I min lördagskrönika den här veckan resonerar jag lite kring kommunsammanslagningar med anledning av förslaget från Vindeln i veckan att utreda frågan om huruvida Vindeln skulle kunna bli en kommundelnsnämnd i Umeå.

—————————————-

De starka känslorna och det svåra ordet

Få inte panik nu, men det börjar se lite obra ut. Fortsätter vi precis som förut, utan några anpassningar till resten av samhällsutvecklingen, går det förr eller senare på tok.

Förändringar behöver inte göras i hast och desperation, men något slags nytänkande är på sikt nödvändigt. Ju tidigare vi förbereder oss, desto lättare blir det att undvika onödigt dramatiska omvälvningar.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta kapitlet om den kommunala sektorn i Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007 – och framför allt resonemangen kring mindre kommuner där befolkningsunderlag, service och ekonomi börjar svikta.

Fortsatt urbanisering med problematiska demografiska konsekvenser för landsbygden; ökad global konkurrens och rörlighet; ett nytt slags arbetsmarknad; eftersatta lokala investeringsbehov och högre krav på den kommunala välfärdens service- och trygghetssystem; svårigheter att upprätthålla kompetensförsörjningen: Allt ställer i synnerhet mindre kommuner inför nya utmaningar när det gäller att få resurser och ambitioner att gå ihop. Är alla kommuner i landet redo att anta dem på egen hand?

Utan att ta till några kraftfulla eller provocerande formuleringar uttryckte Ansvarskommittén i sitt betänkande försiktigt bedömningen att "vissa kommunsammanläggningar kommer att bli aktuella".

Och det är ju så snacket går allt mer även i Västerbotten, framför allt när inlandskommunernas demografiska framtid kommer på tal. Även om det satsas stort i traditionella nyckelnäringar, även om den allmänna tekniska utvecklingen och de nya livsstilsmedvetna trenderna är positiva för landsbygdens attraktionskraft och även om möjligheterna att locka till invandring öppnar intressanta framtidsutsikter, är situationen sammantaget bekymmersam.

Ytterligare utökat och fördjupat samarbete för att upprätthålla en grundläggande social service, kraftsamla kring de viktigaste investeringarna och den centrala infrastrukturen och få ut maximal effekt av de gemensamma resurserna ses av de flesta som den enda realistiska vägen.

I praktiken är det lättare sagt än gjort. Men principiellt är det sällan någon har en annan åsikt än att det är tillsammans, inte var för sig, som Västerbottens mindre kommuner måste möta de nya utmaningarna.

Någonstans i bakgrunden av sådana diskussioner skymtar alltid det känsligaste av ord: kommunsammanslagning. Ibland sägs det högt, ibland är det underförstått, ibland är det tabu. Men det finns där.

Lyckade kommunsammanslagningar, dem alla förespråkare drömmer om, får två plus två att bli minst fem.
Härligt, vilken grej.

Misslyckade kommunsammanslagningar, dem alla motståndare varnar för, förvandlar två plus två till högst tre.
Shit, vilket fiasko.

En del kommunsammanslagningar, kanske är det vad många väljare misstänker i första läget, slutar med att två plus två blir fyra, lik förbaskat.
Jaha, och vad nu?

Men kommunsammanslagningar handlar i första läget mer om känslor och identitet, än om demokratisk och ekonomisk matematik.

Och känslorna är, i synnerhet på lands- och glesbygden, vanligtvis inledningsvis negativa. Redan själva ordet, så byråkratiskt det än må klinga, är laddat med associationer, minnen och oro. Det har en doft av nederlag, resignation och kapitulation kring sig: kommunsammanslagningar.

Säg ordet i en debatt, med ett tonfall av oundviklighet och nödvändighet, och tanken går oftare till kriser, problem och missmod, än till optimism, satsningar och spännande framtidsutsikter.

Stämningen kring ordet i de lokala debatterna är litet grand så här: Det går inte längre. Det vi har räcker inte för förverkliga det vi skulle önska. Det räcker inte ens för att rädda det vi har och månar om. Vår kommun har kört fast, och måste söka hjälp hos andra.

I den betydelsen av ordet, i den berättelsen, uppfattas kommunsammanslagningar i bästa fall som det minst dåliga i en rad eländiga alternativ.

Men sett historiskt är det långt ifrån självklart att kommunsammanslagningar enbart ska ha negativ klang. De stora kommunreformerna i Sverige på 50-, 60- och 70-talen kan diskuteras ur många aspekter, inte minst när det gäller lokaldemokratin. Men de hade inte någon entydig krisstämpel på sig.

Tvärtom sågs de av många som en framåtsyftande del i välfärdsprojektet för att bättre organisera en expanderande och mer ambitiös social service. De var kontroversiella, de har lämnat både positiva och negativa spår, men bars mer upp av visioner och mindre av en "i värsta fall något nödvändigt ont"-känsla än dagens diskussioner.

Det är alltså stor skillnad på olika typer av kommunsammanslagningar. Om de sker som värjningsaktioner i nödläge, eller med offensiva avsikter i goda tider. Om de sker mellan jämstora kommuner, eller mellan en jättestor och en ganska liten.

Förslaget som fördes fram från Vindeln den här veckan om att i samarbete med universitetet låta utreda vad det skulle innebära om Vindeln blir en kommundelsnämnd (ett i sig omdiskuterat och inte enbart lovordat system) till Umeå är egentligen en kombination av det offensiva och det defensiva. Bakgrunden är, som framförs, en kriskänsla i annars självmedvetna Vindeln. Men samtidigt knyter idén an till den optimistiska debatten om regionförstoringar i Norrland, nya samarbetsformer över förlegade organisatoriska gränser och till stora Umeås fortsatt starka tillväxt. Det finns alltså både pessimism och optimism i förslaget.

Jag har ingen omedelbar uppfattning om huruvida det vore bra med en sammanslagning av Umeå och Vindeln. Farhågorna om sämre lokaldemokrati och förlorad identitet gör att fördelarna måste kunna beläggas som stora för att det ska kännas motiverat. Men att frågan alls ställs är utmärkt. Att förneka de potentiella fördelarna vore lika dumt som att förneka de potentiella nackdelarna. Frågan måste dryftas, fördjupas, belysas. Många av landets kommuner står inför genomgripande förändringar. I Västerbotten bjuds starka kontraster som är extra intressanta att studera.

Det behövs mer kunskap och ett robustare beslutsunderlag för att kunna gå vidare, bekräfta eller avfärda. Idén att be universitetet utreda frågan är därför i sig alldeles lysande.