Vad händer när de stora informationsberg som finns om enskilda människor börjar sammanlänkas och utnyttjas ännu mer aggressivt kommersiellt och politiskt? Kampen mellan de fyra stora – Facebook, Apple, Amazon och Google – ger en antydan om hur mycket som står på spel.

Var drar vi som enskilda gränsen för när den praktiska nyttan inte längre väger upp intrånget i den personliga sfären? Om det, med utgångspunkt i några läsvärda artiklar i senaste Die Zeit, handlar den här torsdagskrönikan. Plus några utfall mot ett överdrivet fokusgrupptänkande i största allmänhet.

——————————————

Att värja sitt liv i den nya guldruschen och regleringsivern

”Längst inne i dunklet
måste du värja ditt liv.”
(Karl Vennberg, i ”Du måste värja ditt liv”, 1949)

***

(1) I samma ögonblick, med exakt tajming, som du kliver in genom dörrarna på livsmedelsbutiken plingar det till i mobilen. Efter att ha analyserat vad du och dina familjemedlemmar skrivit på Facebook och Twitter de senaste dagarna, kollat dina sökord på Google, matat in fakta om vad du brukar handla, din ålder och ekonomi, och hållit koll på hur rört dig under veckan, har butikens dataprogram kommit fram till en bedömning av vad du är sugen på att handla just den dagen.

Det gör att butiken i rätt ögonblick kan skicka ut ett sms med det perfekta erbjudandet, skräddarsytt skräddarsytt på sekunden för dig som kund. Extrapris på tofu, apelsiner och choklad, vilken tur! ICA:s gamla brevutskick med rabattkuponger en månad senare, som gjorde folk så upprörda – vad i…registrerar de vad vi köper!? – är ett minne från stenåldern.

(2) Genom analys av inlägg på sociala medier, övrig internetaktivitet, fysiska rörelsemönster och andra avläsningsfunktioner i hemmiljön – ansiktsuttryck och tonlägen vid samtal, plötsligt förändrade musikval, o.s.v. – kan ett reklamföretag räkna ut om ett sambopar har relationsproblem, eller har det riktigt mysigt, och snabbt ändra den individanpassade reklamen. Plötsligt efter ett gräl dyker annonser för äktenskapsterapi och advokater upp i de separata mejlkorgarna. Eller, om stämningen är sådan, så strålar reklam för vigselringar, kondomer och resor plötsligt i tv-rutan ut mot den gemensamma soffan.

(3) Rörelsesensorer och kameror i lägenhetens rum, kan tillsammans med puls- och blodtrycksmätare, hela tiden analysera hur 86-åringen mår, utifrån vällagrade uppgifter ur hens medicinska historia, skicka vidare uppgifterna till det centrala övervakningssystemet och på sätt möjliggöra högeffektiva äldreboenden med anpassad service och snabb hjälp i akutfall till minimal personalkostnad. Resurserna räcker till fler och de anhöriga får den trygga vetskapen att någon – eller snarare något – alltid håller ett öga på morfar eller mormor.

(4) Det är första måndagen i månaden, och politikerna och tjänstemännen i stadshuset laddar ner de obligatoriska uppgifterna från de kommunala bostadsbolagen och de tvångsanslutna bostadsrättsföreningarna om hur enskilda hushåll äter, rör sig, sopsorterar, konsumerar, röker, snusar, skottar snö, umgås med varandra och sover.

Datasystemet jämför de uppgifterna med vad arbetsgivare och fackföreningar rapporterar in om beteendemönster och vanor hos enskilda anställda. Hon är så tystlåten, han tar alltid bilen till jobbet, hen äter aldrig sallad. Stadshuset ställer sedan samman individanpassade handlingsplaner för medborgarnas hälsa, välbefinnande och korrekta livsföring.

Alla får sina egna rekommendationer och förmaningar, som skickas ut i grisrosa kuvert till folkbokföringsadressen. Följs och avrapporteras de inte dras enskilda bidrag in, görs löneavdrag eller tillkommer individuella straffskatter.

***

De är fiktiga, jag har förstäkt dem, och den sista är min egen, men liknande spekulationer om en framtid som delvis redan är här, återfanns i förra veckans Die Zeit. Där diskuteras i flera läsvärda artiklar de förändringar som väntar när alla gigantiska informationsmängder som finns om enskilda människor börjar sammanlänkas och nyttjas aggressivt kommersiellt och politiskt. Vi har bara sett början på ett epokskifte i det avseendet.

En ny guldålder har brutit ut, skriver Zeit, men ”dagens pionjärer gräver inte runt i flodlandskapen längre, som för mer än hundra år sedan i Klondike, utan schaktar i digitala databerg”.

De fyra stora – Google, Amazon, Facebook, Apple – kämpar för fullt om kontrollen över de stora informationsbergen. Det är en kamp mellan jättar som kommer att prägla vår tid. Och när råvaran ska förädlas, kommer ny kompetens att efterfrågas.

”Det attraktivaste jobbet de kommande tio åren”, säger Google-rådgivaren Hal Varian i en av Zeit-artiklarna, ”kommer att vara statistikerns”. Läs matematik ungdomar.

