I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring de nya riktlinjer gällande internetanvändning för anställda inom landstinget som VK skrev om på nyhetsplats i gårdagens tidning:

————————————————-

Landstingets onödiga nervositet för anställda som surfar

Först: jobbar man på en tidning ska man akta sig för att raljera över andra arbetsplatsers ambivalenta, nervösa förhållande till sociala medier och kommunikation på internet. De etablerade medierna har i sina attityder till sociala medier på bara ett par år växlat mellan förfärade Karl Gerhardska ”katt bland hermelinerna”-falsetter och beundrande ”snälla, vi vill också vara med där, vi är coola också, vi lovar”-bedjanden. Någon enighet om var balansen ska ligga finns inte. Alla testar vi oss fram.

På VK råder ingen ambivalens i dag – sociala medier är något positivt. Vi vill vara aktiva där. Har man inte gjort något inlägg på ett tag smyger man nästan på redaktionen så att inte nån ska få syn på en. Det är attityden liksom:

– Hörrudu, Ola, jag har inte sett dig på Twitter på hela dan, vad hade vi sagt om det där, vad ska kidsen tro om oss, nån förklaring?”

– Nja, njä, vet inte…förlåt”.

Så med den reservationen att jag redan hör till de övertygade, men inte alltid hört till dem, tycker jag att Västerbottens Läns Landsting är snett ute med den teknikrestriktiva policy för användning av internet som VK skrev om på nyhetsplats i går.

Problemet med den är inte på något sätt att den lägger fast ett antal grundläggande självklarheter: att man ska sköta sitt jobb, att användningen av internet ska vara förenlig med arbetsuppgifterna, att man inte skada landstingets förtroende, att inte allt är tillåtet, osv.

Problemet uppstår inte heller om man tar itu med och markerar vid enskilda fall där internetkommunikation på arbetstid missbrukas på ett för arbetsuppgifterna och arbetsplatsen skadligt sätt. Och att man tar journalsäkerheten på största allvar är förtroendeingivande.

Problemet är att man i det sammanhanget pekar ut och inför förbud kring just internet, som vore tekniken i sig ett problem som i bästa fall kan tolereras på marginalen. Istället borde man se möjligheterna, lita på de anställdas omdöme och arbetsmoral och i övrigt utgå från det självklara att samma regler gäller där som överallt annars. Eventuell misskötsel vid internetanvändning på arbetsplatsen ska förstås hanteras på samma sätt som andra liknande problem. Internet i sig är varken ursäkt eller problemkälla.

Onödiga förbud, regelverk utformade i en stämning av misstro, förebyggande förebråelser och abrupta skillnader mellan interna regelverk och samhället utanför skapar inga bra eller lockande arbetsmiljöer. Det hämmar arbetslust och effektivitet.

Lite mer tillit, lite större frihet, lite mindre misstro och så det gamla vanliga sunda förnuftet, är en bra grundregel. I en föränderlig tid, är det en insikt många arbetsplatser kommer att tvingas värka fram de närmaste åren.