Etikett: internet

Den digitala änglamarken på 2010-talet

Av , , 4 kommentarer 6

Piratpartiet firar stora framgångar i Tyskland just nu. Vad det kan bero på, vilka historiska paralleller som finns och vad det har för relevans för Sverige, handlar den här lördagskrönikan. Här i en längre nätversion, med en del reflektioner även kring det tyska inrikespolitiska läget i ljuset av piraternas framryckning.

Till bakgrunden hör en fråga jag fick från en läsare i en kommun i Västerbottens inland en gång om just piratpartiet, en tid efter deras framgångar i Europaparlamentsvalet för några år sedan. Det här kan ses som ett försenat och lite mer utförligt svar, nu när piraterna börjat få ny relevans genom framgångar i EU:s största medlemsland.

Jag tror som framgår av krönikan att de etablerade partierna gör klokt i att söka se djupare drivkrafter bakom den här opinionen. Det handlar, tror jag, mer om Hem till byn än om Henry Morgan.

Några tidigare krönikor på liknande temat:

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Rösta nej till massövervakning

Bertil Enstöring, Facebook och de nya byarna

—————————————————-

Den digitala änglamarken på 2010-talet

”Det är i grunden inget annat än att man pissar oss i ansiktet!”

Plötsligt under en radiointervju fick Element of Crime-sångaren och författaren Sven Regener (kör Ulf Lundell och Plura Jonsson i mixern, fast på tyska och i Berlin) ett utbrott som gav stort eko.

På en fråga om det tyska piratpartiets framgångar senaste året gjorde han sig till talesman för många kulturutövare som ser med oro på vad de upplever som framväxten av en gratiskultur, angrepp på upphovsrätten och en negativ syn på professionella kulturutövare. Han satte likhetstecken mellan piratpartiet och storskalig fildelning, och var förbannad.

Utbrottet spreds snabbt och togs upp av de största medierna till analys. En rad kulturutövare vittnade – en del anonymt, av rädsla – om samma oro för piratpartiets nya status.

Vad är det som pågår? Piratpartiet? Det kan ju för en svensk låta udda, att det får sådan uppmärksamhet, eftersom det här fört en anonym och till synes tynande inrikespolitisk tillvaro ända sedan framgångarna i Europaparlamentsvalet 2009.

Men i Tyskland är piratpartiet på snabb väg att etablera sig som en ny parlamentarisk kraft, med vissa utsikter att bli tredje största parti redan 2013. Partiet fick hela 13 procent i en nationell opinionsmätning i förra veckan, och ligger stadigt på närmare 10 procent sedan en tid tillbaka. Piraterna sitter i dag i delstatsparlamenten i huvudstaden Berlin och i en av Tysklands minsta delstater Saarland.
Allt tyder på att man även kommer att få en stor framgång i nyvalet i största delstaten Nordrhein-Westfalen i maj.

Samtidigt kämpar det regeringsvana liberala partiet FDP för överlevnad efter att – bara några år efter partiets största framgång i ett förbundsdagsval någonsin 2009 – ha åkt ur parlamenten i både Berlin och Saarland, och nu rasat ner till två-tre procent väljarstöd i mätningarna nationellt.

Liberalernas kanske sista hopp sätts till att den unge och intressanta tidigare partisekreteraren Christian Lindner, partiets toppnamn i Nordrhein-Westfalen, ska rädda partiet kvar i det delstatsparlamentet. Men nervositeten är stor internt, just eftersom piratpartiet suger åt sig en del av väljarstödet från de andra mindre partierna och FDP:s traditionella anseende i integritetsfrågor inte ger något större utslag längre.

Och de gröna, som för bara ett år sedan nosade på 30 procent i mätningarna och av en del (mig inklusive) förutspåddes kunna ta över som kanske största parti i Tyskland om några år, har rasat kraftigt i opinionsmätningarna, delvis som en följd av piratpartiets framväxt.

De grönas ledare famlar nu mellan att å ena sidan i konkurrens med piraterna söka framställa sig som den äkta, systemkritiska alternativrörelsen i tysk politik och å andra sidan i konkurrens med de två stora partierna betona sin med åren surt förvärvade regeringsdugliga kompetens och mognad.

Att de gröna plötsligt måste kämpa om kärnväljare med politiska amatörer som påminner dem om de grönas eget ursprung, just i det ögonblick när partiet äntligen börjat växa sig större än den gamla alternativrörelsen, är en ödets ironi.

Förblir piraterna så här starka i Tyskland ökar dessutom sannolikheten för en stor koalition efter nästa val mellan kristdemokrater och socialdemokrater, eftersom andra regeringsalternativ får svårare att uppnå egen majoritet.

Angela Merkel är nog den som är minst missnöjd med piraternas framgångar bland de övriga partierna i Tyskland just nu, eftersom hennes CDU inte verkar tappa till dem och hennes möjligheter att fortsätta som förbundskansler en period till ökar tack vare piraternas framgångar, eftersom socialdemokratiska SPD nu ser sitt tänkta rödgröna regeringsunderlag tillsammans med de gröna långsamt smälta bort.