Den nya informationsepoken är en framtidsvision som närmar sig med rasande fart (en del exempel ovan är snudd på realitet redan) och som tycks ha ena benet i ett individanpassat, resursoptimerat paradis och den andra i en mardröm av övervakning, kontroll, ytlig människosyn och noll privatsfär.

Politiker exempelvis – se Barack Obamas senaste valrörelse som en antydan – kommer i allt högre grad att bygga sina kampanjer på de stora informationsmängder som växer fram om enskilda människor.

Översatt till Sverige: När moderater och sossar knallar runt och knackar dörr i Umeå i framtiden kommer de att veta väldigt mycket om dem som bor i varje enskilt hushåll, och ha individanpassat reklammaterial i beredskap. ”Hon i 13 B har en stadsjeep med dubbdäck, ta med den här broschyren om de grönas bensinskattehot. Han i 14 C googlade på ”vad ska in, sol och vind” i går, ta med den här pamfletten om förnyelsebar energi.” De kommer inte att informera dig om vad de själva tycker, utan snarare om vad du själv tycker.

”Längst inne i elden
måste du värja ditt liv.”
(Karl Vennberg)

Det vore, givetvis, dumt att förneka möjligheterna som finns i utvecklingen. Resurser kan användas mer miljöeffektivt, säkerheten i olika system öka och människor få hjälp att organisera vardagen bättre. Inte minst äldreomsorgen kan revolutioneras.

I samhällen med en hög förtroendenivå kommer många att följa med långt in i registreringshysterin innan eftertankar och misstankar slår till. Faror slår godtrogenheten gärna ur hågen. Orsaken är lika enkel som omöjlig att moralisera över: de nya systemen kan underlätta vardagen på många sätt.

Man kan tjusas av framsidan och avskräckas av baksidan samtidigt. Men om man bara tjusas, är man för naiv. Det kan komma surt efteråt. För den enskildes integritet väger lätt när informationsguldgrävarna drabbar samman.

Målgrupp är ett trendord som kan utlösa eksem. Fokusgrupp är ibland etter värre. Vill du placera mig i en fokusgrupp eller vågar du stå för något? Det är en favoritsysselsättning överallt: beställa en analys som reducerar människor till ett fåtal grovhuggna etiketter. Den rymmer allt från kvalificerade forskningsmetoder till rent flum-flum-nonsens, ibland i ett och samma projekt.

Det hela påminner ibland om horoskop. Kategorierna är utformade så att nästan alla kan ana en koppling till sig själv i alla exempel, samtidigt som de i verkligheten och i egentligen passar in på absolut ingen.

Det finns skäl att vara skeptisk, när jargonen blir alltför vanlig. Börjar vi vänja oss vid att reduceras till en fördomsbaserad målgrupp som förväntas vara på vissa sätt, finns risken att vi blir snabbare även på att reducera andra människor på samma sätt. Då frånkänner vi dem deras komplexitetet och individualitet, ser dem som förprogrammerade. Börjar vi känna oss hemma i powerpointsammanfattningen förändras vår människosyn, våra förväntningar på andra, vår känsla för var gränserna går, till det sämre och trivialare.

”Längst nere i djupet
måste du värja ditt liv.”
(Karl Vennberg)

Men det som nu sker, med hjälp av de nya informationssystemen, är att de stora fokusgrupperna ersätts av analysmodeller med så starka mikroskåp att enskilda människor blir ensamma målgrupper för sig. Det kan tyckas som en förbättring, men rymmer också risker.

För när fler får möjligheten att faktiskt vara isolerade öar, riskerar de gemensamma torgen att krympa. Vi får färre tillfällen att behöva ifrågasätta våra egna vanor, perspektiv och tycken Konfrontationen med nya erfarenheter, öppenheten för oväntade intryck, får minskat utrymme. Systemen som tycks förstå oss bättre än någonsin, kan få oss att förstå oss själva, och andra, sämre än någonsin, i minsta motståndets lag. Då gäller det att påminna om hela människan, att hon aldrig är helt utgrundlig.

”Vi tror, skrev franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal, ”att vi har framför oss en vanlig orgel när vi vill spela på människan. Hon är nog en orgel, men ett besynnerligt, nyckfullt, instabilt instrument, där piporna inte ligger i vanlig ordning. Den som inte behärskar mer än en vanlig orgel skall aldrig kunna åstadkomma ackord på denna.”

Man behöver inte frukta teknikens möjligheter. Det finns många positiva aspekter. Frihet, mångfald, bildning, kultur, demokrati, nedbrutna gränser och hierarkier, välstånd. Men man ska inte ha blind tilltro till systemen och de stora aktörerna. Tvärtom är det sunt att bevara ett stort mått av skepsis och misstänksamhet. Vem kontrollerar informationen om dig och hur den sammanställs?

2013 kan bli ett år när striden mellan det praktiska och det privata spetsas till. En del av den pågår inom oss själva.

”…själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv.”
(Karl Vennberg)