Etikett: ideologer

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Av , , 2 kommentarer 7

Pragmatiker och ideologer och hur de kompletterar varandra är ämnet för några lite lösare funderingar i den här lördagskrönikan. Det kanske ska tilläggas att metaforen i rubriken är i huvudsak positivt menad.

——————————————–

Pragmatiker skördar var ideologer sår

“Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
Det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.

Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.”

Erik Lindegren, ur ”Ikaros”, i Vinteroffer

Pragmatiker skördar vad ideologer sått. I politiken behöver de varandra, ger de varandra legitimitet. Växtprocessen kan ta generationer i en fredlig demokrati. Bara i sällsynta fall rymmer ett och samma ledarskap hela den politiska odlingskedjan.
Att så klokt och skörda rätt är, som bönder vet, ibland två helt olika konster.
Det betyder inte att den i högre grad förvaltande politikern saknar idéer och principer. Han eller hon behöver ju inte, ibland på goda grunder, se något större behov av att byta ut eller utveckla dem som är normgivande för det existerande samhället.

Skillnaden mellan visioner och principer kan vara milsvid. Politiska visionärer har ofta svårt med principerna när det kommer till kritan. Drömmande blick och hänsynslösa nävar är ingen ovanlig kombination i historien.
Och pragmatiker kan i sin återhållsamhet vara de mest principfasta av alla – drivas av övertygelsen att det finns mer att förlora än att vinna för medborgarna på radikala förändringar, stora projekt och snabba omvälvningar.
En pragmatiker utan principer vid makten däremot är rysk roulett på samma sätt som en visionär utan principer.

Det betyder inte heller att ideologen i sin upptagenhet med idéer och visioner nödvändigtvis saknar insikt om vad som är praktiskt görligt utifrån givna förutsättningar. Han eller hon söker medvetet förändra de där givna förutsättningarna på längre sikt och i en bestämd riktning. Ideologen måste ibland vara jordnärast av dem alla, veta vad som har förutsättningar att växa på varje plätt och vad som kommer att slå fel eller ruttna bort.

”Nu kommer jag till punkt 7. Jag har inte varit neutral i kampen ute i världen, säger anklagelseakten. Det är alldeles riktigt. Jag har aldrig varit och är fortfarande inte neutral. Mina herrar, jag kan inte vara neutral. Det vore onaturligt, ja, jag vill påstå: det vore i högsta grad osedligt. Det är min mänskliga plikt, liksom er, att inte vara neutral.”
Krilon i Eyvind Johnssons Krilonroman

Men den som bara tittar upp i himlen efter tecken riskerar att sluta som frasmakare eller ogärningarnas salongsinspiratör.

Det är oundvikligt att vi i tider när pragmatismen dominerat länge börjar söka efter idéer och visioner med större otålighet.

Stillaståendets femtiotal följdes i både Europa och USA av uppbrott, ifrågasättanden och omvälvningar på sextiotalet som diskuterats, bearbetats, förfinats och sorterats ända sedan dess och som tillsammans med en motrörelse något decennium senare lade grunden för den märkliga och inte helt misslyckade syntes av 68-revolt, tältprojekt, snällprogg, individualism och finansvalpar vi har i dag.

Och har stora förändringar och dramatiska epokskiften präglat ett intensivt decennium brukar den följas av längtan till viss andhämtning.

Det är knappast någon slump att de senaste åren – efter nya dramatiska decennier inledda med murens fall 1989 – sett en rad utpräglade pragmatiker vinna medborgares förtroende i stabila demokratier: Barack Obama (uppfattad som pragmatiker av de amerikanska mittenväljarna när han valdes 2008, uppfattad som ideolog när demokraterna förlorade kongressvalet förra året) i USA, Angela Merkel i Tyskland, David Cameron i Storbritannien och Fredrik Reinfeldt i Sverige, för att ta fyra i svensk media ofta framlyfta exempel.

Två av de länder som klarast sig bäst genom finanskrisen i Europa har regeringschefer som påminner stark om varandra i sin ovilja att ta stora ord i munnen, sin skepsis inför ideologiskt teoretiserande och sin instinkt att alltid först avvakta, betrakta situationen och inte överila sig. Under finanskrisen insåg både Angela Merkel som förbundskansler i Tyskland och Fredrik Reinfeldt som statsminister i Sverige att chansartade systemskiften skulle skada mer än det skulle rädda.

”Jag hatar Amerika, Louise. Jag hatar det här landet. Det är bara en massa stora idéer och berättelser, och människor som dör och människor som du. Den vita jäveln som skrev nationalsången visste precis vad han gjorde. Han satte ordet ”fri” på en ton så hög att ingen kan nå den.”
Belize i Tony Kushners Änglar i Amerika.

När Barack Obama valdes till amerikansk president skrevs det mycket om hur han ingjutit hopp och skänkt inspiration med sitt visionära budskap. Det var en mycket europeisk analys fixerad vid utrikespolitiken i ett amerikanskt presidentval som framför allt handlade om inrikespolitik. Presidentkandidaten Barack Obama uppträdde som en utpräglad pragmatiker i den gamla traditionen av att försöka distansera sig från den politiska vardagen i Washington och efterlysa praktiska samarbetne över partigränserna.

Och att han uppfattades som trovärdig i det budskapet, inte framstod som den radikala vänsterliberal republikanerna utmålade honom som, var en orsak till hans relativt stora seger över John McCain – själv mån om sitt rykte som pragmatiker. I takt med att Obama sedan som president, rättvist eller inte, kommit att uppfattas som mer ideolog än pragmatiker har hans popularitet sjunkit hos samma väljare som valde honom.

Efter den förlorade kongressvalet vill Obama åter framstå som en samarbetsman i kontrast till ideologerna inom det republikanska partiet. Analysen inför 2012 är nu densamma som inför 2008 – bara en mittenpragmatiker har chans att vinna.

Men räcker det? Samhällsutvecklingen krusar inte bara ytan, utan har djupare underströmmar. Redan på andra håll inom EU är förloppen mer dramatiska. Säker förvaltning av fungerande system är inte någon tillräcklig förberedelse på de nya problem och dilemman som kommer att ställa 2000-talets ideologer och ideologier på de största proven. I regeringshögkvarteren skördar just nu pragmatikerna mer än vad ideologerna sår. Under finanskrisen var det en räddning, förr eller senare kommer det att visa sig otillräckligt.

Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm…
stiger mot en allt klarare och klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
uppåt mot sitt eget frustande blod och själarnas flyende
vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss, en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt
hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan Verklighet född!”
Erik Lindegren, ur “Ikaros”, i Vinteroffer

 

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,