Etikett: inlandet

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Av , , 2 kommentarer 6

De små kommunerna i Västerbotten, hur ska det går för dem?

Lennart Holmlunds utspel i veckan om kommunsammanlagningar i Västerbotten har gett ny fart åt en viktig debatt, och Holmlund har rätt i sin utgångspunkt att dagens situation inte kommer att hålla i längden.

Om det handlar den här lördagskrönikan där jag resonerar lite kring den misstro som finns mellan olika kommuner i Västerbotten, och i Norrland, om behovet av fler samarbeten och mer av regionalt helhetstänkande och sammanhållning.

Om kommunsammanslagningar är lösningen i fler än några enskilda fall, är dock långt i från säkert. Vad som är säkert är att många i Västerbotten och i de nordligaste länen, måste vara beredda att tänka nytt – det gäller både kuststäderna, kranskommunerna, inlandskommunerna och mellanbygden. Ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen

————————————————————-

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"En gång i tiden försökte jag ta reda på hur man gör en riktig pölsa. Men det visade sig att pölsorna är otaliga som sanden på havets strand. Vart sjösystem, var bygd och var släkt har sin egen pölsa. En lidmanpölsa från Missenträsk är alls inte detsamma som en enquistpölsa från Hjoggböle eller en lindgrenpölsa från Raggsjö. Åt helvete med alla förenklingar och schematiska översikter och allt skärande över en kam!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Det blängs mycket i Västerbotten just nu. Skellefteå blänger på Umeå. Inlandet blänger på Umeå och Skellefteå. Umeå blänger på inlandet. Inlandskommunerna blänger på varandra. I Umeåregionen är kranskommunerna ständigt på sin vakt. Och på den bortglömda Mellanbygden blänger ingen, vilket får Mellanbygden att blänga på alla, i en känsla av att ha hamnat mellan stolarna.

Länets kommuner misstror och retar sig på varandras prioriteringar. Det resoneras fortfarande i hög grad i termer av vinnare och förlorare, där vad den ena får går någon annan förlorat, där en kommuns tillväxt betyder någon annans tillbakagång..

Norran har i dagarna kört en intressant artikelserie om Skellefteås problem att locka till sig statliga jobb, och om hur Umeå blev vinnare och Skellefteå förlorare när Region Västerbotten formades.

Den mentala gräns som går någonstans mellan Umeå och Skellefteå – att söka finna exakt var den går är som att jaga regnbågen – hör till det mest svåranalyserade i Västerbotten. Umeå och Skellefteå är som i en Ekelöfdikt de "två som aldrig skall mötas och aldrig skiljas, blott ana varandras närhet, förnimma och följa varandras rörelser”, så som städer måste i hat och i kärlek.

Relationen kompliceras ytterligare av att Umeå är fullt av utflyttade Skelleftebor som söker rättfärdiga och förklara sitt val av ny livsort genom att ironisera över uppväxtstadens brister och stämningar (utom när det gäller ishockey).

Intresset för vad som händer i Skellefteå, låt säga i kommunpolitiken där, är minimalt i Umeå om betänker att det bara är mil mellan städerna. Stockholms lokalpolitik dyker oftare upp i umesamtal än Skellefteås. Örnsköldsvik upplevs ur ett Umeåperspektiv som en mer naturlig och okomplicerad regionpartner än Skellefteå.

Ett illustrerande exempel är hur stor skillnaden i synen på Norrbotniabanan är mellan Umeå, som slappnat av sedan Botniabanan kom fram och nu tänker mest kring förbindelserna österut och västerut, och Skellefteå, som i växande och begriplig frustration ser Norrbotniabanan prioriteras bort av staten och som anar övriga länets axelryckning bakom läpparnas bekännelse.

Umeå och Skellefteå – vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

"Men vad jag tänkte komma till var detta: varje vattendrag vart ett landskap för sig. Skellefteälvens och Vindelälvens och Åmans landskap. Och ett otal landskap vid de sjöar som hängde samman. Det finns inte ett Västerbotten utan ett otal. Det rätta ordet vore Västerbottnarna!"
(Torgny Lindgren i ”Maten – hunger och törst i Västerbotten", brevväxling mellan Ella Nilsson och Torgny Lindgren”).

Tre till fyra kommuner borde räcka i Västerbotten, sade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund häromdagen i ett uppmärksammat utspel om kommunsammanslagningar. Små kommuner kostar för mycket pengar och har för stor byråkrati, menar han, och antydde på sitt subtila sätt vad som är problemet: ”Nu måste kommunerna ta tag i frågan och diskutera fram en lösning. Jag förstår att det kan bli svårt. Det finns småpåvar som vill sitta kvar och styra, men man måste tänka på medborgarna.”

Reaktionerna lät inte vänta på sig, men de följde ett intressant mönster. Mest avvaktande var kanske företrädarna för övriga kommuner i Umeåregionen – Vindeln, Vännäs, Robertsfors, Bjurholm och Nordmaling – som i stort menar att nuvarande samarbetsformer räcker och som befarar att Umeås inflytande skulle bli för stort vid sammanslagningar.

Kommunalrådet i Nordmaling Ulla-Maj Andersson (S), kommenterade Holmlunds utspel så här: ”Det där är inget nytt, sådär har Lennart Holmlund surrat länge, inte minst inom partiet. (…) En storregion där kranskommunerna ingår i Umeå och med Lennart Holmlund som hövding är inte aktuellt.”

I inlandskommunerna, däremot, var reaktionerna snarast som lätta, men inte avvisande, suckar från veteraner som levt med frågeställningen i många år, kan problematiken utan och innan och har blickat djupare ner i dess gruvgångar än några andra.

”Fortsätter den här negativa trenden med befolkningsminskning och att all service dras ned finns ingen annan väg. Men då ska det konkret gälla alla små kommuner i landet. Redan i dag är organisationen i många små kommuner för stor”, säger exempelvis Bert-Rune Dahlberg (S), kommunalråd i Åsele.

