Kompromisser i all ära, ibland är det ändå fel väg att gå, och att underskatta väljarna, i en demokrati att alltid söka kompromiss. Jag resonerar i den här krönikan, här i en lite längre webbversion. kring det, kring den amerikanska inrikesdebatten och kör ett stickspår om legendariske Henry Clay som en intressant representant för både goda och dåliga kompromisser. Demokraterna och Barack Obama borde våga ställa grundläggande frågor mer på sin spets vid nästa års val i USA, är slutklämmen. Knyter an till huvudledaren häromdagen. I papperstidningen med sedvanligt träffande teckning av Niklas Eriksson.

——————————————————–

När för många kompromisser skymmer sikten

All legislation, all government, all society is founded upon the principle of mutual concession, politeness, comity, courtesy, upon these everything is based…Let him who elevates himself above humanity, above its weaknesses, its infirmities, its wants, its necessities, say, if he pleases, I will never compromise. But let no one who is not above the frailties of our common nature disdain compromises.
Henry Clay (1777-1852)

Under de senaste veckornas politiska käbbel om det amerikanska skuldtaket har många amerikanska debattörer och kommentatorer beklagat att kompromiss blivit ett fult ord i Washington, antydandes att annat var det förr. Några refererar nostalgiskt till forna epoker, när vidsynta, framstående kongressledamöter möttes över partigränserna i ansvarsfulla uppgörelser för nationens bästa. Underförstått i kontrast till de dogmatiker – vanligtvis exemplifierade med Tea Party-rörelsen – som dominerar i dag.

Henry Clay – mäktig kongressledamot under flera decennier, med tiden känd som ”den store kompromissmakaren” och förebild för bland andra en ung Abraham Lincoln – är en av dem som får symbolisera den ädla hållningen. Men det var förstås inte bättre förr. Inte heller på Clays och hans kollegors tid. Man kan nog utgå ifrån att det var värre, med hårdare stridigheter och färre skrupler.

Och de kompromisser som nåddes decennierna före inbördeskriget, för att rädda nationens sammanhållning, var inte alltid så ädla. Som händelseutvecklingen skulle vissa sköt de i flera fall – som i frågan om slaveriets ställning – bara upp ett nödvändigt, principiellt avgörande om grundläggande idéer som på sikt inte tålde någon kompromiss, ytterligare några år.

Som David S. Heidler och Jeanne T. Heidler skriver i sin biografi ”Henry Clay. The Essential American”:

”Clay´s sacriface was ultimately in vain, and the ungainly compromise he had helped cobble together was already unraveling as he died. The country had no more compromises in it, and only nine years later, the Union that Clay knew and loved would disappear.”

Kompromissen är en grundsten i demokratin och i ett fredligt samhälle. Men det kan även sägas om konflikten mellan ibland oförenliga idéer, till vilka ytterst medborgarna måste ta ställning i val. Demokrati är ett sätt att hantera konflikter, inte att avskaffa dem.

USA har de senaste veckorna befunnit sig i ett paradoxalt dubbeltillstånd. Å ena sidan var det på kort sikt akut nödvändigt att nå en kompromiss kring en ny höjning av skuldtaket, för att undvika svåra följder på hemmaplan och en ny kris i världsekonomin. Att pragmatiska ledare inom båda partier till slut tog ansvar för en sådan kompromiss lär de flesta vara tacksamma för, oavsett vad man anser om detaljerna i uppgörelsen.

(En bra utgångspunkt, som vi i Sverige är dåliga på att komma ihåg, när man försöker förstå andra länders inrikespolitik är att utgå ifrån att deras folkvalda inte är idioter bara för att de har andra vanor, andra traditioner, andra prioriteringar och andra sätt att arbeta och formulera sig på, än svenska. I Sverige har vi en arrogant ovana att betrakta andra länders inrikespolitiska skeenden som förvirrade, primitiva och omogna, när vi inte riktigt har kompetens och insikt nog att tolka det som sker.

Det gäller även rapporteringen om amerikansk inrikespolitik. Lika lite som halva svenska befolkningen består av bindgalna fundamentalister bara för att de inte röstar på det ena eller andra regeringsalternativet är hälften av de amerikanska väljarna halvgalna tokar. Den amerikanska kongressen har inte märkligare inslag än den svenska riksdagen. Och det finns förstås samma sansade, mittenpragmatiska majoritet där som här.)

Å andra sidan kräver det kommande decenniets hantering av underskott och knackig ekonomi sammanhängande, balanserade och långsiktiga strategier som inte kan utformas i sista minuten-kompromisser mellan i grunden oförenliga ståndpunkter. Det finns lägen när grundläggande frågor behöver få svar, snarare än skjutas och laddas upp ytterligare. Den amerikanska debatten befinner sig i ett sådant läge.

Hur ska skatteuttaget se ut och vilka ska bidra med vad till det gemensamma? Var går gränsen där en kortsiktig skattesubvention skapar en bestående orättfärdighet? Var går gränsen där en kortsiktig skatteintäkt ger ett långsiktigt tillväxttapp? Vilken roll ska staten spela för investeringar i forskning, energiomställningar och infrastruktur, är staten en del av lösningen eller en del av problemet? Hur generella och centraliserade ska de sociala trygghetssystemen vara? Vilka utrikespolitiska och militära förpliktelser är nödvändiga respektive omöjliga att upprätthålla? Är de socialliberala europeiska välfärdsstaterna förebilder eller avskräckande exempel?

Det är i sådana lägen politiska partier och ledare hellre ska vara tydliga med sina alternativ och gå till väljarna för klart besked, i tillit till demokratin, än att söka lappa och laga i nödtorftiga kompromisser för länge.

Tea Party-rörelsen, hur den än är, gör precis det – erbjuder ett extremt ensidigt, men också tveklöst ärligt alternativ. Problemet är att andra krafter, inom det demokratiska partiet, men även inom de pragmatiska delarna av det republikanska partiet, duckat, vikt undan och inte riktigt vågat stå upp för sina perspektiv, prioriteringar och alternativ; inte tagit debatten, inte litat på väljarna.

Så sätter en ytterkantsrörelse med begränsad representation dagordningen och pressar fram eftergifter. Och väljarna får inte någon tydlig fråga ställd till sig, avkrävs inte ett principiellt ställningstagande. Kompromisser i all ära, ibland är det inte så ädla längre. Ibland behövs också konfrontationen, innan motsättningarna laddas upp onödigt mycket och längre, och blir omöjliga att hantera. Demokraterna och Barack Obama borde våga ställa de grundläggande frågorna mer på sin spets vid nästa års val i USA, och ge väljarna ordet.