Mycket kan givetvis hända under det kommande året, det visar om inte annat piratpartiets plötsliga framgångar det gångna året, men inte undra på att allt fler europeiska medier nu börjar vända blickarna mot piraterna i Tyskland och fråga sig om det som pågår är inledningen på en omgestaltning av partilandskapet i EU:s största medlemsland, som förebådar en kommande utveckling i fler länder?

Samtidigt börjar de etablerade partierna av ovan beskrivna skäl få lätt panik i ögonen.

Efter att ha behandlat piraterna med en blandning av välvilligt men ointresserat överseende, pliktskyldiga artigheter (för att inte verka ur takt med tiden och en ungdomsgeneration) och suckar över ett tillfälligt myggbett i det gamla partilandskapet så börjar nu både motståndare (i en känsla av hot) och medierna (i en känsla av att piraterna är här för att stanna) att ta av silkesvantarna och grilla partiet på ett helt nytt sätt, med angrepp, tuffa frågor och granskande reportage.

Konsekvenserna är intressanta, både inom och utanför piratpartiet. Men lika intressant är det som hittills inte har skett – partiet har inte tappat stöd. Tvärtom fortsätter den uppåtgående trenden.

13 procent – det är mer än det finns substans, företrädare och samhällsanalys i piratrörelsen nog att motivera, i synnerhet för ett parti som inte med sina arbetssätt kan betraktas som regeringsdugligt. Men piraterna representerar uppenbarligen någonting annat för många, något som de övriga partierna gemensamt saknar. Vad?

Piratpartisterna i Tyskland har bakgrunder som allt från kristdemokrater, till liberaler och socialister. Det är ett parti på något slags vag frihetlig grund, som skulle kollapsa om det tvingades ta ställning i lika många frågor som andra partier, med regeringsanspråk, förväntas göra.

Piratpartiet står inte heller på något sätt över de nedslitande mekanismer, motsättningar, målkonflikter och svårigheter som de etablerade partiernas brottas med. Redan nu håller verkligheten på att komma i fatt.

Tyska piratpartiets ledande företrädare har efter bara några månader i rampljuset börjat tröttna på att inte kunna ge svar på frågor som går utanför det partiet via sina speciella omröstningsformer tagit tydlig ställning i. Socialpolitik, utrikespolitik, euron? ”Tyvärr, det kan jag inte uttala mig om, partiet har inte någon åsikt om det.” Sådana svar duger för en intressegrupp, men inte för ett parti som snart kan vara landets tredje största., med opinionsstöd på över tio procent.

Partiledaren Sebastian Nerz har fått mycket spott och spe de senaste veckorna för sina ständiga upprepningar i tv-sändningar att han inte kan uttala sig i ett stort antal frågor eftersom partiet inte har några åsikter. Nu har partiledningen fört fram ett omdiskuterat förslag om att de ledande partiföreträdarna på något sätt ska få ökat mandat att uttala sig bredare och snabbare än tidigare. Det strider visserligen mot piratpartiets självbild, men erfarenheterna smular ibland sönder självbilder.

De andra partierna småler igenkännande, så lätt är det inte att få en folkrörelsebaserad partiorganisation att fungera i en snabb medievärld, ens för nätpirater.

Framgångar utlöser precis samma slags maktkamper om resurser i piratpartiet som i andra partier. Redan efter en kort tid som parlamentarisk kraft i Berlin har piratpartiet insett att de inte är immuna mot sådana mekanismer. Människan är sig lik vid köttgrytor.

Och kraven på total transparens kraschar ibland med andra viktiga hänsynstaganden. Många piratpartister har också börjat tröttna på ett hysteriskt, aggressivt tonläge i den interna debatten, på mobbing och skitstormar. I ett reportage i Der Spiegel berättar en ledamot i partiledningen att han på sistone loggat ut om kvällarna och läst bok istället för Twitter, och kommunicerat med kamrater över – telefon. Det är en fin bild av hur piraterna lär sig att det är svårare än man tror. Efter valjubel kommer tillnyktring.

Piratpartiet har också i granskningar fått allt fler frågor om huruvida man har en verklighetsfrämmande syn på hur människor lever och arbetar, om piraternas i sin uppkopplade vardag och med sina bakgrunder vanligtvis inom IT-branschen verkligen har något relevant att säga människor i slitsamma låglöneyrken. Det påminner om den kritisk som funnits mot de gröna, om att de är en elit som kräver en ekologiskt medveten livsstil som överstiger många vanliga människors ekonomiska resurser och möjligheter.

Återstår att se gör också om piratpartiernas idébas i nätpolitiken räcker för att bära dem vidare och hålla samman dem när första, oundvikliga motgången kommer. Det är sådant som gjort att alla partier med en parlamentarisk historia på åtminstone några decennier klarat sig igenom existensiella kriser – de har bottnat i en världsbild, en samhällsanalys och relativt robusta värderingar, trots allt. Räcker den gemensamma grundhållningen i nätpolitiska frågor för att bygga upp ett fungerande parti även när väljarna ska börja utkräva samlat parlamentariskt ansvar av piraterna om några år?