”Frågan har hängt över oss länge och på sikt kan det bli på det viset. Men det viktiga är i första hand att ha ett samarbete mellan kommunerna som fungerar”, säger Greger Lindqvist (S) kommunalråd i Dorotea.

Caisa Abrahamsson (S) kommunalråd i Sorsele tror inte i sitt uttalande på sammanslagningar, men betonar behovet av ökat samarbete över tidigare gränser: ”I första hand tror jag på samverkan mellan kommunerna, inte en sammanslagning. (…) Det finns redan i dag ett samarbete mellan inlandskommunerna men vi öppnar också för ett samarbete över länsgränserna, med bland annat Arjeplog och Arvidsjaur.”

Tomas Mörtsell (C), kommunalråd i Storuman, betonar Västerbottens speciella problem med väldiga avstånd i glesbefolkade trakter: ”Problemet med Holmlunds resonemang är att vi har en geografi att ta ställning till med tanke på de stora avstånden vi har här. Därför har jag svårt att få ihop det. För att det ska vara positivt med en sammanslagning ska det ju ska ju antingen ge en besparing eller kvalitetshöjning. Jag tycker att det finns goda förutsättningar att samarbeta utan att slå ihop kommunerna.”

Det finns en nidbild av kommunerna i Västerbottens inland som säger att de saknar krisinsikt och drömmer om att vrida klockan tillbaka till gårdagen för att slippa hantera morgondagen. Som alla nidbilder är den orättvis. Det visar en sådan här sammanställning av reaktionerna. Beredskapen att utöva självkritik är ofta som allra störst i de mindre landsbygds- och glesbygdskommunerna. Och där tror jag att de bäst av alla förstår vad Holmlund menar.

För Holmlund har i huvudsak helt rätt i sin analys, den nuvarande situationen kommer inte att hålla i längden. Det betyder dock inte att formella kommunsammanslagningar är det enda tänkbara, eller det önskvärda, svaret på de problem som väntar. I synnerhet inte i ett län med Västerbottens avstånd.

Sammanslagningar kommer, tror jag, att bli oundvikliga i vissa fall. Men organisationsförändringar kan göras fram och tillbaka utan att något vinns, samtidigt som närdemokratin tar stryk.

Det är inte kvantiteten, utan kvaliteten, flexibiliteten, lokalförankringen och effektiviteten i olika samarbetslösningar, det kommer an på. Intressanta samarbetsformer håller redan på att växa fram underifrån, och behöver mer tid på sig för att få genomslag. Forskning, pilotprojekt och tekniska framsteg öppnar nya perspektiv för service på framtidens moderna landsbygd.

Men ingenting kommer att hjälpa om inte misstron, lurpassandet och blängandet upphör – mellan de nordligaste länen och inom de nordligaste länen. Hur man formellt organiserar det är mindre viktigt: norra Sverige behöver ett regionalt helhetstänkande och ett utökat samarbete på nästan alla områden. Alltför många föredrar dessvärre navelskådandet.

Vill man inte erkänna att man behöver varandra, att Norrland berikas av mångfalden av bygder, att den enas bröd inte är den andras död, så kommer ingen organisationsförändring i världen att få effekt. Det kommer att kräva nytänkande både i städerna, i kranskommunerna och i inlandskommunerna. De rikare kommunerna måste vara beredda att visa tålamod och solidaritet med de bygder som har det svårast, men som hör till helheten. Och kriskommunerna måste i sin tur vara beredda att tänka väldigt fritt och ödmjukt kring nya samarbetslösningar, och släppa den bittra vanföreställningen att det skulle gå bättre för inlandet om det gick sämre för kuststäderna.

Konflikten kring de föreslagna besparingarna inom landstinget i Västerbotten visar hur små marginaler som finns kvar för att de mest utsatta inlandskommunerna ska ha något hopp om att kunna vända en negativ utveckling. Men den debatten skulle också kunna föra något gott med sig, om den väckte en ny känsla av regional samhörighet hos fler. Att vi inser att den enskilda kommunens öde även är de andras.

—————————————-

Till sist: veckans citat, av Fredrika Bremer:

"Alltså – bort, bort känslor av saknad, bort senkomna "om" och "men"; alla tankar måste tillhöra dagen och stunden. Men dagen är stormig och vågorna höga; – nattens färd hotar att bli orolig; och jag hade kunnat vara i det lugna harmoniska hemmet i Smyrna! – Åter der? Bort, undan, återvändande onödiga tankar! I morgon skall jag vara modig åter."

(Fredrika Bremer i "Lifvet i gamla verlden", ur Carina Burmans biografi). 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Tåg i hela vida Västerbotten – visioner och farhågor

Av , , Bli först att kommentera 19

Tågsatsningarna inom Västerbotten och i Norrland – visioner och farhågor – är ämnet för den här krönikan. I papperstidningen som vanligt med teckning av Niklas Eriksson.

————————————–

Tåg i hela vida Västerbotten

Så här ser visionen ut, för hur den miljövänliga tågtrafiken ska återerövra, förändra och vitalisera de lokala och regionala kommunikationerna till, från och inom Västerbotten.
I måndags inleddes den nya tågtrafiken mellan Lycksele och Umeå, som när allt är färdigt ska ha stopp i Vännäs, Vindeln och Hällnäs – och förhoppningsvis även i Tvärålund.

Utbyggd pendeltågstrafik mellan Umeå och Vännäs ska inledas i december, med många dagliga turer, och förutsättningarna finns för en naturlig fortsättning ut till Holmsund.

Möjligheten finns också, om trafiken Umeå-Lycksele får respons och upprustning av den gamla tvärbanan sker, till fortsatt trafik från Lycksele upp till Storuman, med anslutning till inlandsbanan, som det finns skäl att ge nytt liv, vilket ger helt nya utsikter för kommunikationerna mellan Norrlandskusten och Norge.
För ett år sedan invigdes Botniabanan, och när flaskhalsarna byggs bort söderöver och Norrbotniabanan äntligen förverkligas norrut, finns rationella förutsättningar för miljövänliga nord-sydliga transporter i ett dubbelspårssystem tillsammans med den gamla stambanan.

