Etikett: Klimathotet

Därför släcker jag inte ner lamporna under Earth Hour

Av , , 9 kommentarer 15

Jag deltar inte i Earth Hour. Den här lördagskrönikan handlar om varför jag, inte minst som kärnkraftmotståndare van att stöta på fördomar i den debatten, tycker att aktionen bygger på en feltänkt, konstig och olycklig symbolik för miljöengagemang som liktydigt med mörker och försakelse. Det är svårbegripligt varför just miljörörelsen anstränger sig för att bejaka sådana missvisande fördomar, som får negativa effekter i politiken.

En läsvärd text av PO Ågren för ett par år sedan på VK-kultur diskuterade frågan ur ett annat perspektiv än mitt, och med andra utgångspunkter, men med samma slutsats i sak om Earth Hour.

———————————————————–

Därför släcker jag inte ner lamporna under Earth Hour

Få saker retar mig så mycket som oviljan i vår tids debatt att erkänna och uppskatta värdet av de stora samhällsframsteg som gjorts de senaste århundradena, och i synnerhet det senaste halvseklet. Demokratiseringen, det ökade välståndet, den ökade tryggheten, den ökade solidariteten, den utbredda kulturen och bildningen, de tekniska revolutionerna, de nedbrutna hierarkierna.

Ur mörkret har vi verkligen med åren stigit mot ljuset, och från intet har vi uppnått mycket som tidigare generationer ville bli. Att förneka det, är i grunden reaktionärt.

Ändå låter det hela tiden i debatten bisarrt nog som om vi levde i det sämsta av tidevarv, en riktigt jävlig epok, när gamla idyller gått förlorade och det skymmer värre och värre. Att erkänna att demokrati, upplysning och välfärd fört något gott med sig, tycks väcka motvilja hos många, paradoxalt nog framför allt hos dem som annars brukar bekänna sig till den traditionen.

Därför drar upphöjda skribenter i de stora tidningarna regelbundet helt halsbrytande historiska paralleller och jämförelser när de stöter på något i debatten som de retar sig på. Det tycks ibland inte finnas några spärrar av smak, sans och vett för vad man sätter likhetstecken mellan.

Rimligen talar de flesta av dessa debattörer mot bättre vetande, eller så är historielösheten och det nationella navelskåderiet mer djupgående än man kunnat befara.

För det är naturligtvis överlägset bättre ställt i dag i Sverige, på nästan alla områden, än någonsin förr. Inser vi inte det, förmår vi inte dra även positiva slutsatser av historien, står vi dåligt rustade för att ta oss an de missförhållanden som finns kvar – många och allvarliga nog.

I morgon kväll uppmanar Världsnaturfonden hushåll och företag i länder runt om i världen att under en timmes tid släcka ner belysning och stänga av elektriska apparater, för att uppmärksamma klimatfrågan. Många mäktiga samhällsaktörer har hakat på det här jippot, som nu har några år på nacken.

Att delta kostar ju inte något i form av en mer sammanhängande analys eller hållning i klimatfrågorna och energiomställningen i övrigt. Det är en fribiljett man kan hänvisa till resten av året, när man kanske beter sig annorlunda. Det förpliktar inte. Jag tycker att hela aktionen är olycklig och feltänkt ur ett miljöperspektiv.

Symboliken först: Elektriciteten hör historiskt sett till mänsklighetens stora, frigörande landvinningar i kampen mot svåra levnadsvillkor och maktlöshet. Den har främjat ljus, värme, möjligheter att resa över gamla gränser, att ta del av omvärlden och därmed mångfald, öppenhet, debatt och tolerans. Tillgången till elektricitet är en välstånds- och maktfråga.

Och mörkret som hot och kval är konkret erfarenhet. Än i dag är obelysta stadsmiljöer ett hinder för människors – framför allt kvinnors – möjligheter att röra sig och delta i nöjes-, fritids- och kulturliv. Att mörklägga som symbolhandling, är nästan alltid fel.

Symboliken i Earth Hour att miljöengagemang handlar om mörker och försakelse riskerar därför att göra mer skada än nytta, och väcka helt fel associationer.