Men trots alla dessa invändningar, så finns de nu i två delstatsparlament, är på väg in i fler och ser ut att kunna göra succé nationellt nästa år. Vad är hemligheten bakom piraternas uppgång, som väger upp tvivlen som många har, tvivel som även många inom piratpartiet erkänner är berättigade?

Handlade deras existens bara, eller ens delvis, om storskalig fildelning och upphovsrätt, skulle partiet vara chanslöst. Och handlade det enbart om lagtekniska integritetsfrågor skulle partiet – eftersom sådana frågor tyvärr hamnar långt ned på väljarnas viktiglistor – förbli en engagerad, men marginaliserad rörelse.

Det som händer i det tyska partilandskapet handlar om något större.

Inte heller enbart partiets funktion att samla väljare som är allmänt missnöjda med de övriga partierna i kombination med lågt valdeltagande räcker som förklaring, eftersom piratpartiet är för vagt i för många frågor och har ett alltför kollektivt, svåröverblickbart ledarskap.

Jag tror inte heller att det är i huvudsak vad piratpartiet tycker i sina profilfrågor som lockar så många väljare – och en tiondel av den tyska väljarkåren vore många väljare – utan i så fall snarare känslan av att det är lättare, finns fler och mer okonventionella vägar till att påverka vad piratpartiet tycker än vad andra partier tycker.

Piraternas väljare röstar inte på ett program i första hand, utan på ett nytt sätt att bedriva politik. De stödjer inte färdiga åsikter i de stora politiska vardagsfrågorna, utan möjligheten att vara med på nya sätt och forma just de åsikterna själva.

Det skulle, som i alla eventuella folkrörelsers pionjärtid, avslöja sig som en illusion, om piratpartiet skulle etablera sig som en makt i tysk politik. Men det är en illusion även de etablerade partierna älskar att förmedla, och piratpartiet vidgar de möjliga sätten att engagera sig politisk för unga människor.

Vill man förstå vad som driver många nätpolitiska aktivister, tror jag snarare att de är rätt ute som drar paralleller till tidiga miljörörelsen.
Jag tror att det tyska piratpartiets framgångar i grunden handlar om ett engagemang för en livsmiljö som upplevs som hotad.

För äldre västerbottniska läsare som var med, kan kanske minnet av älvräddarnas kamp för att bevara Vindelälven orörd på 50- och 60-talen, tjäna som ett jämförelsematerial. Det handlar om en känsla av att ett hemkärt, vackert och sin vildvuxenhet ganska tryggt landskap hotas av reglering, uppdämning och kontroll, av en exploatering som går för snabbt och som riskerar att lämna ett mer öde landskap efter sig.

Jag tänker på stämningen i Evert Taubes Änglamark, i Hasse och Tages Äppelkriget, som blev en vinjettsång för den framväxande miljörörelsen i Sverige. En rörelse som rymde allt från djup konservatism till radikalism, som inte var mogen något eget, heltäckande program, som flippade ur ibland, men som fyllde en viktig pionjärfunktion.

Den tidiga miljörörelsen gav bara i begränsad omfattning politiska svar om vad som behövde göras, men de fick världen att förstå att problemen och hoten existerade.

Då handlade det om en fysisk miljö, om makt och rätt över den. De nya nätrörelserna upplever på motsvarande sätt en digital livsmiljö som hotad. Många av dem är uppväxta med den, har skapat den själva, känner sig hemma och ser nyanserna i den på ett annat sätt än vi som lärt känna den mödosamt i efterhand. De är rädda att inte längre kunna röra sig lika fritt och obekymrat som tidigare, att ständigt frukta att missa någon varningsskylt, att kampen mot fåtalet stora nätförbrytare ska skapa en oproportionerlig repressiv övervakning för flertalet, att storanläggningar, dammar, övervakare ska belamra allt.

Kanske är det piraternas raraste hemlighet, bakom lappen för ögat, att de flesta av dem i sitt tekniknörderi är rätt hemkära, digitala fredagsmysare i träningsoverall. Digitala lantisar, bland raps och råg på nätet, som trivs bäst i öppna landskap och skyddade från alltför stark social kontroll. Mer Hem till byn än Henry Morgan.

Jag tror inte att de politiska nätaktivisternas drivkraft – utom i vissa enstaka fall, och alla partier har sådana enstaka fall – handlar om bristande betalningsvilja, ett förakt för upphovspersoner eller en oförmåga att förstå kulturskapande verksamhet, utan om en tro på att nya tekniska innovationer kan föra de frågorna in i en ny tid, och en rädsla för att en svunnen epoks lagstiftningslösningar ska bli alibin för en ny tids integritetskränkningar. Kanske är delar av rädslan inbillning och kanske är synen nätet romantiserande, men bakom både överdrifterna och romantiseringen, finns en hotbild med substans.

Piraterna som älvräddare i gummistövlar på nätet. Det är inte allt de är – och när de är som sämst förtjänar de inte parallellen. Men ju förr de etablerade partierna, som har hopplöst svårt att acceptera bilden av nätet som en livsmiljö, ser den dimensionen i rörelsen, ser den historiska parallellen, och drar slutsatser av den i framför allt integritets- och övervakningsfrågor, desto snabbare har de möjlighet att göra piratpartiet och liknande rörelser parlamentariskt överflödiga.