Spana och dröm ett antal decennier framåt och lägg järnvägstrafik över en ny Kvarkenbro till ekvationen, och ingenting är sig riktigt likt längre, i positiv mening. Regionförstoringstanken blir en realitet inte bara för kusten utan också för inlandet. Möjligheterna ökar att bo i mindre landsbygdskommuner, men arbeta, studera eller shoppa på annan ort, utan ett alltför tungt och – när bensinpriserna går upp – dyrt bilberoende i varje läge.

Men det ger även, något jag ofta tycker glöms bort när umeperspektivet får dominera, kustborna, inte minst studenter som kanske inte ens har tillgång till bil eller rötter i inlandet, att lättare och mer regelbundet ta del av hela länet och upptäcka vad andra kommuner har att erbjuda. Lycksele en solig lördag, är inget dumt utflyktsmål för en umebo, men upplevs av många som för krångligt. Tågtrafiken, där cykeln kan tas med och där åktiden kan utnyttjas aktivt exempelvis via internet, gör att Umeå och inlandet kommer närmare varandra.

Tåg inom och genom Västerbotten kors och tvärs, för gods och människor, åt söder och norr, åt väster och öster, internationellt, nationellt och framför allt regionalt. Låter det för bra för att vara sant? Många menar att det är precis vad det är.

Så här kraxar olyckskorparna om den nya pendeltågstrafiken inom länet, och entusiaster gör klokt i att lyssna på dem också, för att undvika misstag som gör att de får rätt:

Tågen kommer, förutspår de, att rulla halvtomma och svindyra, eftersom det för de flesta ändå är mindre krångligt och riskfyllt att ta den bil man hur som helst behöver äga och kör nästan av princip.Samtidigt dras den ordinarie busstrafiken mellan stationerna ner och tvingar dem som faktiskt hade velat fortsätta åka kollektivt till arbete och skola att åka ännu mer bil.

Den stora tågsatsningen skulle alltså – krax, krax – få till följd att bilåkandet ökar och kollektivtrafikservicen försämras längs sträckorna. Det vore onekligen – krax, krax – ett dyrt sätt att öka utsläppen, fördjupa bilberoendet och minska landsbygdens attraktionskraft på. Attityder, praktiska realiteter och ett glesbefolkats läns geografi gör drömmen om pendeltågstrafik på storstadsvis ohjälpligt fåfäng.

Något facit finns inte, kristallkulan lämnar öppet för både sydnäktergalar och olyckskorpar. Jag tror att vi tågentusiaster gör klokt i att lyssna noga på farhågorna också, framför allt dem som rör busstrafiken – denna alltid lite underskattade kollektivtrafikform– genom orterna mellan tågstationerna. Pendeltågssatsningen i länet är en riktig prioritering både ur utvecklings- och miljösynpunkt, och den bör – för att bli en framgång – fullföljas med nya sträckor och fler lokala stopp som ännu inte är beslutade eller enbart är avlägsna förhoppningar. Den regionala tågtrafiken hör hemma i varje vision värd namnet om den moderna landsbygden. Men det betyder inte att succén är given.

Den kollektiva lokaltrafiken till, från och mellan stationerna är viktiga faktorer. Attityden till kollektivtrafik i en av goda livskvalitetsskäl bilälskande del av landet är en annan. Det är lätt att, fri från budgetansvar, rita ut visionära tåglinjer på kartan som skulle ge Västerbotten ypperliga förutsättningar. Men beslutsfattare och resenärer – som måste få vardagen att gå ihop, som måste hålla sig till det uppnåeliga, inte det perfekta – kommer att få kämpa sig igenom många målkonflikter och svåra balansgångar det kommande decenniet.

Visionen är dock onekligen tilltalande.

Två miljarder i fond för Norrlands inland

Av , , 2 kommentarer 6

 

Investeringsfonden på två miljarder för företagande i Norrlands inland är ämnet för mina funderingar i veckans lördagskrönika. Det är ett utmärkt initiativ vars grundtankar och perspektiv jag välkomnar, och välkomnade när idén presenterades i höstas. Men reservationslöst kan man förstås inte förhålla sig till det. Det gäller att undvika klassiska fällor.
 
———————————-
 
Lyft för inlandet eller placeboeffekt?
 
Smaka på den, två miljarder till en riktad statlig investeringsfond för Norrlands inland, nu även klubbad genom Näringsutskottet. Ska vi jubla högt, är det ett epokskifte? Eller har vi så stora förväntningar på kaninen i hatten att vi missar ett smussel med kortleken?
 
Reservationen först: det finns inga magiska piller, och en inledande placeboeffekt kan vara direkt skadlig, när förväntningar brister och tid gått förlorad. Statliga riskkapitalfonder med behjärtansvärda portalparagrafer men oklara utgångspunkter och rötterna i pressade utspel under en valrörelse är normalt sett inget doktorn ordinerar; definitivt inte till dem med en historia av hypokondri.
 
Ingen riktad investeringsfond i världen kan av sig själv skapa utveckling där – allt annat lika – något saknas i de generella grundförutsättningarna. Så är det med riktade satsningar av det här slaget. De kan ge ytterligare skjuts när framåtrörelsen redan finns där eller ge ett avgörande lyft när bärkraften i övrigt är stor. Som klappar på axeln i väntan på slutet, eller som plåster på gamla och nya sår, är de mer till skada än nytta. De tenderar att lura blickar och ansträngningar åt fel håll.
När statliga eller europeiska medel ställs tills förfogande finns också risken att de stimulerar projekt- och subventionstänkande utan långsiktig substans; beteenden anpassas så lätt till generösa fonder istället för fonderna till verkligheten. Förr eller senare svider notan.
 
Idén att inrätta en ny statlig investeringsfond för bättre tillgång på riskkapital i Norrlands inland var intressant, lovvärd och oklar när den lanserades av näringsminister Maud Olofsson under valrörelsen, och är intressant, lovvärd och oklar när den nu ska förverkligas som regeringspolitik under namnet ”Norrlands innovation AB”.
Jag välkomnar den nu som då.
 