När lamporna tänds igen, när alla fått något att hänvisa till som alibi, när allt återgår till det vanliga, så kommer det att vara mycket lättare att återgå just till det vanliga.

Kvar i mångas undermedvetna kommer kopplingen miljöomställning = nedsläckning, att lura när de verkligt avgörande besluten fattas. Vare sig det handlar om att borra olja till havs med stora risker, exploatera Arktis, skövla naturresurser i fattiga länder till bristningsgränsen eller bygga nya kärnkraftsreaktorer.

Framställs det som om valet står mellan att vrida utvecklingen bakåt eller fortsätta med slutna ögon som i dag, kommer de flesta välja det senare. Det passar förnekare av klimathotet perfekt.

Men miljöomställning handlar inte om att släcka ner, stänga in sig, få det sämre och avstå från ny teknik och välstånd. Miljöengagemang borde handla om att tända upp en hållbar framtid, tack vare fortsatta innovationer, effektiviseringar och upptäckter. En miljörörelse utan utvecklingsoptimism är dömd att misslyckas.

Jag är kärnkraftsmotståndare (och vän av storskalig vindkraft) inte för att jag misstror teknisk utveckling, utan för att jag är optimistisk om den. Jag ser ingen anledning till varför man ska bygga fast sig för ett sekel till i storsubventionerad, miljöskadlig energiproduktion med smuts i både början (brytningen) och slutet (avfallsproblemet) av kedjan, och med ofrånkomliga risker under själva produktionen.

Men de vanligaste anklagelserna mot oss som inte vill se nya reaktorer bygger ofta på att vi skulle förespråka mörker och stillastående fabriker. Associationen sitter djupt. Därför är det så olyckligt när miljörörelsens mäktigaste lobbar igenom en aktion som bygger på just kollektiv mörkläggning.

För ett par veckor sedan kom Världsbankens senaste rapport om världsfattigdomen. Den visade glädjande nog att den globala fattigdomen minskar stadigt. Lyftet ur det värsta armodet ger framsteg i kampen mot sjukdomar och skapar möjligheter för fler barn att gå skola. Lidandet, förtrycket och skövlandet är fortfarande fasansfullt utbrett men det som mer än annat förbättrat situationen är internationellt utbyte, handel och ekonomisk utveckling.

Att bekämpa extrem fattigdom och främja demokrati är också en av de viktigaste insatser som kan göras för miljön.

Utöver demokrati, mänskliga rättigheter och en fri debatt, är marknadsekonomi en förutsättning, inte en tillräcklig, men en nödvändig förutsättning, för både hållbar utveckling och för internationell solidaritet.

En miljömedveten medborgare kan med gott samvete bejaka konsumtion. Att säga att konsumtion och tillväxt är dåligt för miljön är lika enfaldigt som att säga att konsumtion och tillväxt per definition är bra för miljön. Idealet måste vara den medvetna, kritiskt tänkande, värderingsburna konsumenten – inte icke-konsumenten eller all-konsumenten. Tillväxtbegreppet måste utvecklas och nyanseras för att inkludera hållbarhet. Ekonomisk utveckling måste bedömas utifrån hur förnyelsebar den är.

Men det är själva kombinationen av marknadsekonomi, stark konsumentmakt, politiska styrmedel (exempelvis hård miljölagstiftning och tuffa miljöskatter) och en medveten samhällsdebatt, som kan bli en oslagbar kraft för hållbar utveckling på riktigt.

När ifrågasättande, medvetna konsumenter kan belöna företag som arbetar med innovationer och miljöansvar och lämna dem som inte tar miljöhänsyn, drivs utvecklingen mot miljösmartare produkter på. Så kan företag med etiska utgångspunkter vinna i lönsamhet. Så kan en fordonspark, exempelvis, förnyas. Så kan ny teknik stimuleras som gör det möjligt, exempelvis att avstå från onödiga resor och hitta distanslösningar i stället.

Det är likadant med elmarknaden. Lämnar man processen enbart till elmarknadens kortsiktiga prissättningsmekanismer, kommer ingen omställning till stånd. Förändring kräver politisk vilja och styrning. Men att söka kollektivt släcka ned hela samhällen som symbolhandling bygger på en konstig analys av elmarknaden och de utmaningar omställningen till de förnyelsebara alternativen för med sig.

