bedömningar och vårt agerande – är ovärderliga.

Bara det vi redan bär inom oss – bildning, värderingar, instinkter och egna erfarenheter – sätter oss i stånd att snabbt, här och nu, avslöja myter, bildra front mot propaganda, göra egna bedömningar och självständigt se möjligheter och mänskligheter. Bildningsprocessen är per definition långsam. Den kan inte ersättas av en snabb blick i ett inbillat facit. Att bara punktvis och tillfälligt inhämta fakta ger dåliga beslutsunderlag och sårbarhet för missbedömningar och vilseledningar. Bildning och tillgång till informationskällor är inte samma sak.

Hantverkets bildning, händernas minne, kroppens minne, skapar självständighet, självkänsla, djupare förståelse för grundläggande processer i världen och makt över den egna situationen – oavsett om den används i professionell praktik eller inte. Det vi kan själva förstår vi bättre även när vi inte utnyttjar kunskapen. Hantverket vidgar och fördjupar vår världsbild.

Föreställningen att lärande och bildning, kunskap som man gör till sin egen och sedan förädlar i mödosamma processer, blivit överflödigt eller förlegat, bygger på en reaktionär och naiv tro på nyauktoriteter och nyöverhet.
Som om människor inte behöver rustas för livet med egna lagrade kunskaper som underlag för beslut, mylla för instinkter och beredskap för krislägen, bara för att ytfakta och andras kungöranden går att söka fram snabbare än blixten. Som skulle kritiskt tänkande vara en plastblomma.

Tack vare teknikens utveckling har vi ur ett bildningsperspektiv aldrig levt i en bättre, friare, mer egalitär epok. Men den som tror att informationsteknologins fantastiska möjligheter till spridning och bearbetning gör det svåra, trägna och ibland tråkiga inlärandet överflödigt, den som tror att kunskap är lika med kort väg till information, den som tror att lärarrollen kan reduceras till rastvaktens, den som tror att kunskap inte kräver vägledning och inte kostar ansträngning, den som tror att frånvaro av vägledning och ansträngning – bristen på krav och solidariskt stöd i kombination – inte har ett högt pris, individuellt och kollektivt, har inget förstått.

Tekniken är en oslagbar hjälp för den bildningshungrige, sparar tid och omvägar, vidgar tillgången till material enormt och demokratiserar debatten. Men bildningens och kunskapens oundvikliga, nyttiga och utvecklande möda, för tanke och kropp, består.

Bildningsidealet, och det var så folkrörelserna formade det, måste också ha en frihetsdimension som ofta glöms bort. Bildning är inte kungsord ovanifrån, färdiga, statiska uppsättningar av kunskaper och färdigheter som ska förvärvas. Bildningsprocessen måste vara antiauktoritär och öppen, ifrågasättande och problematiserande. Den manifesteras inte av titlar och diplom, utan är varje medborgares egen sak och rikedom. Möda för frihet, inte för inordning. Kunskap för skapande, inte för efterhärmning. Bildning och utbildning är inte synonymer.

”En extrem form av omläsning är att lära sig utantill. Det har jag ägnat mig åt hela livet. Jag är lika full av dikter, vilka snurrar i mitt medvetande i samma stund jag låter dem komma, som en bikupa är fylld av bin. (…) Dikter, som man kan på detta sätt, blir en kära för den mödas skull de vållat. Ett bättre och stöldsäkrare bagage kan man inte ha med sig genom livet.”
Olof Lagercrantz i ”Om konsten att läsa och skriva”.

Ska man hårdra det har det senaste halvseklets skoldebatt präglats av å ena sidan en skadligt naiv och negativ syn på lärande och kunskap, å andra sidan en storartad frigörelse från hierarkiska, exkluderande strukturer inom utbildning och samhälle. Bilden är som alltid komplicerad. Men bildnings- och hantverksidealen, insikten om lärandets möda och värde, är nu som förr en fråga om både frihet och jämlikhet. Börja där.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,