Men lika lätt som det är att applådera grundtanken, initiativet och prioriteringen, lika nödvändigt är det att varna för de uppenbara farorna och påminna, framför allt centralmakten, om att placeboeffekt är placeboeffekt och generösa gester i det lilla inte kan ersätta prioriteringar i det stora.
 
Redan ett snabbt svep över den senaste tidens nyhetsrapportering kring infrastrukturen i Västerbotten ger en kompletterande och inte lika optimistisk bild. Det kärvar lite här och var för infrastrukturen i länet.
Norrbotniabanan har inte fått klartecken, och de tänkta finansieringslösningarna – kloka i och för sig, oppositionen hade inga egna alternativ som omfattade hela investeringen – lär utredas i godan ro ända till den dag regeringen faktiskt förvandlar viljeinriktning till beslut.
Den strategiskt värdefulla satsningen på Umeå hamn hotas därför att Trafikverket inte hittar de miljoner man för sin del ska bidra med för finansieringen. Pendeltrafiken mellan (Holmsund-) Umeå-Vännäs-Lycksele riskerar att försenas i väntan på en nödvändig upprustning av banan, för vilken finansieringsläget likaledes är oklar. Och de projekt där saker hänt – som vägpaketet i Umeå – har staten gjort klart att lokala aktörer får pytsa upp ordentligt för att det ska bli något av.
 
Norrland är ingen prioritet för centralmakten när det kommer till infrastrukturen. Över tid märks det i både små och stora projekt. Nedgången kommer inte med ett stort, rungande nej, utan med många harklingar om ”förhoppningsvis någon gång”, ”kanske senare”, ”inte just nu”.
Och det är den stora reservation man måste ha med i reaktionen på införandet av en investeringsfond för Norrlands inland: den får inte bli en ursäkt att skruva åt kranarna på andra håll, att skjuta upp, snåla in, prioritera bort och dra ned vid andra anslag och investeringar som på lång sikt är viktigare.
 
För hjälp till investeringar är en sak, grundförutsättningar för näringsliv, affärsverksamheter och företagande något mycket större och mer komplext.
 
Men betyder det att vi ska bryta ihop och i gammal förföljelsemani se den föreslagna fonden som början på slutet? Nej, självklart inte. För tvärtemot vad en del debattörer i Stockholm – mysigt insvepta i sina fördomar om landsbygden i allmänhet och Norrlands inland i synnerhet – säkert kommer att hävda, är en investeringsfond för inlandet inte en satsning i blindo eller i förlorat territorium. Upplägget har substans.
 
Dess positiva syn på inlandet och erkännande av inlandets för hela Sverige viktiga tillgångar i form av idéer, naturresurser och människor, innebär något nytt i statens attityd till den norrländska landsbygden. För det är centerpartiet och regeringen värda eloger.
Perspektiven vänds. Kompensations- och tröstperspektivet ersätts av något mer framåtsyftande. Det är inte inlandet som problem, utan inlandet som potential som står i fokus. En Stockholmscentrerad debatt skulle också må bra av att nyansera sina fördomar om regionerna i norr. De vaknaste kommunerna i Norrlands inland kan lära övriga landet en hel del med sitt globala perspektiv i kombinationen av tunga exportindustrisatsningar, moderna tjänsteföretag och anti-jante-nu-jädrar-entreprenörsanda. Men utan hjälp och rimliga förutsättningar – som storstäderna tar för givna för motsvarande verksamheter – går det inte.
Där kan en fond med den tänkta inriktningen spela en positiv roll till relativt sett mycket låg kostnad för statsmakten.
 
Rationellt utformad – låg byråkrati, tydlig marknadsmässighet, tufft men rakt handhavande och ordentliga prövningar – kan fonden fylla precis den funktion som investeringsfonder i allra bästa fall ska göra. Två miljarder är inte någon hisnande summa i sammanhanget, snarare ganska begränsad med tanke på det vidsträckta geografiska område som avses, men givet förhistorien inte en spottstyver heller.
 
För om det jublas över fonden har det ett djupare magstöd än bara rationella räkneövningar. Det är gott och begripligt. Historien om det utsugna, förtalade och missgynnade Norrland finns där som ett känsloläge, en stämning, ett rättfärdighetspatos i jakt på upprättelse. Det hela kan ses som åtminstone en första kompensation för allt som Norrlandsregionerna bidragit med till Sveriges hundraåriga tillväxt och för alla orättvisa neddragningar och centraliseringar av statlig service som Norrlandskommunerna råkat ut för genom åren.
 
Men gottgörelsen som princip är lika fullt inte det relevanta. Det nya perspektivet handlar om något annat, och det är bör vi bejaka. Jublet bör rikta blicken framåt.
Stolthet över erkännandet, kärv realism om att fonden i sig inte löser några problem, stränghet i tillämpningen och en osentimental insikt om att det inte finns några magiska piller – i den andan kan vi hälsa initiativet med tillförsikt. Två miljarder för riskkapital åt företagande i Norrlands inland. Smaka på den.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Norrlands inland och Sveriges välstånd

Av , , 2 kommentarer 10

Inlandet, naturresurserna och Norrlands betydelse för svenskt välstånd, historiskt och i dag, är utgångspunkten för min krönika på dagens ledarsida, som också resonerar kring centerpartiets förslag från tidigare i veckan om att delförsälja Vattenfall och för en del av pengarna skapa en statlig investeringsfond bland annat för satsningar på Norrlands inland.

——————————————————–

Norrlands inland lyfte Sverige

När bolaget kom till bygden, var det ingen lek. Stackare den godtrogne. Stackare, ibland, även den motsträvige. Minnen finns kvar runt om i Norrlands inland, upplevda av eller återberättade i flera generationsled, av hur exploateringen kunde ta sig uttryck i när mäktiga intressen kom till byarna för att ta hand om lokala naturresurser och lära lokalbefolkningen haja sitt eget bästa. Ska man, exempelvis, förklara utgången i folkomröstningen om Vojmån 2008, och intensiteten i Nej-sidans kampanj inför den, går det inte att bortse från sådana historiska erfarenheter.

