Jonas Sjöstedt och partiledarfrågan inom vänsterpartiet, efter Lars Ohlys besked om att han avgår vid nästa partikongress, är utgångspunkten för den här krönikan, där jag kastar en blick bakåt på partiets historia och jämför kort med den motsvarande situationen inom centerpartiet. Som vanligt i papperstidningen på torsdagar med tänkvärd teckning av Niklas Eriksson.

————————————————–

Jonas Sjöstedts chanser i ett kluvet parti

”…redan vid det socialistiska vänsterpartiets bildande förelåg vissa latenta motsättningar mellan den klasskampssocialism, som det gamla ungdomsförbundets män (Höglund, Ström, Nerman, Kilbom) och i stort sett även Vennerström och Carleson företrädde, och Lindhagens humanism, som ville lägga en huvudvikt vid moraliska principer, ”de andliga verkligheterna”, vädjan till människornas ”goda vilja” och ”själarnas kultivering”.
Zäta Höglund i memoarboken ”Revolutionernas år” i kapitlet ”Humanism, demokrati och diktatur”

Vänstersocialistiska rörelser har ju grundmurat rykte om sig att regelbundet splittras i mindre enheter med nya bokstavskombinationer. Men det kan ändå vara värt att påminna om att spänningarna inom vänsterpartiet mellan, slappt uttryckt, dogmatiska testuggare och mer allmänt välvilliga pragmatiker, alltid funnits där.
Zäta Höglund – en av vänsterpartiets grundare, briljant frasradikal, Hjalmar Brantings och Per-Albin Hanssons ärkefiende, som ändå snart nog återvände till socialdemokratin och författade en hyllningsbiografi över Branting men förblev Per-Albins fiende – skriver att motsättningarna i partiets barndom ofta var ”mer fråga om talesätt än om verklighet”, men skildrar samtidigt hur hårt de bröts i synen på revolution och demokrati, våld och humanism.

Partinamn, sakfrågor och verkligheten har förändrats, men konflikterna inom vänsterpartiet mellan mer rätlinjiga hållningar och mer öppna, gentemot det omgivande samhället samarbetsvilliga hållningar, har bestått; även efter det att olika grupperingar brutit sig loss och bildat eget.

Gudrun Schyman var, med sin feministiska framtoning och sin insats för att få partiet att göra upp med kommunismen på 1990-talet, den första vänsterledare som på allvar och med framgång försökta lyfta partiet upp ur de gamla teserna.
Tidigare förnyelseprocesser handlade för det mesta om förhållandet till Moskva och Sovjetkommunismen. Det var försök att skapa en mer fristående linje gentemot diktaturerna i öst, men utan att ifrågasätta partiets idégrund.

Men med Schyman växte vänsterpartiet för en period på allvar ur sina gamla, trånga, vanryktade kläder, som blev remsor som hängde kvar i en del av retoriken men inte längre störde lika många, lika mycket. Hon framstod också, talande nog, som populärare hos vänstersympatisörer i allmänhet än inom det egna partiet.

Lars Ohly var när han tillträdde i mycket en partiledare för dem som varit skeptiska till Schymans förändring och förnyelse av vänsterpartiet. Konflikten var en modern variant på den mellan en exkluderande dogmatism med kommunistiska rötter och en resultatinriktad, mer inkluderande reformsocialism. Försöken att vidga partiets idébas i riktning mot exempelvis miljö, integritet eller feminism har gått trögt på senare år. De gamla teserna idisslas först, och då har alla slutat lyssna när fortsättningen kommer. Och när Ohlys partiledartid summeras är partiet tillbaka på de nivåer som rådde under Lars Werners tid.

Miljöpartiets utveckling (och för övrigt även moderaternas) de senaste åren har varit den motsatta – att öppna upp, undvika dogmatism och söka inkludera fler. Vänsterpartiets kris och miljöpartiets (liksom moderaternas) framgångar, trender som förstärkts ytterligare sedan det rödgröna samarbetet sades upp, visar vad som får människor att lyssna lite mer och vad som stöter bort. Självklart finns det en konstruktiv plats även för ett modernt vänstersocialistiskt, uttalat icke-kommunistiskt, parti i det breda svenska partilandskapet, som kan ligga på i en del frågor andra partier försummar. Men det har varit oklart om vänsterpartiet velat vara ett sånt parti.

I spekulationerna brukar Jonas Sjöstedt lyftas fram som de flestas favorit att bli ny vänsterledare. Men uppslutningen bakom hans kandidatur inom partiet har varit påtagligt ljum om man jämför med hans ställning som ”nästan given” ny partiledare utanför partiet.

Sjöstedt har en lite friare ställning gentemot sitt parti än många partiledarkandidater brukar ha. Han har tagit en del interna fighter som inflytelserika kretsar i partiet fortfarande minns med irritation. Han har varit utomlands en period och grundat sitt genomslag i medierna på egna valframgångar. Han är många utomståendes favoritvänsterpartist. Sånt är inte nödvändigtvis populärt internt.

Det finns en intressant skillnad mellan centerpartiets partiledarrace och vänsterpartiets. I centerpartiet är det, utan att jag vill sätta etiketter på dem, mycket tydligare två olika, öppna falanger som nu argumenterar för Anna-Karin Hatt respektive Annie Lööf.

I vänsterpartiet får jag känslan att det i högre grad handlar om en spänning mellan å ena sidan Jonas Sjöstedt som kandidat för bredare kretsar vänstersympatisörer med lösa eller inga band till partiet och å andra sidan partiets ledande, mest aktivas kretsar. Partiledarvalet inom V präglas kanske därför också av följande motsättning: obundna vänstersympatisörer som hoppas på ett vänsterparti med modernare framtoning och prioriteringar vs aktiva vänsterpartister som är nöjda med det parti de har makten över nationellt och lokalt runt om i landet.

Om jag får gissa så har Jonas Sjöstedt redan från början anat att han trots popularitet hos väljarna kan få svårt att ensam vinna tillräckligt stöd internt. Mot den bakgrunden kan idén om en språkrörsmodell, som skulle möjliggöra att man delar upp ledarskapet på två personer, också ses.

Hans Lindes kandidatur kan vara uppmuntrad av dem i partiet som inte riktigt litar på en förnyelseprocess ledd av Sjöstedt och vill se en motkandidat med samma effektiva genomslag i debatten. Lars Ohlys besked kom också ganska snabbt efter det att Linde meddelade att han ställer upp, som om det gjorde Ohlys position omöjlig till skillnad från de tidigare beskeden från Sjöstedt och Ulla Andersson

Självklart kan Sjöstedt hoppas på att vinna tillräckligt stöd även på egen hand. Men hans bästa chans att bli partiledare är kanske att vänsterpartiet anammar språkrörsmodellen, och att tanken på Sjöstedt som ett av två språkrör inte väcker samma interna skepsis som tanken på honom som ensam partiledare.