I den processen kan piraternas närvaro hjälpa de etablerade partierna att upptäcka en del av vad som gjorde dem själva vitala, relevanta, övermodiga och överdrivet upphetsade, i salig blandning, när det begav sig.

Att piratpartiet i Tyskland mer än något annat jämförs med hur de gröna bildades och etablerade sig som nytt parti för trettio år sedan är ingen slump, och att det i just integritetsfrågorna är liberala FDP som nu ser sin traditionella väktarroll gentemot de konservativa gå förlorad till ett nytt parti, pekar också på hur piratpartiet tar över lite uppgifter här och var från flera av de gamla partierna.

Så om makthavarna i den nya trenden bara ser busar som vill pissa kulturutövare i ansiktet, inte förstår vad engagemanget handlar om, begår de ett stort misstag. Det gäller även de svenska partierna. Det kan gå snabbare än väntat innan en liknande rörelse – i form av en ny rörelse, eller i form av kraftiga förändringsprocesser inom något eller ett par av de etablerade partierna – får samma genomslag i Sverige.

Den brusande, hotade Vindelälven på sextiotalet och det brusande, hotade nätet på 2010-talet. Kanske ett samtal över generationsgränserna kunde börja där.

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Av , , Bli först att kommentera 8

Under 2012 måste vi bli bättre på att diskutera frågor rörande internet, den tekniska utvecklingen, integritet och övervakning utifrån principer och värderingar. FRA-lagarnas ja till massavlyssning är exempel på hur annars godtycke och tidsanda helt tar över. Om bland annat det handlar den här lördagskrönikan.

Nu tar mina krönikor, och därmed den här bloggen, ett uppehåll över jul och nyår. Jag ber att få tacka för uppmuntran, reaktioner och tips under året, och önska alla läsare god jul och gott nytt år.

————————————————–

Det här är jag, det där är du, det här är vi

Det blir så väldigt tyst när dammluckan är stängd. Tystnad – då är vi vansinnigt rädda att missa något. Paniken växer.
Vad gör vi nu liksom? Borde vi inte ”göra något”? Snabbt börjar det krypa i kroppen.

Bruset, slamret, känslan av att det trycks på knappar och vrids på vred någonstans, att en apparat dras i gång, invaggar däremot till trygghet.

Skönt, någon ”agerar”, då kan vi slappna av. Fast vi innerst inne vet att den totala tryggheten är omöjlig att uppnå, och att drömmen om den kan föra rakt in i det totalitära. Men där är vi ju inte ännu, så varför ta risken att inte vidta en åtgärd till.

I veckan kom alliansregeringen och socialdemokraterna överens om att även säkerhetspolisen och rikskriminalen i framtiden ska kunna beställa signalspaning från FRA. Lagändringen ska träda i kraft redan under nästa år. Det är ett djupt olyckligt beslut, och ett svek mot tidigare besked. De farhågor som framfördes för tre år sedan om att avlyssningen skulle utvidgas på precis det godtyckliga sätt som nu sker, bekräftas.

PO Ågren, aktuell med den läsvärda skriften ”69 teser om internet”, skrev på VK:s kultursida den 19/6 2008, om faran för detta slags ändamålsglidning:

”Om en myndighet som FRA avlyssnar och lagrar en enorm mängd kommunikation via kabelnätet i syfte att möta terroristhot, kommer staten att vara enormt lockad att använda alla dessa uppgifter också för andra syften. Om denna övervakning visar sig effektiv, varför inte använda dessa övervakningsdata för att lösa andra samhällsproblem så effektivt som möjligt? Varför inte bredda tillämpningsområdet? Låta andra myndigheter använda kommunikationsuppgifterna?
Vem vill inte att staten är så effektiv som möjligt? Might is right – är det möjligt är det rätt.”

Det tog bara några år, så kom den första stora utvidgningen av FRA-beslutet. Och därmed går det åter att konstatera: Finns det inga grundläggande principer som avgör var gränser dras, så går det inte att lita på någon gränsdragning i längden. Då tar godtycke, tidsanda, slentrian, lobbyintressen, rädslor, historielöshet och fördomar över. På få områden är det så uppenbart som när det gäller personlig integritet, övervakning och avlyssning i samhället.

Det är därför det är så viktigt att invända i tid, att ställa de grundläggande frågorna, att tvinga fram de principiella diskussionerna, direkt när det börjar gläntas på dammluckan. För det är så väldigt mycket lättare att öppna den där luckan lite till, bara en gnutta, och en gnutta till, än att stänga den igen. De flesta har redan börjat vänja sig vid att den glappar hur som helst.

Slår man inte fast, utifrån djupare värderingar än rent pragmatiska överväganden, vad som är acceptabelt och vad som inte är det, kan beslut landa lite var som helst.
Den personliga integriteten kan hållas helig i några enstaka, kanske perifera fall, men ändå bli dörrmatta i det stora hela.