Även energibesparingar kommer att spela stor roll för den pågående omställningen, långt större än många vill erkänna. Men det är förödande och missvisande att likställa det med mörka bostäder och orörliga människor. Det är den onödiga energianvändningen till ingen nytta som måste bort. Ett stort slöseri pågår varje dag. Den omställningen handlar inte om stora uppoffringar, utan om förändrade beteendemönster i vardagen som alla har allt att vinna på.

Kring det skulle man kunna skapa många genomtänkta kampanjer. Men en negativ, dystopisk vision om levnadsstandard som ett problem, däremot, kommer att framstå som osympatisk och socialt verklighetsfrämmande för de flesta.

Det kan vara så vackert med stearinljus i ett nedsläckt rum. Något framkallar det ur vårt inre, tända ljus, eller lägereldar vid sjön; kanske något djupt minne från människans barndom, betydelsen av eld i mörkret, av att kunna kontrollera eld. Man kan släcka lampor och tända små ljus för eftertanke eller andakt, för att minnas förlorade vänner, för att se kära ansikten i nytt sken, för att se landskapet utanför träda fram bättre i skymningen eller för att slippa se dammråttorna i vardagsrummet en stund.

Men just i morgon kväll släcker jag inte.

9 kommentarer
Etiketter: , ,

Världssamfundet på väg mot ett nytt misslyckande i klimatfrågan?

Av , , Bli först att kommentera 3

Klimattoppmötet i Durban, och klimatfrågan förändrade ställning i debatten de senaste åren, är ämnet för den här torsdagskrönikan, med teckning i papperstidningen på temat av Niklas Eriksson.

Så här skrev jag själv för två år sedan, inför Köpenhamn.

———————————————————-

Världssamfundet på väg mot ett nytt misslyckande?

”Något av det mest konstanta i människans natur är hennes anpassningsförmåga. Hon blev ju specialisten på icke-specialisering; det har klarat henne genom många skiften. Hon har nått dit hon nått genom att vara rörligast bland varelser i en natur, där inget är statiskt, där allt är förändring, förnyelse, evolution. Men inte heller människans anpassningsförmåga är obegränsad. Kroppens kemi har inte ändrats sedan vi steg ner från träden, de djupare instinkterna och behoven knappast heller. Blir förändringarna omkring oss alltför snabba, kommer vi allt svårare i otakt med naturens rytm. Det finns en gräns, om än tänjbar, utöver vilken inte heller viljestyrkan kan inrätta sig efter den oavlåtliga accelerationen.”

Rolf Edberg i Vid trädets fot, 1971

Klimatdebatten kokade månaderna inför toppmötet i Köpenhamn 2009. Nu, under det pågående toppmötet i Durban, är det ingen risk att bränna fingret när man mäter temperaturen i klimatfrågan. Det var det inte i Cancun förra året heller. När det räknas som en optimistisk prognos från en förhandling att det möjligen kan gå att nå enighet om hur de fortsatta förhandlingarna ska organiseras, förstår man att stämningen är resignerad.

Delvis, det bör sägas, var nog upphetsningen lite för stor i klimatdebatten för några år sedan. Det utlöste överdrivna reaktioner, uppskruvade förväntningar och lätt hysteriska stämningar som förvred perspektiven. Bakslag och motreaktioner följer när febern lägger sig igen. Spekulativa och överdrivna undergångsscenarier, en oförmåga att skilja mellan stort och smått, spelade förnekarna av klimathotet rakt i händerna. Det får en avtrubbande effekt.

Och som ofta sker försökte många med andra dystopiska, intoleranta, vanligtvis någon form av socialistiska, agendor ta monopol även på klimatfrågan och diskvalificera engagemang som hade andra, mer optimistiska utgångspunkter. Då tröttnar många.

Klimatfrågan har tidvis drabbats av samma vanföreställning som hela miljöfrågan – och jämställdhetsfrågan också för den delen – lidit av, nämligen den enfaldiga tron att det bara handlar om att vara för eller mot en målsättning.
Men att någon har ett miljöengagemang säger väldigt lite om var den personen står politiskt.

