Första reaktionen: Men jösses, släng både det hycklande politikerföraktet och den fåniga jantelagen på soptippen. Vem bryr sig om Mona Sahlins väska?
Tja, det är väl i stort sett den enda reaktionen. Men ska jag ändå ta upp några anledningar till varför hela historien är outsägligt ointressant, så blir det följande:
Det är väl utmärkt att högavlönade personer konsumerar. Det är inget fel med att högt uppsatta, utsatta och hårt arbetande politiker tjänar bra. Och Mona Sahlin har inte i sin politiska retorik förnekat att hon personligen hör till en privilegierad grupp. Så även om det hade handlat om ett eget inköp, inte en gåva, hade det fortfarande varit en icke-fråga. Och vad man har för synpunkter på Mona Sahlins politiska insatser är i det sammanhanget fullständigt irrelevant.
Som jag varit inne ofta på i mina ledartexter om fåniga mediedrev, obehagliga krav på felfria politiker och dubbelmoral i mediernas sätt att behandla livsstilsfrågor när det kommer just till politiker, så finns det anledning att vara bekymrad över vilka människor som i framtiden kommer att våga ta på sig offentliga uppdrag.
Men uppmärksamheten kring Mona Sahlins väska (eller fåniga försök i nästa våg att skapa liknande uppmärksamhet kring eller misstänkliggöra andra politikers konsumtionsvanor) är ännu mer ledsam, eftersom den inte ens handlar om något litet misstag, utan om en privat konsumtion eller en privat gåva, som inte rimligen kan angå någon utomstående, som inte har någon politisk relevans, som inte säger något viktigt, positivt eller negativt om Mona Sahlin överhuvudtaget.
De medier som försöker väcka starka emotioner i frågan avslöjar mest bara sina egna fördomar om hur olika väljare ska reagera och känna inför en sådan nyhet. Jag tror att de har fel. Det är en tröttsam spekulation i Jantelag och politikerförakt. Men ska förakt riktas i någon riktning på grund av denna väskdebatt är det inte mot Mona Sahlin.