Saknas vägledande principer kommer gränserna att förskjutas kontinuerligt, eftersom det finns kortsiktiga nyttoargument för det mesta som har med insamling av information och kontroll att göra.

Det förrädiska med rena nyttoargument är att de gör sken av att vara de enda som finns. De viftar dramatiskt bara med ena handen och låtsas att målkonflikter inte existerar, att invändningar är abstrakt hårklyveri utan koppling till verkligheten.
Eftersom motargumenten vanligtvis är av principiell karaktär, och kräver några ord fler, ett par resonemang extra, en blick lyft över kontrollbehovet, går bluffen ofta hem.

Kanske förklarar det varför det nästan alltid är lättare att vinna stöd för ytterligare övervakningsåtgärder – för säkerhets skull – än för ett långsiktigt värn av en privatsfär som något viktigt i sig.

Integritetsfrågan är inte ny, men som dagspolitiskt tema har dess betydelse ökat i takt med den tekniska utvecklingen. I bakgrunden lurar alltid avvägningen: integritet och frihet kontra yttre säkerhet och kontroll.

Under 2011 har den arabiska våren påmint om vad frihet på internet betyder i praktiken när diktaturer söker krossa uppror. Samtidigt som fasansfulla terrordåd, framför allt det i Norge, brutalt påmint om den andra aspekten, betydelsen av ett förebyggande, säkerhetspolitiskt arbete för att värna demokratin i fria samhällen.
Det är inga lätta avvägningar. Men vad demokratiska krafter borde enas om, är att det öppna, fria samhället aldrig kan skyddas om man från början överger dess grundprinciper.

De politiska partierna är högt kompetenta och instinktsäkra i klassiska frågor som jobb, skola, vård och omsorg. På de områdena kan de snabbt sätta sig in i utredningar, förslag och utspel utifrån en tradition av idéarbete och praktiska erfarenheter. De har insikter om var gränserna går, hur grundvärderingarna måste se ut. När det gäller den nya digitala utvecklingen är instinkterna svagare, känslan för principer sviker.

Att inte försöka lyfta på varje strå i höstacken, att acceptera att det finns en sfär bortom kontroll, förknippas felaktigt med likgiltighet och svaghet. Ingen, mycket på grund av medielogiken, vill efteråt behöva svara på frågan varför ingen ”gjorde något”.
Då blir det säkrare att vidta alla möjliga åtgärder, utan urval, än att förklara varför de ofta gör mer skada än nytta, eller inte gör någon nytta i jämförelse med rättssäkrare metoder.

Det är ju inte så att det saknas kontrollåtgärder, detaljregler och övervakning i samhället. Vi accepterar – på mycket goda grunder – sådana inskränkningar i vår frihet varje dag. Men genom FRA-lagarnas ja till massavlyssning passeras en principiell gräns som borde vara absolut.

Det blir tyst när dammluckan stängs. Paniken växer. Men den lägger sig igen. Och sedan kommer lugnet, insikten att det går ändå, att kontrollen, förtröstan och kraften inombords ofta betyder långt mer än alla yttre kontrollåtgärder som vi vidtar för säkerhets skull. Vi behöver inte veta allt, för att se klart.

Men den snabba tekniska utvecklingen väcker fler frågor än så. Överhuvudtaget är det påtagligt hur de flesta av oss famlar när det gäller att söka förstå de pågående förändringarna, de flesta positiva, några mer problematiska, utifrån ett humanistiskt perspektiv.

Internetjättarnas växande makt, företag som Google, Apple och Facebook, uppmärksammas, men på grund av deras produkters stora förtjänster med en viss naivitet när det gäller faran för maktkoncentration.
Den globala finansoron har diskuterats utifrån aspekten att komplexa dataprogram får allt större betydelse för den blixtsnabba finanshandeln, nästan ett slags egenliv, bortom mänsklig kontroll.

Internets långsiktiga påverkan på utbildning, kultur, det demokratiska samtalet och sociala mönster i uppkopplade samhällen går bara att gissa om.
2012 lär fortsätta att ställa sådana frågor på sin spets. Vi måste bli bättre på att diskutera dem utifrån principer och värderingar

Internet, demokratin och mångfalden

Av , , Bli först att kommentera 4

Är internet ett problem för demokratin? Det är en fråga som åtminstone antytts i debatten efter terrordådet i Norge. Jag diskuterar lite kring det i den här krönikan, i papperstidningen med en talande teckning av Niklas Eriksson och här i en längre version än vad som fick plats i papperstidningen:

…………………………………………………………. 

Internet är en vinst för demokratin

”På detta sätt kan internet hjälpa människor med fundamentalistiska böjelser att förverkliga sin potential. Det blir lätt att välja bort information som ger bredd, nyanser, motsägelser och oväntade infallsvinklar. (…) Man slipper bli överraskad, eller att byta uppfattning, i en sådan värld. Man kan tillåta sig att glida så långt bort från verkligheten att man till sist förlorar den ur sikte.”