För eller emot kärnkraft? Vindkraft? Biobränslen? Lagring av koldioxid? Utsläppsrätter? Socialism? Marknadsekonomi? Tillväxt? Teknikutveckling? Protektionism? Frihandel? Urbanisering? Listan över tvistefrågor mellan miljövänner kan göras lång. Klimatengagemanget i sig ger inte så många ledtrådar om den praktiska politiken, eftersom miljöaspekter på beslut inte kan förpassas ut till någon isolerad periferi.

Miljöperspektivet måste finnas med hela tiden, men ger inga givna svar. Klimatfrågan upphäver inte den politiska debattens normala regler och målkonflikter, utan är lika svår som andra. Bara sekterister tror sig ha monopol på engagemang och god vilja.

Men det som gör klimathotet speciellt jämfört med många andra politiska utmaningar är dels att frågan är så global som någon fråga kan bli och dels att det är tveksam om det faktiskt går att tala om något nämnvärt, globalt engagemang på de högsta politiska nivåerna.

Trots en jämförelsevis överväldigande vetenskaplig grundval för antagandet om det globala klimathotets existens och allvar, har världssamfundet väldigt svårt att ens på allvar komma överens om målsättningen att sänka utsläppen av växthusgaser.

”Människan har alltid levt i en förändringarnas värld. Som levande väsen är människan deltagare i den stora evolutionsprocessen. Det är ändå inte de genetiska förändringarna vi tänker på när vi talar om förändringarnas värld, utan de miljömässiga. Förändringarna kan bero på naturkrafternas eget spel, t.ex. klimatförändringar. Som regel sker dessa förändringar i en längre tidsskala. De miljöförändringar som i vår tid framstår som samhällsproblem, har sin fjärmare eller närmare förklaring i människans ständigt växande förmåga att ändra naturmiljön.”
Olav Gjaerevoll i essän ”Resurser och ekologi” i antologin Vårt hotade hem, 1982

Klimatförändringarna hotar att föra med sig ett gradvist förtätande och fördjupande av lokala väder- och miljökatastrofer över tid, med svårartade konsekvenser för människors livsmiljöer och livsbetingelser på sårbara platser i världen.

Men inte ens om de mest grundläggande åtaganden som krävs, lyckas toppmötena nå enighet. I slutändan handlar det om att för många av de länder som står för de största utsläppen lurpassar på varandra, i föreställningen att en klimatomställning till förnyelsebar tillväxt är för dyr. Det är inte bara cyniskt, utan också självdestruktivt och kortsiktigt.

Det har inte saknats framsteg på de senaste toppmötena: uppgörelser har gjorts om skydd av skogar, fondlösningar för finansiering av åtgärder i fattiga länder, modeller för utveckling och spridning av tekniska innovationer. Men någon uppföljning till Kyotoprotokollet från 1997, vars bindande inslag löper ut 2012, har inte kommit till stånd. Det lär inte ske i Durban heller, då EU är tämligen ensamt bland de stora aktörerna att verkligen driva på.

Och även om mycket bör göras på nationella nivåer, och inom EU, för att visa vägen – åtgärder som kommer att löna sig långsiktigt – så räcker det inte.

”För varje avtal som tecknas på internationell nivå, ökar uppmärksamheten och incitamenten för att agera nationellt. För varje framgångsrik nationell åtgärd, ökar benägenheten hos länderna att acceptera krav på att minska sina utsläpp. Länderna märker att det är möjligt och inte till närmelsevis så skadligt för ekonomin med klimatåtgärder som många befarar. För att varje nationell åtgärd ska få maximal effekt, måste i sin tur de internationella institutionerna vara kapabla att underlätta för marknader att kopplas samman och för framgångsrika exempel att exporteras.”
Ur ”En guide till Durbanmötet" utgiven av tankesmedjan Fores.

Klimatfrågan är inte politiskt het längre. Det borde den vara. Och vi bör se den nödvändiga omställningen som en möjlighet.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,