Umeå kommuns projekt med feministiskt självförsvar för flickor som en del i det viktiga jämställdhetsarbetet är ämnet för den här krönikan. Jag kritiserar ur ett genusperspektiv att pojkarna, enligt jämställdhetsutskottets uttalanden, ska stängas ute i det projektet, att det ses som något som bara berör flickor. Jag hoppas att det är ett slarvigt misstag som rättas till i det fortsatta arbetet, så att ingen sådan mossig och stereotyp könsuppdelning bejakas.

——————————————–

Svik inte pojkarna i Umeås jämställdhetsarbete

Jämställdhetsutskottet i Umeå kommun ställer nu krav på nämnderna att skolor och kommunala verksamheter ska genomföra de tidigare beslutade satsningarna på utbildning i feministiskt självförsvar.

”Feministiskt självförsvar”, skriver utskottet i ett pressmeddelande, ”är ett samlingsnamn på aktiviteter som syftar till att stärka flickors självbild, lära dem att sätta gränser verbalt och med kroppsspråk stå upp för sin egen person. Detta sker både genom samtal och genom att man tränar att agera i olika situationer.”

”Det handlar”, säger kommunalrådet och ordföranden i utskottet Tamara Spiric (V) ”om att stärka individen, att lära sig att ta plats och få kunskap om sina rättigheter och hur man kan gå tillväga för att inte hamna i en situation där man utsätts för våld.”

Men pojkarna då?

Det är utmärkt, vad projektet syftar till. Även om begreppet självförsvar är problematiskt i sammanhanget och öppnar för missförstånd, så är inriktningen att på olika sätt stötta barn och ungdomar till stärkt självbild, större handlingstrygghet och förmåga att sätta gränser i speciella situationer rätt och riktig.

Men pojkarna, hör de inte hemma i den delen av jämställdhetsarbetet? Har de inte rätt till samma stöd och utveckling, som flickor? Ska det här arbetet ske utifrån en stereotyp könsuppdelning, som ju är själva roten till det onda? Då är det inte utmärkt längre, utan mycket olyckligt och slarvigt.

Sigvard Åström på Teg sammanfattar det bra i en insändare i dagens tidning (sid 80), om jämställdhetsutskottets misstag:

”Jag tror att många pojkar skulle behöva stärka sin självbild, lära sig att sätta gränser och stå upp för sin person. Jag vet att jag skulle ha behövt det när jag var pojke.”

Redan det faktum att en feministisk satsning i skolan begränsas till bara flickor är obegripligt, och förhoppningsvis bara en slarvig försummelse från jämställdhetsutskottets sida, som snarast rättas till. Annars blir det något av en parodi på genusanalys. För arbetet för feminism och jämställdhet handlar inte om kvinnor och flickor, utan om alla i samhället. Perspektivet måste omfatta män och pojkar i precis samma utsträckning, och kan inte bygga på den filmiska föreställningen om kamp mellan könen, eller på uppfattningen att en pojke är ett problem i sig.

Varför ska den hjälp som handlar om att stärka individens självbild, att lära sig att ta plats, få kunskap om sina rättigheter och hur man kan gå tillväga i utsatta situationer reduceras till bara flickor? Vad har alla utsatta, rädda, osäkra pojkar, som skulle behöva stöttning i precis samma utsträckning som flickor, gjort för ont för att svikas och ignoreras? Varför räknas inte deras erfarenheter, problem och närvaro i en sådan satsning?

Alla insatser för att synliggöra flickor, och motverka traditionella maktstrukturer i klassrummen och i samhället är av största vikt, har redan gett stora resultat och måste fullföljas. Vi lever i ett samhälle som fortfarande är starkt präglat av könsorättvisor när det gäller politisk makt, inflytande i näringslivet, resurser, inkomster och människors ställning på arbetsmarknaden. Sexismen finns ständigt närvarande, får svåra följder och grundläggs tidigt.

Men ett feministiskt jämställdhetsarbete i skolan får inte fastna i tron att insatser i första hand ska gälla kvinnor och flickor. Det är ett gammalt misstag. Insatserna måste alltid i första hand omfatta både pojkar och flickor. För det som ofta glöms bort i jämställdhetsdebatten är att inte bara flickor, utan i lika hög grad pojkar, lider under könsstereotyperna.

Även pojkar förvägras möjligheter till självförverkligande och fri utveckling, på grund av könsnormer, och tvingas in i strukturer och mönster. Pojkars våld mot pojkar är ett stort och förtiget område i just det här sammanhanget, som borde analyseras ur ett genusperspektiv med samma självklarhet som våldet mot flickor.

Även om, eller kanske just därför att, genusvetenskapens akademiska institutioner ibland har drag av navelskådande ovilja mot dem som inte håller sig till renläriga, politiska vänsterståndpunkter – de flesta av oss andra är inte särskilt välkomna där – så är det viktigt att ur ett liberalt perspektiv försvara det ifrågasatta genusperspektivet, både som vetenskaplig och politisk utgångspunkt. Det är i grunden liberalt och individualistiskt, och kommer att stimulera mycket värdefull forskning framöver.

Allra viktigast är kanske genusperspektivet i skolornas arbete. Tvärtemot den kritik som ofta framförs kommer det över tid få en efterlängtad befriande verkan på skolgårdar och i undervisning, befriande för både flickor och pojkar, när det tillämpas på ett genomtänkt sätt och fler erfarenheter samlas. Redan i dag är medvetenheten långt större än den var för tjugo år sedan.

Men det arbetet måste omfatta alla, och det får inte bli en ursäkt för att återlansera unkna könsstereotyper och kollektivistisk särbehandling under falsk flagg.

Därför får insatserna i skolan för att motverka gamla könsstrukturer inte slå över i ett osynliggörande, ett avfärdande eller ett fördomsfullt skuldbeläggande av oskyldiga pojkar.

Det finns massor av pojkar som lider precis lika mycket som flickor under könsrollstvång och otrygghet av olika slag, förväntningar på hur de ska vara, vad de ska acceptera, vilka intressen de ska ha och hur de ska uttrycka eller inte uttrycka känslor, berätta om upplevelser och förhålla sig till andra. Både pojkar och flickor måste befrias från stereotyperna som tvingas på dem utifrån, och trakasserier och hierarkier som följer på dem.

Men allt för ofta får utsatta pojkar i dag signalen från vuxenvärlden att deras otrygghet, sorger och rädslor inte räknas, att de av (för dem teoretiska) historiska skäl inte har någon anledning att klaga, att de borde ha dåligt samvete från början, att de är en del av problemet, på grund av att de är pojkar. Så växer könsstereotypa tabun fram, igen.

Det är ett svek på samma sätt som det traditionella nedtryckandet av flickor. Att det nu tenderar att vara pojkar i allt högre utsträckning som har det svårt i skolan och halkar efter, är ett varningstecken. De bortglömda, övergivna, redan avskrivna killarna är ett av de växande samhällsproblemen.

Man kan inte bekämpa förtryckande könsstrukturer genom att bejaka uppfattningar om att killar och tjejer bör hållas isär i insatser och pedagogik. Det är ett sluttande plan – där missriktade insatser snarare förstärker könsuppdelningen i samhället.

Det är utmärkt att Umeå jobbar aktivt med jämställdhetsfrågan i skolan och föreningslivet. Men svik inte pojkarna i det arbetet. Underkänn inte deras erfarenheter och utsatthet. Stäng dem inte ute. Bekämpa könsstereotyperna – bejaka dem inte.