Thomas Hylland Eriksson, professor i socialantropologi vid Oslo universitet, skrev i måndags en intressant artikel i Svenska Dagbladet – ”Internet filtrerar fram hat” – som citatet ovan är hämtat ifrån. Han diskuterar hur internet på olika sätt i värsta fall kan främja sekterism och extremism, genom att skapa ett otal små, likriktade rum, där man enbart möts av bekräftelser och likasinnade. I mardrömsvisionen består specialforumens, RSS-prenumerationernas och sökfunktionernas internet till slut bara av otaliga likriktade bubblor som seglar isolerade och i växande inre fanatism.

Det har också på många andra håll efter terrordådet i Norge framförts oro över att webbforum, läsarkommentarer på tidningarnas webbsidor och sociala medier förråat och förgrovat tonfallet i den politiska debatten.
Varningarna är tänkvärda, man ska ha en kritisk attityd till det mesta, och just den aspekt som Hylland Eriksson tar upp i sin artikel är problematisk. Men den verklighetsbild som de mest bekymrade minerna utgår ifrån saknar det lite det historiska perspektivet och missar vad internet, nätdebatten och de sociala medierna inneburit i form av möjligheter till demokratiserad debatt, nedbrutna informationshierarkier och just möten och utbyten av perspektiv mellan demokratiska krafter som tidigare hade svårt att kommunicera av fysiska och tekniska skäl.

Nätdebatter och sociala medier är vad de görs till av oss användare. De sociala medierna kan vara odrägliga med sina kotterier och ritualer, sina urspårade debatter och sina skolgårdsfasoner. Och ibland, om man inte på humör, kan de kännas hopplösa i sin blandning av allvar och nonsens. Spänningen mellan de många små, till en början slutna nätverken och det stora, öppna, gränslösa globala nätverket är inbyggt i själva webbens fenomen, och har varit det från början.

De är som livet och sociala situationer där människor interagerar i övrigt alltså, en salig blandning. Framför allt är de stärkande, bildande, informativa och underhållande, och främjar på det stora hela långt mer mångfald, nya perspektiv och överraskande infall än de främjar ensidighet och sekterism. Och de är olika till sina karaktärer. En kväll som den efter terrorattentatet i Norge eller som dagar som under revolutionen i Egypten är det omöjligt när man väl vant sig att inte följa twitterflödets fascinerande bredd och rikedom, och jag hör till dem som finner det omistligt just då. Andra dagar känns ett sammanhang som Facebook mer givande och mindre störande. Nu finns också Google+, som formas av användarna. För att nämna de som diskuteras mest.

Och så förstås ett till synes oändligt antal webbsidor kretsande kring olika specialområden. Tillgången till informationskällor har demokratiserats och globaliserats på ett för bara några decennier sedan oförställbart sett.

I grunden handlar det om en syn på demokratin och människor som något vi har tillit till, inte misstror och är rädda för. Tror vi på att de demokratiska, konstruktiva krafterna är fler och starkare än de antidemokratiska och destruktiva, finns ingen anledning till någon oro för de nya arenorna.

Självklart har även de som vill sprida fundamentalism och hat i olika former fått det lättare att hitta varandra, och vi får inte bli naiva eller godtrogna. Att titta på kommentarer, för att föra ned det på en vardagsnivå, som kommit de senaste åren om politiker som Mona Sahlin eller Maud Olofsson, om feministiskt initiativ eller alliansen, om Reinfeldt eller Ohly – och givetvis i samband med allt som handlar om invandring – har ibland varit som att titta ned i sörja av besinningslös aggressivitet och oförklarligt, otäckt hat. Här har medierna ett ansvar att hålla nivån och vara självkritiska och självrannsakande.

Men alla som kan lite presshistorik vet att de stämningarna och bubblorna alltid funnits där, anonymt, bara bytt kommunikationsform er under årens lopp.

Ynkliga – och tyvärr många – är förstås de i debatten som bara regerar på och tar avstånd från hatretoriken när den riktar sig mot det egna ”lägret” men hejar på när den riktas mot andra. Men inte heller det är något nytt fenomen, skapat av internet.

Att möjligheterna för fler till information, debatt, idéutbyte och reaktioner ökat på ett fantastiskt sätt måste ur ett demokratiskt perspektiv ses som ett stort framsteg. Det gäller bara för demokratiska krafter att förbli närvarande och aktiva. Internet är inte ett problem. Jag skulle inte vilja byta att leva i den här epoken mot någon annan.

Friheten och Frankenstein i IT-åldern

Av , , Bli först att kommentera 6

Min första lördagskrönika efter en semesterpaus försöker resonera lite kring om varför humanistisk bildning, rikt språk, individualism, kultur och konkurrens behövs som motvikt till stereotyp människosyn, kollektivism, kontrollsamhälle, målgruppstänkande och monopol, även i IT-åldern. Ena foten i upplysningen, den andra i romantiken.

…………………………………………………………….