VK:s Matts Balgård, under decennier djupt involverad i kampen för att fridlysa Vindelälven, beskrev en gång vad som fick honom att ”ilskna till” i mitten av 1900-talet:

”…de lågmälda berättelserna om hur representanterna för Vattenfall och andra kraftverksbyggare i beskäftig nit for fram mot fattiga och omisstänksamma markägare och andra motparter. Hur man utan att informera eller förklara gick fram med stakningar och förundersökningar över andras marker. Hur man begagnade sig av motparters okunnighet till rena skambud på markinlösen och fallrättigheter. Hur man utnyttjade sitt tekniska och juridiska övertag i vattenmålen. Hur man våldförde naturen vid regleringar och kraftverkbyggen.”

Själva exploateringen av de rika naturresurserna var, förstås, ofta välmotiverad, både ur ett lokalt och ett nationellt perspektiv. De var ett av Norrlands bidrag till det svenska tillväxt- och välfärdsundret. De gav förnyelsebar och billig energi, jobb och kapital, och var ibland räddningen åt en lokal ekonomi som inte hade mycket annat när strukturomvandlingen bröt upp gamla livsmönster.

Men jobb, kapital och lokal tillväxt skapades inte i den utsträckning och med den långvarighet som hade kunnat ske om Norrlandsorterna vetat då vad de vet i dag. Löftesrika, fagra investeringsfaser inledningsvis lämnade mindre efter sig för bygderna än som varit skäligt. Och det dröjde länge och krävde ihärdiga politiska processer för att få kraftbolagen att agera öppnare, med mer hut och högre kompensation. Mycket har sedan gått åter i form av utjämningssystem, bidrag och regionalpolitik. Men det har både psykologiskt och som tillväxtbas varit något annat, mer nedlåtande och mindre fruktbart än om kopplingen mellan resursinnehav, och lokala investeringar präglat exploateringen från början.

I en region med sådan nationell betydelse för energiförsörjning och export – och för Vattenfalls uppbyggnad till en av Europas stora energikoncerner och för Sveriges relativt goda förutsättningar att klara övergången till en förnyelsebar energiförsörjning de kommande decennierna – är det ett både sorgligt och häpnadsväckande faktum, att inte mer blev kvar ens i närtid efter den stora exploateringsfasen.

Den här bakgrunden måste man ha klar för sig, när man diskuterar Vattenfall, svensk energipolitik och investeringsprojekt i Norrlands inland. Och det är mot den bakgrunden jag tycker att man ska värdera centerpartiets förslag tidigare i veckan att delförsälja Vattenfall för att frigöra resurser åt en statlig investeringsfond, framför allt för riskkapitalsatsningar på förnyelsebar energi, men också för en fond ”med syfte att bidra till utveckling och omställning av ekonomin i Norrlands inland”. Betoningen ska ligga på små- och medelstora företag, villkoret vara marknadsmässighet, insatserna högst täcka halva investeringsbehovet och hanteringen gå via regionala placeringsbolag med näringsliv och kommuner representerade.

I sin DN-debatt-artikel tidigare i veckan skrev näringsminister Maud Olofsson att en del av det frigjorda kapitalet ”bör avsättas för lokal utveckling i de bygder som genom vattenkraftens utbyggnad starkt bidragit till Sveriges industrialisering och hundra år av vinster för Vattenfall”. Det sista är en korrekt historieskrivning. Att ett statsråd står för den är av betydelse.

De som av gammal vana och i helslö analys motsätter sig tanken på en delförsäljning av Vattenfall har många skadliga utsläpp och mycket smutsig energiproduktion i andra länder att förklara. Svenska statens uppträdande som ägare av Vattenfall – under tidigare regeringar såväl som under denna – är en uppvisning av hur snabbt principer kan glömmas bort när förorenade miljarder strömmar in i statskassan. En delförsäljning av Vattenfall för ett större fokus på det förnyelsebara och ett mindre inslag av hyckleri vore enbart att välkomna.

Centerpartiets förslag har däremot andra brister. Inga konkreta summor eller procentsatser nämns, den del av förslaget som handlar om en investeringsfond för Norrlands inland kommer centerpartiet inte att få med sig övriga alliansen på och statliga investeringsfonder bör normalt av principiella skäl inte ha några fixerade geografiska utgångspunkter, och kan överhuvudtaget låta bättre på papper än de blir i verkligheten. .

Så förslaget är för vagt för att kunna värderas, har inte några större utsikter att bli verklighet, innehåller en del konstruktionsfel och måste karaktäriseras som ett typiskt valrörelseutspel. Inget frivarv direkt. Men en valrörelse handlar inte enbart om det realiserbara, utan också om att markera vilja, visioner och prioriteringar. Centerpartiet utgår i investeringsfondsutspelet från en historieskrivning om, en verklighetsbild av och ett framtidsscenario för Norrlands inland som har rätt utgångspunkter. För det ska de ha en eloge. De är inte i stort sällskap. Fondidén torde därför stressa de partier som konkurrerar om ungefär samma landsbygdsröster.

I en lång, storstadscentrerad valrörelse, med självupptagna Stockholmsmedier, borde det även finnas plats för en seriös, historiemedveten debatt om inlandets framtid som inte bygger på varken nedlåtande medlidande eller otacksam arrogans. Centerpartiets bidrag till den debatten är inte perfekt, men det är ett försök, och ett bidrag med inlandsperspektiv. Både den övriga alliansen och oppositionspartierna borde anta utmaningen.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Av , , 3 kommentarer 11

Min lördagskrönika den här veckan, här i något längre nätversion:

—————————————————-

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Vad har min bygd och mitt län för nytta av det norrländska samarbetet? Umeå och Västerbotten står ju nu i blickpunkten, både vad högskolefrågan och andra institutioner beträffar. Därpå kan man svara, att utan ett norrländskt samarbete och en samlad opinion får landsdelen ingenting. Umeå har varit framsynt och vidtagit åtgärder som ej kunnat förbigås obemärkt. Detta i och för sig sporrar andra, och för utvecklingen framåt. Om nu en högre humanistisk utbildning förlägges till Umeå, ha vi andra norrlänningar ingen anledning att rikta avundsjuka blickar på Västerbotten och Norrbotten. Vi bör ha klart för oss, att en utveckling där i norr blir till nytta även för sydligare län.”

