Etikett: Hornmyr

Lägga ned byskolor? De är ju det bästa vi har.

Av , , 1 kommentar 4

Den gamla skolan i Hornmyr, lärarinnan Ingeborg Holms berättelse om skolan på 1930-talet och varför det är fel att lägga ned byskolor, är ämnet för del 15 i min krönikeserie "50 skäl att fascineras av Västerbotten.

I papperstidningen som vanligt med snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat.

Tidigare delar i krönikeserien kan läsas här:

"50 skäl att fascineras av Västerbotten"

——————————————-

Skolan i Hornmyr, före motorplogningens tid

Hur levde man under 1930-talet i Lyckselebyn Hornmyr? I skriften ”Hornmyr – vår hemby” från 1993 finns några sidor där Ingeborg Holms berättar om sin tid som lärarinna i byns folkskola mellan 1930-1934.

I nästan varje hem”, mindes hon, ”hade man jordbruk, kreatur i ladugårdar, egen mjölk, smör, ägg, kött, fisk från närliggande vattendrag. Man var van vid fotogenlampan inne och ladugårdslyktan när djuren skulle tillses. Det var ett lugnt och stilla liv i byn. Posten kom två gånger i veckan, måndag och torsdag, tre dagstidningar var gång.
Man hälsade på varandra i hemmen, bjöd vänner och bekanta hem till sig, men man kunde också hälsa på varandra utan att vara bjuden. Det var inte vanligt att knacka på dörren bybor emellan, så oftast gick man in utan knackning, med vissa undantag. Jag minns, att jag sa till barnen, att man borde knacka på hos främmande. Då sa lill-Erik (Anselms fosterson): – Ja, men om jag knackar på, blir jag skratte åt!”

Ur Ingeborgs minne, liksom ur många andras återblickar, träder en landsbygdsvardag fram, som äldre fortfarande har egna barndomsminnen av. Och anekdoter fångar en byastämning, en byahållning, som många av oss yngre uppvuxna på landet kan känna igen, även om vi föddes in i ett modernare, rikare samhälle, där avstånden redan börjat övervinnas.

Vad saknades i början av 1930-talet i Hornmyr? Ingeborg igen: ”Vattenledning, elektrisk ström, privatbilar, centralvärme. Själv hämtade jag vatten i grannens brunn. Men det uppvägdes av sammanhållning, gemenskap, arbetssamhet, förtröstan. För många var också en personlig tro på Gud en bärande kraft i livet, som gav glädje och mening i tillvaron.”

Ingeborg, då 23 år, efterträdde på hösten 1930 Emilia Lindberg som lärarinna i Hornmyr. Emilia Lindberg hade då tjänstgjort ända sedan hösten 1897. Före det var Josefina Pettersson lärarinna i byn under sex års tid. Och Ingeborg skulle 1934 i sin tur efterträdas av Sally Johansson, som stannade ända till 1958, det år då skolan lades ned. Under en epok på 67 år hade skolan alltså bara fyra olika lärare.

Ingeborg Holm hade gått småskollärarutbildningen i Lycksele 1925-1928, och berättar att det var spännande att börja som lärarinna i Hornmyr. Folkskolan var välskött och disciplinen god, säger hon i återblicken. Elevantalet uppgick till 15-16, fördelat från första till sjätte klass. Nästan varje by, konstaterar Ingeborg, hade egen skola: ”detta var ju före motorplogningens och skolskjutsarnas tid”.

”S.k. mindre folkskola fanns på den tiden i ett stort antal byar inom Lycksele socken. Det innebar att den som innehade tjänsten hade småskollärarutbildning men ändå i uppgift att undervisa – förutom småskolans elever – ända upp till klass 6. (…) I de större byarna, t.ex. Knaften, Rusksele, Bratten, Björksele, inrättades s.k. B2 skolor under 1920-talet, där småskollärarna hade klasserna 1-2 och folkskollärarna klasserna 3-6, men i de mindre byarna fortsatte de ”mindre folkskolorna”. Elevantalet var i många av dessa byar endast ca 15 elever. Nybörjare intogs vartannat år, så att det ena året gick klasserna 1, 3, 5, och nästa år klasserna 2, 4, 6”.

I skolbyggnaden i Hornmyr fanns det en kamin i korridoren och en i skolsalen med vedbänk intill, en hög kateder”, en orgel, skolbänkar och längst bak ett antal långbänkar för de tillfällen när skolsalen användes till gudstjänster eller byastämmor. Lärarbostaden intill bestod av kök med järnspis, rum med kakelugn och en liten alkov.

Eftersom förstaklassarna hade kortare skoldag än de äldre barnen, fick ämnen som geografi, historia och naturkunnighet komma ”sista timmen på dagen, när de små gått hem”.
I undervisningen blandades tysta övningar med hög undervisning. ”T.ex. när nybörjarna skulle ljuda när de lärde sig läsa, satt 3:orna och 5:orna och räknade, tecknade, skrev uppsatser eller välskrivning.” Långsamt blev det inte, säger Ingeborg, ”timmarna gick fort och barnen tyckte i allmänhet det var ”roligt” att gå i skolan.”

Lägga ner byskolor i dag, utarma byskolor, centralisera till största tätorten? Det är aldrig tillrådligt. Byskolorna är ju det bästa vi har, på glesbygden och på den stadsnära landsbygden.

Man ska aldrig romantisera något överdrivet, för det finns alltid dem som kan vittna om baksidorna. Och landsbygden har haft många sådana, hade det ännu mer förr när instängdheten för dem som inte trivdes, inte fick utrymme och frihet, var större, eftersom det fanns så få vägar ut. Teknik, kommunikationer och välstånd har frigjort även byarnas barn och gjort livet på landet mer attraktivt och öppet.

Men landsbygden är det bästa Västerbotten har. Byarna är det bästa landsbygden har. Byskolorna är det bästa byarna har.

Det är inte roligt för en by, när skolan läggs ned. Ibland är det som om det inte funnes någon återvändo efter det. Lite av en bys själ och tro på sig själv dör, när barnen börjar fraktas bort på mornarna. Framtiden definieras som någon annanstans. Och även om många gamla skolor blir fritidslokaler där byns lokalsamhälle hålls vid liv, och byar hämtar ny kraft, blir det aldrig detsamma igen.

En by som en gång hade en skola, men fick se den nedlagd, har ett sår som aldrig läker. Byskolorna. värna dem, in i det sista, om landsbygdens byar – det livet, de erfarenheterna, de perspektiven – ska ha någon chans.

Byarnas gamla skolsalar runt om i Västerbotten: så mycket skapande kraft och nyfikenhet på världen föddes där.

1 kommentar
Etiketter: ,