Friheten och Frankenstein i IT-åldern

”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning.”
Upplysningsfilosofen Immanuel Kant

”Skald, som ströfvar kring på bergen, / Glad och gagnlös, du som vi, / Dig, jag vet, behagar färgen / Af vår fägring, klar och fri. / Men der sitter, tung och trumpen, / På sitt stenrör Nyttans son, / Räknar oss, och pipnubbs-stumpen / Slår i kras med vredens dån.”
Romantikern P.D.A Atterbom, ur Blåklinten

Om man häller ned upplysningen (tänk typ sent 1700-tal och förnuftstro) och romantiken (tänk typ tidigt 1800-tal och flum) i en mixer och vrider på högsta effekt blir resultatet Mary Shelleys Frankensteins monster.

Det är en roman som förblir aktuell så länge människor funderar över sitt förhållande till vetenskap och natur.

Men, vill jag hävda, på arven från det bästa i upplysning och romantik, gradvis sammansmultna i kanterna över tid, vilar många av de finaste idealen för ett modernt, demokratiskt samhälle: Frihetspatoset. Rättighetskraven. Solidaritetstanken. Bildningsambitionerna. Folkrörelsemodet. Jämlikheten. Förnuftstron. Internationalismen. Den kreativa fantasin. Pedagogikens utveckling. Teknikvurmen. Miljömedvetenheten. Det fria kulturskapandet. Individualismen. Utvecklingsoptimismen. Livstilsmångfalden. Toleransen.

Många motsägelsefullheter som skaver mot varandra, men det fria samhället är aldrig ensidigt eller rätlinjigt. Och vi gör klokt i att minnas att friheter och rättigheter inte ramlat från himlen, utan vunnits till högt pris, och därför bör värdesättas därefter. Det gäller även i IT-åldern.

Internets, informationssamhällets och de sociala mediernas sammantaget positiva, demokratiserande, bildande, aktiverande och frigörande kraft står väl för de flesta utom tvivel. Möjligheterna och fördelarna överväger riskerna och nackdelarna på ett sätt som sällan skådats med samma entydighet vid andra stora tekniksprång i historien.

Men att, i det här fallet, teknikutvecklingen i sig kan hälsas med ogrumlad glädje, betyder inte att allt i utvecklingen runt omkring den, eller varje enskild tillämpning, är oproblematiskt eller utan fallgropar. Det gäller, nu som alltid, för människor och samhället att hävda sig i, hänga med och behålla kontrollen intellektuellt, etiskt och ideologiskt över teknikutvecklingen, inte att kontrolleras och passiveras av den.

Den tyska journalisten och författaren Frank Schirrmacher, aktuell med den omdiskuterade boken ”Payback”, om faror och utmaningar i informationssamhället, har blåst nytt liv i debatten (en välformulerad motbild ges exempelvis här av Sascha Lobo) om människans ställning i ett datoriserat samhälle. Jag har, delvis starka, invändningar mot Schirrmachers bitvis pessimistiska verklighetsuppfattning, men han ställer några av de viktigaste frågorna.

Han varnar för att det självständiga tänkandet kommer att gå förlorat om vi fastnar i tvånget att oupphörligt konsumera information bara för att den finns tillgänglig. Om vi inte längre förmår sortera och värdera flödet, skilja viktigt från oviktigt ­– eller överlåter helt åt nyttiga dataprogram att sortera och värdera åt oss. Och om vi underkastar oss föreställningen att livsöden och människor är kalkylerbara.

När dataprogram värderar resultaten av olika sök- och mätresultat utifrån registerade ord, sökningar och klick på nätet och ställer samman profiler och analyserar enskilda användares intressen, vanor och preferenser utifrån avancerade beräkningsmodeller, riskerar också människors självbild att förändras. Vi släpper en del av det egna tankearbetet, den egna analysen. Vi ger datorprogrammen förtroende att sköta det åt oss. Någonstans inleds ett sluttande plan.

Utvecklingen förstärks av det genomkommersiella och kollektivistiska målgruppstänkandet – även riktat mot barn – där människor förväntas agera, tycka och känna på ett visst sätt utifrån uppgifter som går att bearbeta statistiskt i försäljningsstrategier – ålder, kön, bostadsort, registrerade vanor.

Samma mönster går förstås igen i många länder när hotbilder av olika slag används för att politiskt motivera ökad övervakning utifrån speciella riskprofiler, personlighetsanalyser, beteendemönster och språkbruk.

I kombination med faran att den ledande tekniken på sikt riskerar att kontrolleras av några få mäktiga, slutna och nästan statsliknande bolag med monopolställning, som Apple eller Google, är det en hotbild att ta på allvar.

”Men”, skriver Schirrmacher, ”i internet och den digitala tekniken ligger också en enorm chans. För det finns en väg ut, som sällan framstod som så möjlig som i dag: perfektionen hos de nya systemen hjälper oss bara om vi tillåter oss att vara mindre perfekta, ja att utifrån våra brister och vår ofullständighet stärka något som datorer inte har och vad de måste avundas oss: kreativitet, tolerans och medvetenhet.”

Just så. Och då handlar det om något så klassiskt som humanistisk bildning, levande språk, kultur och en grundläggande historiemedvetenhet. Att nyanserat kunna formulera känslor, ståndpunkter och frågor, att kunna berätta om erfarenheter på ett personligt sätt utan att behöva fly till stereotyper, att kunna sätta saker i perspektiv och kritiskt granska påståenden och suggestioner – kanske har det aldrig varit viktigare. Det är nyckeln till konfliktlösning, nyfikenhet och dialog mellan individer och grupper. Och kultur och konst hjälper oss att hålla vår människosyn komplex och nyanserad.