Ordföranden i Norrlandsförbundet Nils Ramqvist i ett tal i Sundsvall 1954. (Ur Harry Forsells kapitel ”Det svåra samarbetet” i boken ”Botniaregionen. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region.” Red Janerik Gidlund och Sverker Sörlin. 1992)

Umeås tillväxt har alltid varit kontroversiell och ifrågasatt. Redan när staden grundlades för fyra sekel sedan sjöd omgivningen av misstro. Bönderna och handlarna anade oråd, på goda grunder. Det handlade, som plägas, om makt och stålar – om vem som skulle ha kontroll över den regionala handeln, om lokalt självstyre vs kronans överhetsanspråk.

Johan III:s försök att grundlägga staden 1588 möttes av berättigat oförstående hos de tilltänkta invånarna, och gick i stå.

Kronan – systematiskt ute efter insyn och nya inkomster – fick ta sats två gånger innan det lyckades. 34 år efter första försöket, 1622, delade Gustav II Adolf ut nya stadsprivilegier. Tiden var mogen, och Umeå fick gradvis fäste både på kartan och i verkligheten.

Därför står Lützen-kungen och inte hans onkel staty framför Rådhuset.

Även om den ändrat karaktär och i dag riktar sig mot andra aspekter av stadens tillväxt än för 400 år sedan, har den där misstron mot Umeå som stadsbildning under tillväxt dröjt kvar in i modern tid.

Skillnaden är att då, i begynnelsen, var skepsisen i flera hänseenden radikal och frihetlig. I dag är den snarare, om jag får spetsa till det, grundad i en konservatism och kortsiktighet som missar att Umeås urbana tillväxt under 2000-talet är avgörande för hela Norrlands framtid, inte minst landsbygdens och glesbygdens.

När Umeås utveckling och tillväxt kommer på tal är de reserverade reaktionerna många.

Inom staden själv: en oro kommer ofta till uttryck över vad en befolkningstillväxt ska betyda för kommunens service, arbetsmarknad och allmänna trivsel när den gamla småstaden kanske är på väg att förvandlas till en liten storstad.

Inom den närmare Umeåregionen: kommundelar och närliggande kommuner känner sig hotade när allt fler röster höjs för att städer av både sociala skäl och miljöskäl ska byggas tätt och på höjden, inte sträckas ut i onödan med nya förorter och ytterområden. Vad händer om den dominerande centralorten börjar skilja ut sig ännu mer?

I övriga Norrland: Umeå bara tar och får allt – universitet, flygplats, sjukhus, jobb, människor – medan andra Norrlandsstäder och inlandet kämpar i motvind, så lyder den gamla nollsummespelsvisan med ackord i moll.

Dragkamperna mellan kuststäderna har växlat – ibland har det handlat om Umeå vs Luleå, ibland om Umeå vs Skellefteå, ibland om Umeå vs Härnösand, ibland om Umeå vs Sundsvall, osv. Men sedan mer än ett halvt sekel – på sätt och visa ända sedan branden 1888 – förekommer just Umeå ofta i sådana diskussioner, och enligt omgivningen ofta i rollen som den stora, stygga och glupska.

Sådana stämningar har funnits med hela tiden i debatten om en norrländsk storregion. Det har talats om Umeåfobi som ett av skälen till motståndet i Sundsvall mot en storregion. Även en del Umeåpolitiker har spelat på liknande, fast omvända – och i de flesta fall inbillade – farhågor om att Umeå i en sådan region skulle avlövas.
Det är den gamla, ömsesidiga misstänksamheten mellan Norrlandsstäder, och mellan kust och inland, som borde ha lämnats kvar i 1900-talet.

Nästan alla de här frågorna och invändningarna är begripliga och jordnära. Inte minst i den problematiska situation, framför allt demografiskt, som stora delar av Norrland befinner sig i. Jag vill ändå påstå att oron för det växande Umeå är ogrundad, rentav destruktiv, för hela regionen.

Vi lever i en rörlig tid. Avstånden krymper. Människor väljer inte alltid, men i hög grad, själva var de vill bo. Jobb, utbildning, familj och trivsel är avgörande faktorer. Att vissa städer växer så det knakar beror på att det finns jobb där, att det finns kvalificerade utbildningar där, men framför allt på att människor av olika anledningar längtar och lockas dit.

Att vissa kommuner stagnerar beror på att det saknas jobb, att det inte finns tillräckliga möjligheter i övrigt, och – inte minst – att unga flyttar därifrån med en negativ syn på uppväxtorten som framtida boplats för dem själva. Och att andra inte har någon lust att slå sig ned där.

Ju större valfrihet som finns för människor att under egenmakt och självansvar välja var de vill bo desto bättre. Det är en sanning som varje landsbygdsvän – och för mig ligger Norrlands långsiktigt unika värde i boendemöjligheterna och livskvaliteten på landsbygden – måste se i vitögat.

Ibland förs debatten om Umeås befolkningssiffror som om det vore en politisk fråga att ovanifrån besluta var i landet människor ska bo. Så är det förstås inte. När människor flyttar som de vill går en uppenbar rörelse mot urbana miljöer bland framför allt unga personer. I andra hand finns en dragning mot storstadsnära landsbygd. Att större städer växer beror inte på att människor tvingas dit, utan att de vill till dem eller deras närområde.

Ska den norrländska landsbygden ha någon chans att locka de flyttlass som fortfarande går åt motsatt håll, från stad till land, måste Norrland erbjuda minst en sådan jätteattraktiv urban miljö.

