Etikett: HBTQ

Inga ska behöva längta bort på grund av intolerans

Av , , 3 kommentarer 8

Att ingen ska behöva längta bort från Norrland på grund av intolerans är budskapet i en krönika av mig på dagens ledarsida:

————————————————–

Mångfaldens Norrland

Är toleransen inför mångfald och skiftande livsstilar mindre på landet än i storstan? Det är den gängse bilden. Men stämmer den?

Jag har levt i en liten glesbygdsby i Hälsingland, i huvudstäder som Stockholm och Berlin, och bor sedan några år tillbaka i universitetssmåstaden Umeå – tre ganska skiftande miljöer. Min erfarenhet är att det finns tolerans och intolerans, mångfald och sociala fördomar, överallt. I städerna såväl som på landet. Former och föremål skiftar, men människor är sig ganska lika. Intoleransen kan vara lika kvävande i metropolens innerstad som i den lilla småorten. De tar sig bara andra uttryck, alltid lika blinda för sina lokala bärare. Det går inte att generalisera för mycket. Redan i generaliseringen ligger en fördom på lut.

Men med det sagt råder inget tvivel om att frågan ovan är en ödesfråga inte minst för Norrland. Framtiden hör till miljöer som är inkluderande, accepterande och bejakar myllret. Några andra förtjänar inga tårar. I en tid av frivillig, livsstilsdriven urbanisering, får landsbygden därför inte blunda för, måste tvärtom tala högt om, vilka uttryck intolerans och fördomar tar sig just här. För att sedan med kraft, utan bortförklaringar, utmana dem.

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en fin, tänkvärd ledare i Expressen om tolerans och mångfald i metropolerna. Jag tycker att alla med hjärtat på landsbygden bör läsa den med eftertanke, förhålla sig till den, diskutera den på allvar.

På ett ställe skriver Marteus:

”Storstadens anonymitet innebär framför allt möjligheter. Minoriteter, som HBTQ-personer, har alltid graviterat ditåt; för att hitta gelikar, så att de slipper vara så förbaskat ensamma, men framförallt för att kunna leva som de vill, utan att det darras indignerat bakom spetsgardinerna. I den anonyma storstadsmiljön finns grogrund för tolerans.” I metropolen, avslutar hon, ”struntar man i varandra, på ett inkluderande vis”.

Den är en kärv tacksamhetsförklaring till storstaden, men berör indirekt – i spegelbild och som förebråelse mot mindre orter med starkare social kontroll – även en av Norrlands största utmaningar: att bli en miljö vidöppen för livsstilarnas mångfald, där de lokala nätverken, landsbygdens stolthet, är nyfikna och inkluderande.

Så, konkret, denna vecka när Pridefestivalen pågår i Stockholm: hur ser det ut på landsbygden och i mindre städer för HBTQ-personer? Hur ter sig toleransen och acceptansen i den norrländska vardagen 2010 ur ett HBTQ-perspektiv? Umeå har gott rykte, men är det berättigat, och hur ser det ut i övrigt? VK har i dag på nyhetsplats ett reportage som ger en hoppfull och nyanserad motbild till farhågorna. Där kan man ana framtidens älskade Norrland. Men vittnesmål om en annan verklighet finns, som vi vet, också.

Statistiken över vigslar mellan personer av samma kön, ger en ledtråd. De ingås framför allt i storstäderna. Västerbotten ligger långt ner på listan. Sånt är ingen slump. Norrlands städer och landsbygd är inte, generellt, vare sig mer toleranta eller intoleranta samhällen än storstäderna. Men mycket talar för att intoleransen, fördomarna och exkluderingen just här, i just den här regionen, i högre grad än i de större städerna riktar sig mot sexuella minoriteter. Det är oacceptabelt, och måste bekämpas aktivt.

Ingen ska behöva längta bort från Norrland på grund av intolerans riktad mot livsstil, ursprung eller läggning.

3 kommentarer
Etiketter: , , ,