Kolumnisten David Brooks skrev en mycket läsvärd artikel i New York Times i veckan till försvar för humanioras och konsternas ställning inom högre utbildning och på arbetsmarknaden, om deras betydelse för människors förmåga att förstå sammanhang och beteenden: ”Under det senaste seklet eller så har människor byggt olika system för att hjälpa dem förståmänskligt beteende: ekonomi, statsvetenskap, spelteori och evolutionär psykologi. De systemen är användbara i många sammanhang. Men inget av dem förklarar beteenden fullt ut, för djupt inne har människor passioner och drivkrafter som inte går att sammanfatta med systematiska modeller.”

Det var en drivande insikt bakom 1900-talets folkbildningsarbete, bakom kulturpolitikens framväxt och flera epokgörande skolreformer. Den har inte förlorat sin relevans. Tänk om en gnutta av den upphetsning och de överord som ägnas åt marginella skillnader i ekonomiska procentsatser och budgetdetaljer under valrörelsen kunde ägnas åt en diskussion om bildning, kultur, demokrati, frihet och människosyn i det nya informationssamhället. Debattörer från flera olika ideologiska läger har anledning att känna sig manade, flera har här stolta idéarv att värna och fullfölja.

…för övrigt: Umeå är både IT-driven universitetsstad, (blivande) kulturhuvudstad med ”öppen källkod” som tema och växande dataspelsstad. För den norrländska landsbygden är internets framväxt och individualiserade livsstilar den stora, oväntade chansen till demografisk återhämtning. Och hela Västerbotten är utpräglad folkrörelsebygd med berättartraditioner där egensinniga, motsträviga gestalter utan rädsla för normer, överhet och centralmakt utgör urtyperna. Det är en spännande och unik regional mylla för 2000-talets frihetsdebatt.

Onödig nervositet för internet på jobbet

Av , , Bli först att kommentera 6

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring de nya riktlinjer gällande internetanvändning för anställda inom landstinget som VK skrev om på nyhetsplats i gårdagens tidning:

————————————————-

Landstingets onödiga nervositet för anställda som surfar

Först: jobbar man på en tidning ska man akta sig för att raljera över andra arbetsplatsers ambivalenta, nervösa förhållande till sociala medier och kommunikation på internet. De etablerade medierna har i sina attityder till sociala medier på bara ett par år växlat mellan förfärade Karl Gerhardska ”katt bland hermelinerna”-falsetter och beundrande ”snälla, vi vill också vara med där, vi är coola också, vi lovar”-bedjanden. Någon enighet om var balansen ska ligga finns inte. Alla testar vi oss fram.

På VK råder ingen ambivalens i dag – sociala medier är något positivt. Vi vill vara aktiva där. Har man inte gjort något inlägg på ett tag smyger man nästan på redaktionen så att inte nån ska få syn på en. Det är attityden liksom:

– Hörrudu, Ola, jag har inte sett dig på Twitter på hela dan, vad hade vi sagt om det där, vad ska kidsen tro om oss, nån förklaring?”

– Nja, njä, vet inte…förlåt”.

Så med den reservationen att jag redan hör till de övertygade, men inte alltid hört till dem, tycker jag att Västerbottens Läns Landsting är snett ute med den teknikrestriktiva policy för användning av internet som VK skrev om på nyhetsplats i går.

Problemet med den är inte på något sätt att den lägger fast ett antal grundläggande självklarheter: att man ska sköta sitt jobb, att användningen av internet ska vara förenlig med arbetsuppgifterna, att man inte skada landstingets förtroende, att inte allt är tillåtet, osv.

Problemet uppstår inte heller om man tar itu med och markerar vid enskilda fall där internetkommunikation på arbetstid missbrukas på ett för arbetsuppgifterna och arbetsplatsen skadligt sätt. Och att man tar journalsäkerheten på största allvar är förtroendeingivande.

Problemet är att man i det sammanhanget pekar ut och inför förbud kring just internet, som vore tekniken i sig ett problem som i bästa fall kan tolereras på marginalen. Istället borde man se möjligheterna, lita på de anställdas omdöme och arbetsmoral och i övrigt utgå från det självklara att samma regler gäller där som överallt annars. Eventuell misskötsel vid internetanvändning på arbetsplatsen ska förstås hanteras på samma sätt som andra liknande problem. Internet i sig är varken ursäkt eller problemkälla.

Onödiga förbud, regelverk utformade i en stämning av misstro, förebyggande förebråelser och abrupta skillnader mellan interna regelverk och samhället utanför skapar inga bra eller lockande arbetsmiljöer. Det hämmar arbetslust och effektivitet.

Lite mer tillit, lite större frihet, lite mindre misstro och så det gamla vanliga sunda förnuftet, är en bra grundregel. I en föränderlig tid, är det en insikt många arbetsplatser kommer att tvingas värka fram de närmaste åren.