Jag är övertygad om att flyttströmmar från städer ut på landsbygden kommer att bli vanligare framöver i takt med att teknikutvecklingen och en flexiblare arbetsmarknad tillåter människor att kombinera landsbygdens kvaliteter med drömjobb och hyfsad närhet till en större stad.

Men utan en utpräglat urban miljö med utbildningar, kulturutbud, nöjesliv, levande restaurang- och caféscen, shoppingmöjligheter och icke kommersiella mötesplatser – och centrala boendemöjligheter till rimliga kostnader och i stimulerande stadsmiljöer – skulle även den norrländska landsbygdens attraktionskraft minska radikalt.

Bäst till för att spela den rollen som urbant draglok i Norrland ligger Umeå. Trots att kommunen inte lever upp till sin fulla potential, fortfarande inte fått tillräckligt lyft i företagsklimatet, kunde ha en mer dynamisk arbetsmarknad, brottas med långbänkar i planeringspolitiken, har sociala baksidor och inte ens med god tillväxt i enlighet med senaste prognosen om 123 000 invånare till 2019 kommer i närheten av 200 000 invånare till 2050, så hör Umeå ändå till landets framgångsrika städer.

På det vinner hela Norrland.

Det är dags att sluta se Norrland som ett slutet kärl ekonomiskt och befolkningsmässigt. Det är dags att bejaka Norrland som en sammanhållen region som har allt att vinna på mer samarbete på fler områden. Det är dags att inse – både i Umeå och i inlandet – att just kombinationen av och kontrasten mellan starkt urbana miljöer och naturnära, levande landsbygd höjer hela regionens samlade dragningskraft.

Den stora staden och den lilla byn – när Norrland erbjuder båda samtidigt står det som starkast.

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Av , , 1 kommentar 7

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

———————————————————–

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Fredrika, maten och världens chans

Av , , Bli först att kommentera 0

Det här är en intressant artikel:

Den lokala näringslivsservicen – befintlighet, kapacitet, tajming och möjligheter att reagera snabbt på nya behov – är ett ständigt återkommande,men ofta bortglömt tema när stora investeringar av gruv-, energi-, industrikaraktär görs i mindre kommuner.

Ibland poängteras att kapaciteten att tillräckligt snabbt utöka en verksamhet ofta inte finns, trots att viljan och entreprenörstänkande finns där. Då krävs ofta ett regionalt samarbete av något slag.

Ibland fungerar det perfekt, när antingen nya aktörer växer fram eller befintliga expanderar på orten.

Ibland framhålls problem med att den lokala, etablerade servicen inte har någon lust att reagera snabbt när stora investeringar ställer nya krav/öppnar nya möjligheter. Att näringsidkare inte ser chansen, att investeringsvågen inte får de långsiktiga spridningseffekter på näringslivet, bortom själva investeringarna, som hade varit möjliga. Det är att missa gyllene chanser.

I Västerbottens inlandskommuner är medvetenheten om de här frågorna redan stor, det är något som ofta påtalas när man talar med politiker och företagare från inlandet.

Men det hindrar inte att just kopplingen mellan tunga investeringar i gruv- eller energisektorn och möjligheterna för en spirande privat tjänste- och servicebransch att växa snabbare än väntat, är en chans som de mindre kommunerna inte får missa.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Inlandsflygets framtid måste få en inlandslösning

Av , , 1 kommentar 4

Flygplatsdebatten i Storuman har varit intensiv inte minst här på vk.se, med många debattinlägg och kommentarer kring ärendet och dess behandling från framförallt Storuman/Tärnaby-bloggarna, exempelvis med förslag på folkomröstning.

 
Frågan om flygets framtid i Västerbottens inland, hur det ska organiseras, om det går att samordna och vem som ska bestämma är en av de intressantaste, och tyvärr också mest låsta debatterna i Västerbotten just nu.
 
Ska flygets framtid i inlandet få en långsiktigt lyckad lösning med inflytandet över frågan kvar regionalt krävs ett helhetsperspektiv lyft över de enskilda kommunernas prestige. Inlandsflygets framtid måste få en inlandslösning, eller en Västerbottenslösning. Klarar man inte av att samordna sig är risken stor att

 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Borde vi sluta tala om ”inlandet”?

Av , , Bli först att kommentera 7

Min lördagskrönika den här veckan filosoferar lite kring begreppet "inlandet":
 
———————————————————-
 
Borde vi sluta tala om "inlandet" helt och hållet?
 
Först måste vi vara överens om en sak, erkänna ett faktum: När vi talar om inlandet, eller Norrlands inland, handlar det inte enbart om en geografisk beteckning.
 
Inlandet är ett ord rikt på associationer. Det vill få någonting sagt utöver platsangivelsen i sig, det är aldrig helt neutralt.
Kopplar man sedan på Norrland, och med stuns säger “Norrlands inland”, ja då kan det stänka attityd och psykologiska komplex åt alla håll.
 
I begreppet inland har politiska, kulturella och ekonomiska betydelser, antydningar, fördomar och självbilder lagrats, förädlats, möglat och gett smak genom åren.
 
Inlandet säger vi som av olika skäl har hjärtat där; och känner att vi menar någonting så viktigt och kärt att vi inte behöver förklara närmare vad vi talar om.
 
Inlandet säger de som inte har någon riktig uppfattning om vad det syftar på, men ändå respektfullt vill uttrycka intresse, utan att avslöja brist på detaljkännedom.
 
Inlandet säger de som – kanske också med egna erfarenheter i botten – ser hela glesbygdslivet i Norrland som en osentimental historisk parentes att vinka adjö till; och njuter av att få generalisera så mycket det bara går.
 
Inlandet är ett mycket flitigt använt begrepp. Särskilt i de delar av samhällsdebatten som handlar om landsbygd, glesbygd, basindustri, turism, infrastruktur, demografi, regionalpolitik, statsbidrag, hela Sverige ska leva och stad kontra land, förekommer det ständigt.
 
Men vad det betyder är inte lätt att bli klok på. Det kan syfta på lite vad som helst.
 
Släng en blick på närmaste Sverigekarta och försök peka ut var “Norrlands inland” ligger. Blicken får svepa över halva landet, ränna upp och ned, kommer inte till ro.
Inlandet syftar på ett i geografiskt hänseende ofantligt område. Det går inte att fånga med pekfingerspetsen.
 
En mäktig Jan Troellsk kamerasvepning som i slutet på Här har du ditt liv, där mil efter mil av järnväg försvinner långt bort i horisonten, fångar på sin höjd en försvinnande liten pixel av en sammansatt, nordlig värld.
 
Hur skulle detta någonsin kunna ses som en enhet? Det går förstås inte. Mångfalden under ytan av städer, tätorter, bygder, skogar, landskap och byar – när det gäller historisk tillkomst, natur, näringar, befolkningar och traditioner – är myllrande.
 
Att tvinga ett och samma begrepp att hålla stadigt tag om, låt säga, nordvästra Hälsing-land i söder och samtidigt krampaktigt nypa fast i nordvästra Lappland i norr, är att jämföra med en språkbrukets tortyrbänk. Till slut går det sönder.
 
…tyvärr är vanan att ständigt och jämt ge ordet “inlandet” negativ laddning, lika mycket ett inlandsfenomen som ett storstadsfenomen.
Risken finns ibland att ordet ”inlandet”, liksom beteckningen “Norrland”, blir en skyttegrav både för uppgivna klagomål över marginalisering, glupska kuststäder och elaka centralmakter, och för okunniga fördomar om tärande landsändar och bidragstörstande ödebygder. Dit flyr man, de beteckningarna använder man, när något känns fel, eller när man manipulativt vill svartmåla.
Här gäller det för de mindre Norrlandskommunerna att se upp, så att man inte faller in i ett förutsägbart mönster.
 
I veckan hade jag förmånen att få göra en stimulerande rundfart i Lycksele och samtala med satsande företagare i gruvindustrin, IT-branschen och turistnäringen, och med den politiska ledningen i kommunen.
 
Alla fördjupade inblickar i inlandskommunernas näringsliv bekräftar det initierade redan vet: inlandskommunernas problem är inte att det saknas idéer, mod och briljanta entreprenörer med nationella och globala utblickar; tillväxtmotorer av världsklass finns där. Och det är – ännu så länge, även om det börjar bli en kamp mot klockan – inte att det saknas fungerande, god kommunal service för ung som gammal. Hotet är inte heller långsiktig arbetslöshet för de som stannar kvar eller söker sig dit. Livskvalitet, fina boendemiljöer, frihet till naturen och tekniska förutsättningar för modern kommunikation är en kombination som till och med landsbygdens kritiker erkänner är landsbygdens bästa gren.
 
Ett antal av Norrlands mindre kommuner har precis de många fördelar man skryter om i marknadsföringen.
 
Nej, inlandets största problem är det som Svenskt Näringsliv gav ut en läsvärd rapport om tidigare i år med titeln: ”Vad händer med utvecklingen av befolkningen i Västerbottens län?”, med en analys av den demografiska utvecklingen i länets kommuner de kommande decennierna.
 
Västerbottens stora problem är att andelen människor i arbetsförålder riskerar att minska kraftigt i alla kommuner utom Umeå, med de negativa följdeffekter det får på skattebas, företags möjligheter att rekrytera personal och kommunernas möjligheter att upprätthålla service.
 
Det stora hotet är alltså inte brist på jobb eller ekonomiska grundförutsättningar – tillväxtfaktorerna finns ju där – utan brist på villig arbetskraft; att människor, ofta familjer, inte vill flytta till orten trots jobbutsikter och goda livsförutsättningar.
Det är ett problem som ofta är utom den enskilda kommunens räckvidd att ensamt lösa.
 
Frågan om vad som gör orter och städer i Norrland attraktiva för människor att flytta till hellre än storstadsregionerna i söder måste betraktas ur ett större, regionalt perspektiv.
 
I en rapport från tidigare Glesbygdsverket förra året om “Landsbygdsdefinitioner i Sverige och andra länder” räknas ett stort antal olika sätt att dela in ett land i olika områdestyper och regioner. Men Glesbygdsverkets egen enkla indelning var så god som någon: de skiljde helt enkelt mellan tätorter, tätortsnära landsbygder och glesbygder, med en indelning därtill av landet i fyra övergripande regioner: skogslänens inland, skogslänen övrigt, storstadsregionerna, övriga Sverige.

Den framgångsrika regionen måste erbjuda alla de tre områdestyperna i en helhet. Tätorter, landsbygden däromkring och glesbygden i en region behöver varandra, ökar varandras attraktivitet. Framgång föder framgång. Då gäller det i vårt fall att behålla den nordliga dimensionen i sikte.
 
En del av samtalet med kommunledningen i Lycksele handlade om just begreppet “inlandet”, som politikerna rakt över blockgränsen ansåg var missvisande. De ville hellre tala om Lyckseleregionen, än ett abstrakt inland.
Jag lyfter på kepsen direkt för den attityden.
 
Men samtidigt, tror jag, kommer varken Norrlands mindre inlandskommuner eller större kuststäder att klara demografiska utmaningar och urbana konkurrens söderifrån om man inte ser hur beroende man är av varandras ömsesidiga överlevnad, framgångar och tillväxt.
Ett regionstänkande i någon form behövs. Vad det sedan kläs i för ord är kanske i första skedet mindre viktigt.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Är ”inlandet” ett relevant begrepp?

Av , , 3 kommentarer 0

Funderar kring begreppet "inlandet" efter ett besök med intressanta diskussioner i Lycksele i veckan, bland annat kring just det ordet.

Är det ett relevant eller irrelevant, träffande eller missvisande, positivt eller negativt laddat begrepp?

Var används det oftast, och på vilket sätt, i vilket tonfall, används det i olika delar av länet och landet?

Det tangerar den subjektiva skillnaden mellan landsbygd och glesbygd.

Ska återkomma med en liten mer ingående analys av just inlandsbegreppet i en kommande ledarkrönika.

3 kommentarer
Etiketter: , ,